Min sambo vill inte träffa mina barn och barnbarn – vad gör jag?

FRÅGA: Är sambo sen många år, men vill separera vilket visar sig tyvärr inte går på grund av min låga pension. Jag är mycket olycklig i vårt förhållande, eftersom han försvårar min samvaro med barn och barnbarn (vi har inga gemensamma). Sambon tycker inte om när de hälsar på och visar det tydligt med tystnad och att han håller sig undan. Detta har gjort att de inte vill komma hem till oss, utan jag träffar dem alltid hemma hos dem.

Efter reklamen: 5 oväntade saker som kan öka risken för skilsmässa

Längtar så otroligt mycket efter att barnbarnen ska komma och sova över och de pratar ofta om det. Sambon har noll vänner och inga fritidsintressen, är hemma hela tiden, så det blir omöjligt för barnbarnen att sova över. När jag tar upp saken med honom säger han bara att han inte vill, ”det är jobbigt… men gör det då om det ska vara nödvändigt” Min gamla kloka pappa säger att jag ska strunta i vad sambon tycker, ”det är ditt hem också”, men det funkar inte för mig, jag blir stel, orolig och tycker hela situationen är väldigt obehaglig. Har varit på banken på samtal gällande lån till bostad, men det blev tvärnobben på grund av min låga pension. Hur ska jag göra för att psykiskt orka med min, som det känns, hopplösa situation? Hur klarar man att acceptera att livet ibland inte går att förändra?

/Olycklig

Psykologen Anna Bennich svarar:

Ditt brev griper verkligen tag om hjärtat, inte minst din uppgivna och sorgliga fråga; ”hur klarar man att acceptera att livet ibland inte går att förändra?” Ja, en del saker kan man inte påverka, och då finns såklart en del acceptansstrategier man kan ha hjälp av när det är svårt. Men jag vill inte i första hand hjälpa dig att stå ut. Jag blir riktigt arg när jag läser om det egoistiska bemötandet du får av din man. Så där får man inte bete dig emot den man lever tillsammans med! Jag instämmer i din pappas kloka uttalande, det är ditt hem också (och ditt liv). Jag förstår dock att det blir svårt för dig att bara bortse ifrån hans, i stunden möjligen icke-verbala men ack så tydliga, missnöje när dina barn och barnbarn hälsar på. Så oerhört stressande att känna av det, jag skulle påverkas på samma sätt som du. Det förtar ju det mysiga med samvaron. Men som du skriver, dina barn och barnbarn är så viktiga för dig – du måste kunna få umgås med dem på det sätt du (och de) önskar.

Psykologfrågan: Hjälp, jag är änka vid 52 – hur hjälper jag barnen?

Har du berättat för din man exakt hur olycklig det här gör dig? Att det är ett starkt skäl att du faktiskt inte vill leva ihop med honom längre? Jag läser att du tagit upp att du vill träffa dem hemma hos er, men har du talat om hur missunnsamt och egoistiskt det är av honom att försvåra era träffar? Att hans beteende gör att ingen vill komma? Jag tycker det vore på sin plats att verkligen säga ifrån – och ställa krav på förändring. Man ska inte behöva leva med någon man känner sig så olycklig med. Jag förstår att ekonomin ställer till det, men vilka andra möjligheter till ett eget boende finns än att ta ett lån för att köpa bostad? Kan du ta hjälp av någon vän eller din kloka pappa och brainstorma olika lösningar och en stegvis plan för en separation. Går det att ställa sig i bostadskö? Finns möjlighet att någon kan gå i borgen för ett litet lån? Finns något seniorboende att få tag i? Kan du få hjälp av kommunen eller ett lån ifrån en släkting? Jag undrar också om din sambo ensam äger er bostad? Annars får ni ju sälja den och dela på summan, är det en hyresrätt borde det gå att byta den emot två mindre? Har du sett över dina rättigheter kring samboavtal etc?

”Jag kan inte komma över otroheten!”

Psykologfrågan: Min fru var otrogen – nu går det ut över vår son

Jag tror inte det är bra för hälsan att vara så olycklig i en relation och råder dig alltså att se över alla möjligheter till att få leva ditt liv på ett friare sätt, med dina nära och kära, utan den stress och olycka du nu befinner dig i. Gå inte heller ensam med dina funderingar, det kan vara svårt när man är så uppgiven och ledsen att se alla de eventuella vägar som finns till förändring.Vänd dig till någon eller några för stöd. För så där ska ingen behöva ha det.

Lycka till!

/Anna Bennich