Läsarberättelse: Min storasyster hade bara elaka saker att säga

En ung kvinna ser bekymrad, betänksam och nästan lite rädd ut medan hon pratar med en annan kvinna som står mitt emot henne, med ryggen mot kameran.

En läsare berättar om ansträngda relationen till sin syster. Foto: Shutterstock (arrangerad bild).

Anja är mitt enda syskon. Hon är nästan nio år äldre än jag så vi var aldrig särskilt nära varandra som barn. Ändå såg jag upp till henne, och tyckte att hon visste och kunde allt. Anja var dock inte särskilt intresserad av min beundran och det var sällan hon lekte med mig. Tvärtom körde hon oftast ut mig ur sitt rum.

Se också: 5 Saker du aldrig ska göra mot din syster
1:35

Efter reklamen: Se också: 5 Saker du aldrig ska göra mot din syster

(1:35)

Vår mamma påpekade nästan dagligen att hon skulle vara snäll mot mig, men det gjorde ingen större skillnad. Och ju äldre jag blev desto mer avvisande blev Anja mot mig. Om jag ställde en barnslig fråga så himlade hon med ögonen och suckade högt. Det fick mig alltid att känna mig dum.

Jag vill inte påstå att jag fortsatte att se upp till henne som vuxen, i alla fall inte på samma sätt som när vi var barn. Men hon fortsatte liksom att vara den som hade övertaget. När jag trädde in i ett rum där hon befann sig blev jag återigen den lilla osäkra, som kände mig fel.

Anja hade arbetat på ett bageri ända sedan hon flyttade hemifrån och det gjorde hon fortfarande när hon fyllde 30. Hon var gift med Tommy, de hade två barn och bodde kvar i vår hemstad, inte långt från våra föräldrar.

Vid den tiden hade jag påbörjat en utbildning till tandläkare. Jag bodde i ett litet studentrum som kostade skjortan och för att inte dra på mig så stora studieskulder tog jag ett städjobb som jag utförde tidiga morgnar.

Louise: Min man frös ut mig ur äktenskapet

Råkade ut för en trafikolycka

Studierna var tuffa och ekonomin skral, men jag var fast besluten att inte ge upp. Jag var den första i min familj som påbörjat en högre utbildning och det var inte helt enkelt. Å ena sidan var mina föräldrar stolta över mig, å andra sidan verkade de tycka att jag ville vara lite förmer än de. Jag ansåg att det var de som skapade en distans mellan dem och mig, som var helt onödig och som gjorde ont.

Anja var värst. När jag var hemma hos våra föräldrar på helgerna ville jag ju gärna träffa även henne och barnen.

– Har du verkligen tid till att intressera dig för oss? kunde hon säga om jag ringde och frågade ifall jag fick titta förbi.

Varpå jag stammade fram att självklart hade jag det.

Jag var inne på mitt fjärde studieår när jag råkade ut för en trafikolycka med en svår whiplash-skada som följd. Efter en månad hade jag fortfarande olidliga smärtor i nacken och jag måste inse att jag inte kunde återgå till studierna för stunden, om någonsin.

Det var inte mycket jag kunde klara av själv, så dålig var jag, och tills vidare flyttade jag hem till mina föräldrar där mamma pysslade om mig. Hon tröstade mig när det var som värst.

– Se nu bara tiden an, flicka lilla. Du ska se att du får ditt liv tillbaka, sa hon och höll om mig medan jag grät ut i hennes famn.

Läsarberättelse: Jag fick välja mellan honom och barnen

Orden dröp av syrlighet

Så kärleksfull var inte min syster. När Anja kom förbi och såg mig sitta i en stol medan mamma lagade mat kunde hon säga:

– Det är då en väldig tur att du har mamma som kan passa upp dig.

Orden dröp av syrlighet och självklart fick jag alltid lite dåligt samvete när hon fällde en sådan kommentar.

Ett av mina problem efter pisksnärtskadan var att jag hade svårt med finmotoriken i höger hand. Jag var väldigt orolig för att det skulle hindra mig från att bli tandläkare. Och det råkade jag nämna en dag medan Anja hörde på.

– Ja, det skulle förstås inte vara så bra. För att bli något mindBre fint än tandläkare skulle såklart inte duga.

Hennes ord träffade som ännu en pisksnärt och återigen kände jag hur jag krympte.

Tack vare en duktig fysioterapeut och min egen ihärdiga träning fick jag tillbaka min finmotorik. Så efter ett års avbrott kunde jag återuppta mina studier. Fortfarande hade jag en del men, särskilt märktes det på min koncentrationsförmåga och jag måste ofta läsa saker om och om igen innan de fastnade.

Men jag kämpade på. Och gav inte upp. Jag skulle bli tandläkare.

Läsarberättelse: Jag kände mig som ett enda stort misslyckande

Gifte mig och köpte hus

Jag såg inte så mycket av Anja under de här åren. Och efter hand gick det upp för mig att det inte var bra för mig att vara tillsammans med henne. Varför hon alltid skulle vara så sarkastisk förstod jag inte. Och jag hade heller ingen lust att fråga, för i realiteten var jag lite rädd för henne.

När jag blev färdig tandläkare fick jag ett jobb i en annan del av landet. Det var också där jag mötte Mattias, som jag två år senare gifte mig med och så köpte vi hus ihop.

Första gången Anja såg vårt hus fällde hon kommentaren:

– Ja, somliga kan minsann.

En berättigad ilska började pyra inom mig, jag vågade bara inte släppa fram den. Som alltid tittade jag istället ner i golvet.

Mattias, däremot, la armen om mig och såg henne rakt i ögonen.

– Ja, visst kan vi. Men vi har också kämpat för det, sa han vänligt och log.

För en gångs skull höll Anja tyst, men det löste såklart inte det grundläggande problemet.

Några år senare skulle Anja och Tommy skiljas. Det sammanföll med att vår far blev allvarligt sjuk. Jag hade semester så jag åkte hem för att finnas där.

Jag hade knappt hunnit innanför dörren förrän Anja dök upp. Hon hade tappat minst tio kilo och hade stora, svarta ringar runt ögonen. Jag kände verkligen med henne.

– Hur mår du? Hur har du det? Fixar du det? undrade jag medlidsamt.

– Vad tror du själv? svarade hon hårt.

Läsarberättelse: Min son begick ett fruktansvärt brott

Det blev droppen …

Ett par dagar senare rann bägaren över. Jag hade precis kört pappa till och från sjukhuset för provtagning. När vi kom tillbaka satt Anja och mamma i köket med varsin kopp kaffe. Pappa var trött och gick för att lägga sig medan jag tog ut en kopp för att göra dem sällskap.

– Hoppsan, kannan är tom sa jag när jag lyfte den.

– Nämen, oj, det var ju inte så bra. Då ska jag genast sätta på nytt kaffe till damen, sa Anja vasst.

Det var inte värre än det brukade vara. Det var bara den berömda droppen. Anja hade studsat upp för att demonstrativt göra kaffe, men jag ställde mig i vägen för henne.

– Varför håller du på så här? Vad har jag gjort dig? Du har inte sagt ett snällt ord till mig de senaste 25 åren och nu vill jag gärna veta varför!

– Åh nej. Nu ska ni inte bråka, kom det från mamma och för ett kort ögonblick vacklade jag för hennes skull, men jag kunde inte längre hålla tillbaka ilskan.

Läsarberättelse: Mina föräldrar förlät mig aldrig

Jag borrade blicken i Annas. Hon knyckte på nacken och slängde med huvudet.

– Du kommer här och är så förbannat viktig, svarade hon och försökte återigen komma förbi.

– Nej, Anja. Jag är inte viktig. Det är bara något som föregår inne i ditt eget huvud. Och jag vill gärna veta varför.

Hon drog efter andan.

– Dra åt …, sa hon till till slut, satte ner termoskannan och gick därifrån.

Se också: Lär dig de 5 olika förlåtspråken
0:49

Efter reklamen: Se också: Lär dig de 5 olika förlåtspråken

(0:49)

Svartsjuk ända sedan jag föddes

Efteråt berättade mamma för mig att Anja varit svartsjuk på mig ända sedan jag föddes.

– Du kom och tog hennes plats. Du får tänka på att hon var ensambarn i nio år, och hon var nog mer bortskämd än jag vill erkänna.

Att Anja var avundsjuk på min utbildning, min lön och mitt hus hade jag räknat ut. Men att det grundade sig i barndomen insåg jag först nu. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om den lilla flickan som en gång lidit så av min ankomst att det förgiftat henne under alla år.

Nästa dag gick jag hem till Anja. Först ville hon inte prata om det, men jag insisterade och berättade för henne vad vår mor sagt. Det öppnade även hennes ögon, kunde jag se. Även om det var svårt för oss båda så blev det ett ganska bra samtal. Anja medgav att hon inte alltid varit särskilt snäll mot mig. Hon visste också mycket väl att hennes ton sårade mig. Men samtidigt tyckte hon att jag fått allting serverat.

Jag skakade på huvudet.

– Jag har inte fått något serverat, Anja. Jag har arbetat hårt för allt som jag har i dag. Men jag har aldrig känt mig bättre eller duktigare än du. Snarare tvärtom.

Läsarberättelse: Jag tröttnade på min man

Nästan slut på elaka kommentarer

Det överraskade henne. Hon hade ingen aning om att jag brottats med en känsla av mindervärdighet i hennes närhet. Men hon förstod till slut att det var hon själv som skapat föreställningen om att jag skulle vara snobbig och fin av mig.

Vårt förhållande blev bättre efter den dagen. Båda fick vi större förståelse för den andra, och Anja har nästan helt slutat med sina elaka kommentarer. Men ibland halkar något ur henne.

– Hoppsan, brukar jag då bara säga medan jag ger henne ett leende.

Då vet hon mycket väl vad jag menar och så släpper vi det.

Vi kommer nog aldrig att bli våldsamt tajta och förtroliga, men det är okej. Så länge vi bara respekterar varandra och känner att vi är jämbördiga, så är det gott nog.

/Agnes

Redaktionens tips
Läsarberättelse: Min väninna förstörde mitt äktenskap
Pernilla: Jag hade en affär med min chef – och blev gravid
Läsarberättelse: Jag var hans hemliga älskarinna