Varför blir jag utestängd av min gamla familj? Psykologen svarar

FRÅGA: Jag var i många år gift med en man som jag träffade relativt sent i livet. Vi fick aldrig några gemensamma barn, men jag blev som en extramamma för hans, trots att de inte var jättesmå när vi träffades. Jag hade en särskilt nära relation till hans dotter, vi brukade shoppa, prata killar och ha det mysigt tillsammans.

När vi varit gifta i tio år blev han förälskad i en annan kvinna och vi skilde oss. Det gjorde ont och jag drog mig till en början undan för att slicka såren – och bröt all kontakt även med hans barn. Efter det har jag inte lyckats få tillbaka det, som jag tyckte, fina förhållande vi hade. Det har blivit någon fika på stan ibland med dottern. Sonen träffar jag aldrig.

När min exman gick bort, bara 60 år gammal, fick jag inte ens komma på begravningen. Det känns som om en stor del av min livshistoria blivit amputerad. Jag vill fortsätta att ha dem i mitt liv. Varför känner inte de likadant? Och vad kan jag göra?

/Signatur

”En längre paus kan ju också ha lett till att barnen kände sig lite övergivna. Även de var ju med om en separation.”

SVAR: Jag kan verkligen förstå den där känslan av amputation. Tio år är en lång tid och att förlora flera nära relationer på en gång kan vara riktigt svårt att hantera. Det innebär ju en stor sorg att förlora den kärleksrelation du haft, men som så ofta i separationer tappar man även andra personer som varit viktiga på olika sätt. På ett sätt är det ju hela din familj som plötsligt inte längre finns där på samma självklara sätt. Risken för den typen av förluster ökar när man saknar de biologiska banden till övriga familjemedlemmar.

Varför barnen inte känner likadant som du vet inte du och inte heller jag. Några generella frågeställningar kan man resonera kring. En fråga jag har är hur lång tid som passerade helt utan kontakt. I det läge du befann dig är det inte konstigt att det gjorde för ont att finnas nära den som lämnat dig och den nya kärlek som tagit den plats som tidigare var din. Det är högst begripligt att du behövde tid ifred för att komma på fötter. Men en längre paus kan ju också ha lett till att barnen kände sig lite övergivna. Även de var ju med om en separation.

En annan fundering jag får är hur du närmat dig dem. Jag vet ju inte hur gamla de är, men har du beskrivit för dem varför du behövde pausen? Har du berättat att du tycker om dem, saknar dem och gärna skulle vilja ha dem i ditt liv på något vis? Har du frågat dem om det skulle vara möjligt och vad som i så fall skulle krävas? När du har träffat dottern, vad har samtalen handlat om?

Om du och jag hade mötts hade jag frågat dig om innehållet i de möten som ändå skett. Har de handlat om att försöka närma sig henne igen med nyfikna frågor och lite roliga berättelser ur era liv? Eller hamnade ni snarare i att prata om det jobbiga som hände, där eventuella negativa synpunkter på deras pappas agerande kan ha läckt ut? Sånt kan ju vara svårt för henne att hantera. Jag gissar att du fokuserat på det som fungerar stärkande. Men det är förstås bra att fundera även i de banorna när man vill försöka återknyta kontakt med någon.

Jag tycker hursomhelst att du kan närma dig dottern, som ändå visat ett visst intresse att träffa dig tidigare. Visa omtanke och nyfikenhet, och beskriv att du gärna skulle vilja ses ibland. Fråga henne hur hon ser på det. Sätt ord på det som du gjort till mig, men utan att skuldbelägga eller pressa fram något. Om du inte får gensvar så återstår ju acceptansen. Kanske behöver du lite hjälp på traven med att göra avslut, sörja det som inte blev, och gå vidare i ditt liv. Med blicken riktad utåt, emot potentiella andra fina relationer som du stöter ihop med, längre fram.

/Anna Bennich

…

Läs mer:

Han vill ha andra – ska jag stanna? Psykologen svarar

Psykologfrågan: Jag vill inte ta hand om mina barnbarn

Psykologfrågan: Ska jag nöja mig med att vara älskarinna?