Hanna har levt med ätstörning ett helt liv: ”Skammen är så stor”

Hanna Wirdegård
1:03

Efter reklamen: Det här är mindful eating

(1:03)

I decennier har hon väntat på att skriva en bok om sin historia. Hon skulle bara bli frisk först. Men hon blev aldrig frisk. Då skrev hon istället boken hon själv hade velat läsa: Varför blir jag aldrig fri? Om skammen och livet i ätstörningarnas helvete

Bland böckerna om ätstörning fanns bara självhjälpsböcker och historierna om de som är friska idag.

– De berättelserna behövs verkligen, de inger hopp. Men för mig stärkte de också känslan av ensamhet och skam. Var jag den enda som aldrig lyckades göra mig frisk? säger Hanna.

Mamman till anorektiska dottern: Om du förstod hur fin du är

Jakten på kurvan

– Jag föddes in i en ätstörning kan man säga. Jag var en otroligt stor bebis och vägde 5,650 gram när jag föddes. På grund av min storlek blev det en komplicerad förlossning och jag togs direkt omhand för vård, samtidigt som min mamma fick en förlossningsdepression och hade svårt att knyta an. Redan här kom min storlek att förknippas med ensamhet.

Från BVC pågick samtidigt jakten på att få Hanna inom normalkurvan. Men trots att hon var normalstor redan som ettåring, kom det här på tal så ofta att det blev en stor del av hennes livsberättelse.

– Jag kände mig alltid stor, trots att jag inte var det längre. Vi hade också mycket diabetes i släkten och det fanns en stor rädsla för att äta ohälsosamt och bli tjock.

Hanna

Av ren otur fylldes dessutom barndomen av flera andra pusselbitar som förstärkte känslan av att man skulle vara smal för att lyckas och vara värd kärlek. Exempelvis tränade hon rytmisk sportgymnastik och som ung tonåring var hon otroligt förälskad i en klasskamrat, men han hade bara ögonen för hennes kompis – som råkade vara väldigt liten och nätt av naturen.

Hon beskriver ändå sin barndom väldigt harmonisk och okomplicerad.

– Jag var ett älskat barn och mina föräldrar var både närvarande och engagerade. De agerade både snabbt och handlingskraftigt när de insåg att jag var sjuk i anorexia.

Hanna fick hjälp och blev inlagd. Förvisso såg vården och kunskaperna kring ätstörningar helt annorlunda ut 1992, men hon beskriver den tiden som mindre hjälpsam, snarare mest som förvaring. Hon hamnade på en vanlig barnavdelning, utan särskilda kunskaper kring ätstörningar. Där åkte hon in och ut i många år.

Ingen tittade bakåt

Ingen menade något illa, ändå blev det så fel.

Det tog många år innan hon till slut, genom föräldrarnas krav, fick en remiss till en specialistklinik. Då var hon 18 år gammal och ville för första gången själv bli frisk på riktigt. Den insikten, tillsammans med en ny vårdmiljö och personlig mognad gjorde att hon gjorde framsteg. Men fortfarande hade man väldigt lite förståelse och intresse för att gräva i de bakomliggande faktorerna. Allt handlade om mat och vikt och att lära sig att äta. Fokus låg på att titta framåt, men väldigt lite på varför hon hade blivit sjuk.

Ändå blev hon friskare. Åtminstone fysiskt.

– Jag kände en förväntan på att nu hade på familjen och vården satsat så mycket resurser på mig, nu får jag se till att vara frisk. Så jag lekte frisk i många år. Men själsligt var jag inte det.

Trodde bara att hon hade dåligt karaktär

Då smög sig bulimin på istället.

– I mitt fall hände det som tyvärr är ganska vanligt. När man kommer ur anorexin och är fysiskt starkare så börjar kroppen skrika efter det man förvägrat den. Om man inte är frisk nog att lyssna då, att tillåta sig att äta utifrån kroppens naturliga signaler, kommer bulimin som ett brev på posten.

Många förknippar bulimi med kräkningar, men Hanna kräktes inte. Hon kompenserade istället det hon hetsåt med svält. Hon förstod inte ens själv att hon hade blivit sjuk i en ny sjukdom. Hon trodde bara att hon hade dålig karaktär.

– Min inställning till mat var aldrig okomplicerad, jag slet 24 timmar om dygnet för att hålla mig smal. Jag kämpade mycket med att balansera på gränsen mellan att inte vara sjukligt smal och bli ”för stor”.

Linnéa, 20, vägde som en åttaåring: “Mitt hjärta var dagar från att sluta slå”

Myten om tonårssjukdomen

Hanna blev en mästare på att dölja sin sjukdom. När hon till slut bestämde sig för att berätta, var det många som aldrig hade märkt något. Delvis för att hon ofta varit hyfsat normalviktig i 20 år, men också för att myten om att det är en tonårssjukdom är så otroligt stark. Inte kan väl en snart fyrtioårig trebarnsmamma vara så gravt ätstörd?

– Det gör det också så svårt att berätta. Man vill inte bli sedd eller behandlad som en tonåring.

Hanna träffade sin man tidigt, så han både visste och förstod hela historien. Men, som i många andra missbruk blev han medberoende.

– Det är svårt att vara ett bra stöd. Det är en otroligt förrädisk sjukdom och den som är sjuk blir expert på att lura både sig själv och sin omgivning. För min man tror jag det var en överlevnadsstrategi att inte se.

Graviditeterna

Så blev Hanna gravid, vilket i sig var en kamp. Hon var livrädd för att gå upp i vikt under graviditeten. Men barnmorskorna anade aldrig oråd.

– Ingen förstod hur sjuk jag var. Jag fick, precis som alla andra, höra att det var bra att hålla kontroll på vikten under graviditeten.

Efter graviditeten hanterade Hanna sin ångest och viktkontroll genom att springa. Hon sprang och sprang och sprang – tills lårbenshalsen, som var urkalkad av alla år av anorexi, gick av.

– Det säger ju en del om hur stark ångesten är i den här sjukdomen. Man ska ju inte kunna springa av sig benen. Man borde ju ha stannat för länge sedan.

Skadan resulterade i flera år med kryckor, kroppen ville inte läka. När hon inte längre kunde kompensera för det hon åt genom löpningen rasade strukturen och sjukdomen eskalerade.

2019, efter tre barn och en livslång kamp mot sjukdomen, började hon så träffa en ny terapeut, som inte bara lade fokus på mat och kropp utan – för första gången – fokuserade på djupare underliggande faktorer. Hon lät Hanna släppa fram historien, och ur det föddes en djup, läkande självmedkänsla.

15 kvinnliga förebilder som arbetar aktivt för kvinnors hälsa

Att vara förälder med ätstörning

Men hur lever man med en ätstörning med tre barn? Och hur pratar man med barnen om mat och träning? Hur ger man dem en sund syn på kroppen när man själv inte har det?

– Det är den absolut största rädslan, att projicera sin sjukdom på barnen. Det är dessutom en enorm skuld att lägga så stort fokus på så triviala ting som sin egen mat och vikt när man har barn. Det som däremot varit en fördel är min goda sjukdomsinsikt. Tack vare den har jag aldrig pratat om mat och vikt i samma mening eller värderat min eller andras kroppar framför barnen. Vi har heller aldrig haft en synlig våg hemma. Det är jag tacksam för.

Samtidigt förstår hon att barnen läser in så mycket mer. Inför boksläppet valde hon att vara helt öppen och berätta om sin historia för barnen, som då var mellan 6 och 12 år gamla.

– Det var svårt att veta hur man skulle formulera sig och hur mycket jag skulle berätta. Men för mig var det viktigt att de inte ska se mig som en frisk förebild. För vad får man då för bild av hur en frisk kvinna tänker och äter och gör? Då är det bättre att ha en dialog om det, även om det inte är enkelt.

Ett stort gränsland

De som fortfarande lever med sjukdomen som vuxna pratas det väldigt lite om, något Hanna vill ändra på. Hon tycker också det är viktigt att prata om det stora gränslandet mellan det sjuka och det friska.

– Om man varit sjuk länge tar det tid att bli frisk. Det är ingen 180 graders vändning från den ena dagen till den andra. Det är en process med små steg framåt där man måste också förstå att det sker bakslag, utan att se som ett misslyckande.

Hanna pratar om pressen som lätt kan uppstå när man från den ena dagen till den andra ska definiera sig som frisk.

– Jag kan själv känna mig för blotta tanken att benämna mig som frisk. Vad förväntas jag då leva upp till? Klarar jag det? Istället det är viktigt att låta tillfrisknandet ta tid utan att behöva precisera om man är frisk eller sjuk. Vi är många som kämpar i det stora gränslandet.

Idag mår Hanna bättre än någonsin. Dalarna kommer inte lika ofta, är inte lite djupa och det är lättare att ta sig upp när hon faller.

– Men jag måste alltid förhålla mig till sjukdomen. Det är det som är så grymt med den här sjukdomen, mat kan man inte välja bort. Jag har också lärt mig att vara snäll mot själv. Självmedkänslan och acceptansen för att läkning tar tid har varit otroligt viktiga insikter för att ta mig dit jag är idag.

Foto: Nikola Stankovic.