Läsarberättelse: Jag fick välja mellan honom och barnen
Brian och jag möttes under en bowlingkväll och vi klickade direkt. Jag var så glad, för jag hade känt mig ensam efter att barnens pappa lämnade mig när barnen var små. På något sätt tänkte jag att jag inte hade varit bra nog eftersom han bara stack.
Brian var kärleksfull, arbetade som it-tekniker och levde ett välordnat liv. Han var frånskild med en dotter på 25. Vi litade på varandras känslor och han flyttade in i min lägenhet.
Redan efter en månads tid upptäckte jag att vi såg ganska olika på det här med barn. Brians dotter var väldigt självgående och de träffades mest vid högtider och födelsedagar. Jag var van vid att Sanna och Joakim brukade titta förbi, även om de flyttat hemifrån.
Och visst, Brian hade rätt i att de ofta ville låna pengar eller få hjälp med tvätten, men jag ville gärna ställa upp. De var trots allt bara 20 och 19.
Både Sanna och Joakim hade fortfarande varsin nyckel, och Brian menade att jag skulle ta tillbaka dem. Han tyckte att det var stressande att ha ”främmande” rännande utan förvarning.
”Främmande”. Det sårade mig att han kallade mina barn för det, men jag tänkte att de bara behövde mer tid att lära känna varandra. Därför provade jag att samla alla över en bit hemlagad mat, och till en liten utflykt. Det blev aldrig riktigt avslappnat.
Brian och jag grälade flera gånger om mina barn, han tyckte att de var bortskämda och utnyttjade mig. Jag försökte förklara att jag nog alltid varit ganska beskyddande, efter att deras pappa lämnat oss. Och att de ju bara hade mig.
För mycket uppmärksamhet
Men Brian fortsatte att klaga. Han tyckte att barnen ville ha alldeles för mycket uppmärksamhet från sin mamma, och jämt och ständigt tog han upp hur självständig hans egen dotter var. Jag övervägde att svara att hon i gengäld aldrig brydde sig om att besöka honom, men jag höll tyst. Jag var förälskad och jag hade inte lust att bli ensam igen.
Under de följande månaderna blev det värre. Joakim höll sig i sitt studentrum och hittade på ursäkter för att inte komma hem och hälsa på. Sanna sa rent ut till mig att hon inte gillade hur min pojkvän styrde över både mig och dem.
– Vi känner oss överhuvudtaget inte välkomna mer, mamma, sa hon.
Det stack till i hjärtat, för vi tre hade haft så många fina stunder i den lägenheten. Ändå försökte jag släta över det hela. Det var ju inte lätt för Brian heller att flytta in i deras hem.
Jag insåg att Brian faktiskt var svartsjuk på mina barn. Han hade också mycket strikta rutiner vad gällde uppstädning och mattider, på ett sätt som var svårt att kombinera med unga människor som spontant kommer förbi.
Han bad mig välja bort barnen
Till sist gick det helt galet. En dag när bara Brian var hemma öppnade Sanna dörren med sin nyckel. Det hela slutade i ett bråk om vem som hade mest rätt att vara där. Upprörd ringde Sanna till mig och berättade vad som hänt. Och när jag återigen tog Brian i försvar så kallade hon mig svag.
Den kvällen gav Brian mig ett val. Om det skulle vara vi två måste jag börja välja bort mina barn, så att de inte kom så ofta. Jag kände förvisso att han var orimlig, men samtidigt skrämdes jag av blotta tanken på att bli ensam igen. Och kanske hade han rätt, mina barn var ju rätt bortskämda.
Det var som om jag slets mitt itu, och tankarna malde i flera dagar. Men så fick jag ett meddelande från min dotter där hon skrev att hon saknade mig, och inte förstod hur jag kunde dra mig undan från henne och Joakim, precis som deras pappa gjort.
Den dagen sa jag till Brian att jag aldrig tänkte välja bort mina egna barn. Och så tog det slut mellan oss. Först grät jag över den tomma lägenheten, men Sanna hjälpte mig att måla om den för att få en nystart.
I dag vet jag att jag valde rätt. Förhoppningsvis träffar jag en man som förstår att barnen alltid kommer vara en del av det paket som är jag.
Bäst av allt är att barnen kommer hem och hälsar på igen. Lustigt nog har de slutat upp med att be om pengar.