Elizabeth Gummesson: Jag ville vara perfekt - och tog nästan död på mig själv

Coachen och författaren Elizabeth Gummesson var så upptagen med att vara perfekt att hon struntade i magsmärtorna. Det kostade henne nästan livet. Men tvingade henne också att inse hur fel hon prioriterat i livet.

Förra året kom personliga coachen och föreläsaren Elizabeth Gummesson ut med succéboken Good Enough, som handlar om hur man blir fri från perfektionism.

Och Elizabeth vet vad hon pratar om, för hon har själv varit fast i perfekt-fällan, med orimliga krav på sig själv i allt hon gjorde.

Allt där hemma skötte hon, hon plockade, tvättade och tömde diskmaskinen i en rasande fart, hon dammade, skurade och strök till och med underkläderna. På middagsbjudningarna, där allt ifrån dukning till toapapper matchade, var det alltid minst trerätters och gästerna fick personliga placeringskort.

– Och alla skulle säga: Vilken fantastisk middag, hur har du gjort? Det var en enormt stark drivkraft, det här att få bekräftelse, allt handlade om det.

”Mitt ansvar att alla skulle ha det bra”

Hon skjutsade barnen och bonusbarnen till olika fritidsaktiviteter, missade inte en klassträff eller dagisfika.

På jobbet som redaktör och kommunikatör på TV4 var Elizabeth också perfektionismen personifierad.

– Jag överarbetade varenda uppgift för att det inte skulle finnas något att klanka ner på. Och skulle jag lämna ett meddelande till någon på en lapp kunde jag skriva om det flera gånger, tills handstilen var perfekt.

Samtidigt hade Elizabeth desto mindre förväntningar på sin omgivning.

– Jag satte inga gränser för hur jag ville ha det. Visste ju inte ens själv vilka behov jag hade. Och vågade jag någon gång tala om att jag tyckte något var fel ångrade jag mig genast och tog själv på mig skulden. För det var ju mitt ansvar att alla skulle ha det bra!

Dessutom passade det inte in i perfekt-bilden att ha några problem.

Elizabeth drevs av en ständig rädsla för att inte bli omtyckt.

– Jag var engagerad i alla som mådde dåligt och alla som mådde bra. Min famn fanns där för den som behövde gråta ut och jag kom ihåg allas födelsedagar. Visst brydde jag mig på riktigt, men den största drivkraften var ändå att alla skulle tycka att jag var en otroligt fin människa!

Ibland frågade Elizabeths vänner om hon inte hade något hon behövde prata om. För Elizabeth berättade aldrig något om sig själv.

– Och då tänkte jag efter, hade jag verkligen inga problem? Svaret blev alltid detsamma: Nej, jag mår skitbra. Och jag trodde verkligen att det var så också, säger Elizabeth och ler eftersom alltihop är i det närmaste surrealistiskt så här i efterhand.

Kände du aldrig efter hur du mådde?

– Nej, jag tänkte över huvud taget inte, utan körde bara på. Visst kunde jag längta efter ett själsligt lugn, men jag slog genast bort tanken. För det kändes som en omöjlighet. Det var mer som en dagdröm, en tankekaramell, precis som man kan drömma om att vinna på lotto.

”Orsaken hette Jag Själv”.

Då och då fick Elizabeth väldigt ont i magen.  Men hon bet ihop och ignorerade smärtan, för inte hade hon tid att åka till något sjukhus.

– I dag kan jag känna en sorg över att jag inte ens gav mig själv utrymme att ha ont, att jag inte prioriterade min egen hälsa. Den som är det viktigaste av allt…

Så kom dagen när Elizabeth var nära att dö. Det gjorde så ont i magen att hon knappt kunde andas. Hon opererades akut, och det visade sig att hennes galla var så infekterad att den skulle ha spruckit inom några timmar. Det skulle ha lett till en säker död.

– Med två döttrar, två bonusbarn, hus, make och jobb var jag nära att dö, 30 år gammal. Och orsaken hette Jag Själv. Jag hade ju inte sökt läkarvård, trots alla tecken på att något inte var som det skulle. Men jag kunde inte ta in vidden av det, det var för stort. Och allt hade ju gått bra!

Elizabeth fick ändå viss insikt om att hon faktiskt var dödlig. Och att hon inte kunde fortsätta att lägga en massa energi på sådant hon tyckte var oviktigt, framför allt på jobbet.

– Jag hade en dröm om att få hjälpa människor. Så jag började jobba på Bris, samtidigt som jag gick upp till chefen på mitt gamla jobb och sa att det var dags att jag fick mer avancerade arbetsuppgifter.

Men perfektionismen var kvar. I sin nya roll som projektledare för digital-tv krävde Elizabeth av sig själv att hon skulle vara minst lika kunnig som kollegerna, som jobbat i flera år med projektet.

– Jag läste in material till långt frampå småtimmarna, men var förstås inte i närheten av dem som jobbat länge med projektet. Det var väldigt stressande.

Vad låg bakom att du blev perfektionist?

– Det är svårt att svara på utan att jag lämnar ut andra människor. Jag kan bara säga att jag saknade en inre kompass.  Därför blev det väldigt viktigt att hela tiden få bekräftelse från andra.

”Trodde att jag skulle dö”

Sex år efter Elizabeths akuta operation fick hon extremt ont i magen igen, och åkte i ilfart med ambulans till sjukhuset.

– Den här gången fick jag en gastkramande ångest, för jag trodde verkligen att jag skulle dö. Det var som diabilder som blixtrade förbi. Jag tänkte på barnen, att jag inte skulle få vara med när de växte upp…

Elizabeth fick senare veta att det var ett magsår som orsakat smärtan. Men dödsångesten hon upplevt i ambulansen hade en gång för alla gjort att hon började fråga sig vad som verkligen var viktigt i livet.

­– Och jag insåg hur lite jag kände mig själv, hur lite jag visste om vilka behov jag hade, vad jag ville, vad jag behövde för att må bra… Jag hade själv försatt mig i den här situationen, men det betydde också att jag själv kunde ta mig ur den! Det gav mig en enorm kraft att tänka så.

”Jag är inte rädd för mina tankar längre”

Elizabeth bokade av alla middagar, tränade på att plocka ur diskmaskinen i ett långsammare tempo, började träffa människor när hon själv ville och för första gången började hon reflektera och på djupet fråga sig vad hon ville ha för liv.

– Jag började vara sann mot mig själv. ”Äntligen säger du något om dig själv”, sa mina vänner när jag berättade att allt nog inte var så bra som jag trott. Jag möttes av en enorm värme. Efter hand har jag märkt att man får mycket innerligare relationer med människor när man ger av sig själv också… Nu bryr jag mig också om andra på riktigt, inte som tidigare för att få bekräftelse på att jag var en fin människa.

Elizabeth skilde sig, flyttade från hus till lägenhet med sina tre döttrar och tog tag i en av sina största drömmar: att hjälpa människor. Hon utbildade sig till coach i personlig utveckling.

– I dag har jag lärt mig prioritera. I mitt jobb vill jag förstås vara så bra jag kan, men jag är inte rädd för att göra fel. I stället försöker jag lära mig av mina misstag för att bli ännu bättre. Och jag försöker inte vara perfekt på alla plan, det räcker gott att vara tillräckligt bra, good enough. Jobbar jag mycket under en period struntar jag till exempel i att städa och det blir mycket hämtmat hemma.

– Jag känner mig själv i dag, och jag är inte rädd för mina tankar. Kommer det en jobbig känsla slår jag den inte ifrån mig som tidigare, utan jag följer den och försöker se vad som ligger bakom. Jag har hittat ett lugn inom mig som gör att jag inte längre är beroende av andras bekräftelse. I stället utgår jag ifrån vad jag har för behov för att må bra.

Av Anna Carsall Foto: Susanne Hallman

Om du köper nya numret av MåBra får du Elizabeths bok ”Good Enough” på köpet!