Berätta om otrohet eller inte? Så säger psykologen
Fråga: För några år sedan började en ny man på min arbetsplats. Vi hade samma humor och att prata och skämta med honom blev en ljuspunkt. Eftersom vi båda var gifta såg jag honom bara som en vän, fast det fanns en viss spänning mellan oss. Jag vet att våra kollegor tyckte att vi var flirtiga.
Efter några månader åkte vi på konferens över en helg och du kan säkert gissa vad som hände. Jag skäms nästan lika mycket för att det är en sådan klyscha, som för själva handlingen. Vi hamnade i säng med varandra. Det stod snart klart att det hade varit ett misstag. Ingen av oss var intresserad av en fortsättning och stämningen mellan oss blev spänd. Som tur var slutade han ganska snart.
Det här är en hemlighet som det blivit allt tyngre att bära. Jag älskar min man och vill att vi ska vara öppna och ärliga mot varandra. Ska jag berätta om otroheten, och hur ska jag i så fall göra det?
/Anna-Lena
Svar: Du använder ordet klyscha och skeendet du beskriver är ju verkligen ett klassiskt exempel på en engångsaffär. Man är långt hemifrån, lite i en annan (konferens)värld på något vis, med möjligheter att hamna i samma sovrum, ofta en festlig tillställning och stämning innehållande alkohol, och så spänningen, de här kyssarna man fantiserat om som plötsligt kan bli verklighet, ett slags elektrisk åtrå man inte känt på ett tag kanske. Och sedan, ganska snabbt, som ett inkassobrev på posten: ångesten, skulden och det abrupta slutet på flirten. Bara den bittra eftersmaken dansande på tungan. Kanske av den anledningen som någon klok person sa: att de bästa affärerna är de man aldrig hade.
Det är väl ingen särskilt ovanlig sak, men icke desto mindre smärtsam förstås.
Jag förstår att hemligheten du bär känns tung och svår för dig. Du undrar om du ska berätta för din man. Det finns inga enkla rätt eller fel i den här frågan. En del par har som överenskommelse att absolut berätta, alltid, oavsett. De har uppfattningen att man tillsammans ska ta sig an alla problem, även en otrohet. Andra par tycker snarare att ett misstag likt det här kommer att förstöra så pass mycket att det inte är värt det. Inte för en sådan sak. Inte om man haft tjugo relativt bra år, kanske barn, familj, drömmar, planer framåt, gemensamma projekt.
Har du och din man någonsin resonerat kring en sådan här sak: Hur skulle ni reagera om det hände? Hur skulle du själv reagera och hantera det?
Några saker behöver du fråga dig. Om du väljer att berätta, fråga dig först för vems skull. För din skull, för att slippa bära skulden? För hans skull, för att du vet att han skulle vilja veta? Och sedan, fundera på konsekvenserna. Hur tror du att din man kommer att reagera? Är det sannolikt något som skulle förstöra ert äktenskap? Är det trots den risken ändå bäst för
er att lägga det här på bordet?
Om du nu landar i att berätta så frågar du hur du kan göra det. Det är alltid bäst att vara så rak och ärlig som möjligt. Sätt er tillsammans någon gång, när det inte blivit för sent på kvällen och ni är trötta (eller berusade). Inte heller i samband med något annat gräl ni har i gång. Se till att ni har utrymme och gott om tid. Berätta om händelsen och svara sedan ärligt på frågor och tillåt känsloreaktioner som ilska och förtvivlan. Visa att du finns, att du förstår och kan ta emot både frågor och känslor. Be om förlåtelse. Och sedan, ge det tid. Om det blir för svårt att nå varandra i det trassliga rekommenderar jag parterapi. Det här är ett ganska vanligt problem och det finns bra hjälp och stöd att få. Lycka till.
Läs mer: