”Jag vill inte gå till jobbet – vad ska jag göra?”
…
Läsarfråga:
Snart är semestern slut och jag känner ångesten komma krypande. Jag vill inte tillbaka till jobbet. De senaste åren har en rad omorganiseringar genomförts, vi har blivit färre och färre och det finns absolut ingen tid för återhämtning. Allt ska flyta supersmidigt. Jag får till och med dåligt samvete om jag inte går på toa tillräckligt effektivt – och lämnar mina kollegor i sticket.
I kölvattnet av förändringarna har också attityderna blivit annorlunda. Det är som om alla tittar snett på varandra; den stöttande, glada stämningen jag minns från när jag började, är borta. Det här påverkar hela mitt liv. Jag är grinig hemma, sover stundtals dåligt och har svårt att koppla av. Samtidigt är jag rädd att bryta upp från jobbet – och det är heller inte så lätt att hitta ny anställning när man är över 50.
Snälla Anna, hur ska jag göra?
/Carina
Svar:
Hej, tack för din fråga!
De flesta kan ju känna att det är motigt att börja jobba igen när semestern går emot sitt slut. Tankar som ”så fort det gick, är jag verkligen utvilad, usch nu är det ett helt år kvar till lite sammanhängande ledighet, jag orkar inte in i ekorrhjulet igen” är helt normala att ägna sig åt. De brukar släppa efter några dagar.
Du beskriver dock en situation av en helt annan kaliber. Du räknar upp ett antal riktigt allvarliga riskfaktorer på din arbetsplats. Det ökade kravet på effektivitet, färre personer som ska göra fler uppgifter, dessutom på kortare tid, brukar ganska snabbt leda till ökad ohälsa. Sådant brukar ganska snabbt synas i medarbetarundersökningar (om man nu mäter).
De flesta arbetsplatser genomför med jämna mellanrum olika omorganisationer och det är ofta lite stökigare då. Vi tål stressiga perioder ganska bra vi människor, men en av de viktigaste faktorerna för att vi ska hålla ut när det är rörigt är socialt stöd. Alltså, kollegor som man trivs med, känner tilltro till och kan vända sig till om man behöver. Omtanke i teamet. Möjligheten att få känna sig ledsen och hängig ibland utan dåligt samvete eller risk för bestraffningar. Om vi känner oss trygga med kollegorna, kan stötta varandra och tillsammans lösa problem, så klarar vi det mesta. På din arbetsplats saknas även det. Så, ökad stress och ett samtidigt minskat stöd brukar med tiden dra igång en popcornmaskin av utmattningar och sjukskrivningar.
Jag förstår att du är hängig och sover sämre. Det finns två saker du kan göra. Den ena är att beskriva läget för din chef och se över möjligheterna att förändra både uppgifter och arbetsklimat. Det kommer sannolikt kräva en hel del tid, ork och tålamod. Jag tror att möjligheterna till en tillräckligt stor förändring är ganska små av ditt brev att döma, åtminstone i det kortare perspektivet. Du behöver fråga dig om det är värt det arbete det kommer innebära för dig. Den andra saken är att genast börja söka andra jobb (eller utbildningar?) – och i förlängningen säga upp dig. Kanske kan du ta lite hjälp med det av någon i din närhet? Det är lättare att få idéer och nya uppslag om man inte är ensam. Man kan även få råd ifrån professionellt håll, till exempel Arbetsförmedlingen.
Jag förstår att du känner dig rädd för den vägen, arbetsmarknaden är ju skakig just nu och du kan inte veta hur det blir runt hörnet. Men en sak är jag ändå ganska säker på, och det är att om du inte gör någonting åt din situation så riskerar du att bli sjuk. Och det är ingen arbetsplats i världen värd. Varmaste lycka till!
/Anna
LÄS MER:
Borde du byta jobb? Här är testet som ger dig svar