Ida, 31: "Jag vaknade en morgon och var döv"

Ida Bäckström råkade ut för vad läkarna sa var näst intill omöjligt: Plötslig dövhet på bägge öronen.

För fem år sedan vaknade Ida Bäckström upp på morgonen, och hörde inget. Inte ens sin egen röst. Hon hade drabbats av plötslig dövhet – och ramlade rakt ner i en livskris.

– Har man inte varit med om det själv går det inte att föreställa sig hur det är att plötsligt sluta höra, vilken panik man får, säger Ida Bäckström som nyss släppt sin självbiografiska bok ”Vad sa du?”

Ida kände sig isolerad och väldigt ensam. Med boken vill hon skapa igenkänning till andra, som går igenom liknande saker som hon själv.

– Det ger tröst att känna att man inte är ensam. Jag vill också tala om att det är okej att krisa. Man behöver nog det, under en tid. Att få nya fysiska förutsättningar, som begränsar eller omöjliggör tillvaron man är van vid är en enorm omställning. En förlust av det man känner till. Men jag vill också säga att det blir bättre! Att det går att skapa ett liv som är lika bra som det man hade innan, fast på ett annat sätt.

Det hela började egentligen för åtta år sedan, när Ida var 23. En morgon vaknade hon av att hennes sambo puffade på henne. Hon hade inte hört väckarklockan som stod och tjöt på högsta volym.

– Jag kände direkt att jag hade lock över vänster öra och att jag inte hörde något på det örat. Jag antog att det berodde på en förkylning eller en vaxpropp, så jag blev inte ett dugg orolig.

Ett högt pip hade också tillkommit, i örat.

– Det var väldigt jobbigt, jag hörde det precis hela tiden.

Fick diagnosen plötslig dövhet

När locket inte hade släppt på några dagar gick Ida till vårdcentralen, och blev snabbt skickad vidare till öronmottagningen för att träffa en specialist. Där fick hon veta att hon hade drabbats av plötslig dövhet.

– Jag hade aldrig hört talas om plötslig dövhet, så jag visste inte alls vad det innebar. Läkaren sa att hörseln troligtvis skulle komma tillbaka inom tre månader och att tinnitusen skulle försvinna. Så det var bara att vänta.

Ida försökte köra på med jobbet, som frisör. Innan hade hon inte reflekterat över alla ljud hon hade runt sig hela dagarna; musik, hårfönar, kollegor som pratade med sina kunder. Nu blev ljudmattan smärtsamt tydlig.

– Det sociala är så viktigt i frisöryrket. Jag hade svårt att höra vad mina kunder sa, försökte läsa på läpparna, samtidigt som jag skulle klippa och färga. Jag var helt slut när jag kom hem om kvällarna. Tinnitusen blev värre också när jag var trött och stressad.

Fem månader senare fick Ida veta att chansen för att få hörseln tillbaka var obefintlig.

– Det var svårt, och det värsta var det ständiga pipet. Jag kunde inte fly ifrån det. Jag försökte duscha och lyssna på musik för att kamouflera, men inget funkade. Som tur var kunde jag oftast somna på kvällen i alla fall.

Ett tag fortsatte hon att leva på som vanligt.

– Jag var ledsen först, men sedan bestämde jag mig för att kämpa. Hela jag var i ett kamptillstånd. Jag bet ihop och gasade på. Allt handlade om att det här inte fick påverka mitt liv över-

huvudtaget.

Efter hand var hon ändå tvungen att säga upp sig.

– Det gick inte. Jag blev slutkörd både av tinnitusen och av att anstränga mig så för att höra vad kunderna sa. Jag behövde vila mer än innan.

"Jag hade aldrig hört talas om plötslig dövhet, så jag visste inte alls vad det innebar", berättar Ida.

”Jag hade aldrig hört talas om plötslig dövhet, så jag visste inte alls vad det innebar”, berättar Ida.

Tinnitusen blev bättre av lugnet

När det blev lugnare runt omkring märkte hon att tinnitusen inte längre påverkade måendet lika mycket.

– Hjärnan ställde om sig efter ett tag, och gick inte igång lika mycket på pipet. Det blev mer som ett slags bakgrundsljud som bara fanns där. Det var en stor lättnad.

Idas fasa var att även det andra örat skulle drabbas.

– Men läkarna sa att det var i princip omöjligt. Så jag försökte släppa oron.

Tre år senare, när hon vaknade upp en morgon, hade det som inte kunde hända hänt: Hon hörde knappt något på andra örat heller. Symtomen var likadana som förra gången; med ett lock och ett högt tjut.

– Först fick jag panik. Men så försökte jag lugna mig själv med vad läkarna sagt. Jag tänkte att det säkert var en förkylning och att det skulle gå över. Jag hörde ju lite grann också, så det var inte precis som förra gången. Min sambo fick skrika för att jag skulle uppfatta vad han sa.

Ida besökte vårdcentralen, som remitterade henne till en öronspecialist, redan samma dag.

”Du har drabbats av plötslig dövhet på det andra örat också” blev domen.

– Hon sa att hörseln troligen skulle komma tillbaka inom tio dagar, men jag hade väldigt svårt att tro på det.

Nästa dag kunde inte Ida höra sin sambo, ens när han skrek.

– Det var fruktansvärt skrämmande att plötsligt inte höra något alls. Jag kände mig avskuren från omvärlden, avtrubbad. Jag hörde inte min sambos röst, inga miljöljud, ingenting – förutom det höga pipet. Samtidigt orkade jag inte ta in vidden av det som hänt. Jag gick in i mig själv.

Opererade in hörselimplantat

Ida lades in på sjukhus för att man skulle försöka hitta en lösning.

– En eftermiddag kom två kompisar förbi och frågade om de fick göra akupressur och healing på mig. Jag hade ingenting att förlora. Så jag skrev på en lapp: visst, gör det.

Två timmar senare hörde hon svagt hur den ena kompisen frågade: ”Ida, kan du höra mig?”

– Jag hörde! Väldigt svagt, men det spelade ingen roll. Och jag hörde min egen röst! Det var en otrolig lättnad, och jag fick hopp om att kanske få tillbaka hörseln, trots allt.

Även om Ida hörde lite, så var hörseln instabil. Den kom och gick som den ville. Ett par månader senare bestämdes att ett så kallat cochlea-implantat skulle opereras in i den högra hörselsnäckan.

– Jag visste inte riktigt vad det var, eller vad det skulle innebära, mer än att jag skulle börja höra bättre. Och att hjärnan skulle börja uppfatta ljud på ett nytt sätt. Den första tiden lät allt jättekonstigt. När bilar körde förbi lät det som en ringsignal, och folks röster som smurfarna. Min egen också. Men efter mycket hörselträning så började hjärnan allt eftersom lära sig att höra på det här nya sättet, och ljuden började låta mer normala.

Hur mådde du?

– Inte bra alls faktiskt. Jag ville bara att allt skulle bli som förut. Jag spelade glad inför andra, och försökte intala mig själv att det inte var någon skillnad på mig nu, och innan. Jag tänkte att jag snart kanske skulle kunna börja jobba igen och leva på som vanligt.

Samtidigt blev hon alltmer isolerad.

– Jag blev osäker, ville inte att andra skulle se implantatet. I min värld var det bara gamla som hade hörapparat. Och jag var 26. Jag fick inte ihop det, kunde inte identifiera mig med hörselnedsättningen. Jag skämdes. Så jag höll mig hemma mycket.

Hon funderade mycket över hur hennes tillvaro blivit. Och varför.

– Till slut kom jag fram till att jag inte kunde fortsätta så här. Jag var tvungen att acceptera förutsättningarna jag hade nu. Och utifrån det; fråga mig vad JAG behövde för att må bättre.

Ida framför Mount Everest, på resan som gjorde att livet vände till det bättre.

Ida framför Mount Everest, på resan som gjorde att livet vände till det bättre.

Vandrade vid Mount Everest och fann yoga

En gång för länge sedan hade hon varit med sin pappa i Nepal, och blivit förtjust både i landet och i människorna. Nu kände hon starkt att hon ville åka tillbaka.

– Det var viktigt att bara ha mig själv att förlita mig på. Så jag bokade en resa själv, med en svensk grupp. Väl där började jag tala om, för folk jag mötte, att jag hade en hörselskada, så att jag visste att de visste. Då kunde jag slappna av mer sedan, insåg jag. Jag blev tryggare när jag vågade stå upp för mig själv, när jag slapp känna att jag försökte dölja mig själv.

Gruppen skulle vandra vid Everest Base Camp. En morgon gav de sig också upp till toppen av Kala Patthar på 5545 meter över havet.

– Det blev som en symbol för när jag tog tillbaka mitt liv. Jag stod där, på toppen, och skådade ut över Mount Everest, världens högsta berg, och soluppgången över Himalaya. Och kände bara en sådan enorm frihetskänsla och glädje.

I samma veva blev Ida också allt mer intresserad av yoga.

– Jag kände snabbt hur viktig yogan var för mig. Den gav mig ett större lugn, en tillfredsställelse med livet.

Hur ser ditt liv ut i dag?

– Boken har nyss kommit ut, det är väldigt spännande. Jag har också gått klart en yogalärarutbildning och ska börja ha klasser. Och ordnar gruppresor till Nepal, tillsammans med en guide, som jag lärde känna där.

Många frågar henne om hon skulle vilja ha hörseln tillbaka.

– Och ja, det vill jag så klart. Men jag skulle aldrig vilja vara utan min inre resa. Om jag jämför mig själv nu, med förut, så är jag lyckligare och mer tillfreds med mig själv och livet nu.

Ida Bäckström

Ålder: 31.

Familj: Mamma, syskon

Gör: Yogalärare, författare, reseanordnare,

Hemsida: idabxtrom.com.

Bor: Umeå.

Vad är plötslig dövhet?

Plötslig hörselnedsättning, sudden deafness på engelska, drabbar 1 av 10 000 personer varje år. Det går ofta snabbt, hörseln försvinner på några timmar eller dagar och ofta bara på ena örat. Ibland kan det orsakas av en infektion som herpes eller influensa. Andra anledningar kan vara att man utsatts för ett starkt ljud, fått en skada i huvudet eller av fått en blodbropp. Men oftast hittar läkarna ingen orsak till hörselnedsättningen. I många fall kommer hörseln tillbaka helt eller delvis inom ett år. Men inte alltid.

Källa: 1177vårdguiden, Healthcare media

Foto: Nikola Stankovic, Christer Sjöberg

Läs mer:

Se när döva bebisen lär sig teckenspråk av farmor

Tinnitus – det finns hjälp att få

Ljudstressad? Så skyddar du din hörsel!

Utvald läsning