Numera har ståuppkomikern Babben Larsson bra självkänsla. Men vägen dit har kantats av hetsbantning, sockermissbruk och utbrändhet.
– Det tog tid innan jag insåg att meningen med livet varken är att vara smal eller duktig.
I dag kan Babben Larsson ärligt säga att hon tycker om den hon är. Men vägen dit har varit lång. Den har slingrat sig genom hetsbantning, sockerberoende, arbetsnarkomani och utbrändhet. Något hon skriver om i sin bok, Jag vägrar dö nyfiken.
– Självkänsla var inget man över huvud taget pratade om när jag växte upp. Jag minns att jag kämpade för att bli förstådd och sedd av mina föräldrar. Men på den tiden, på 50-talet, var det bara de vuxnas åsikter som räknades. ”Ungen kan aldrig lyda”, sa pappa ofta och det var tydligt att det inte var något positivt. Och jag kände mig annorlunda, skämdes för allt som var jag. Det var en ständig oro…
Men när Babben åt sötsaker, mackor eller bullar försvann oron, och istället spred sig ett underbart välbehag i hela kroppen. I boken beskriver Babben sitt första möte med chips så här:
”Jag förde de lövtunna potatischipsen till munnen och sedan fullkomligt exploderade det i hela kroppen. Jag åt och åt, blev hög som ett hus av vällust och vägrade nästan släppa påsen. Vänskap, rättvisa, hyfs och uppfostran – allt rann av mig så snart chipsen hamnat i min mun. Efter några minuter var påsen tom och jag började genast längta till nästa gång då jag skulle få äta något så sagolikt, underbart gott. Här snackar vi sant missbruk från första tuggan.”
– Sötsuget blev en stark kraft som var oerhört svår att stå emot. Jag var alltid på jakt efter kakor i skåpen där hemma. Och ju mer snabba kolhydrater jag åt, desto mer sugen blev jag.
Var alltid kraftigast
Babben var 13 år när hon panikbantade första gången.
– Jag hade alltid varit kraftigast i klassen, men det var först i sjuan när jag började fundera på killar som det blev ett problem. Shit, ska jag vara tjockast på hela högstadiet och inte få en enda kille, tänkte jag.
Det enda Babben visste om bantning var de ständiga späkningarna hennes mamma utsatte sig för.
– Det var konstiga dieter med ägg och kaffe, som gjorde henne arg. Hon som var bondmora och jobbade hårt fysiskt, att hon ändå skulle hålla på på det där sättet! Min första diet bestod av apelsiner, sockerfria tuggummin och cigaretter. Efter tre dagar kräktes jag blod…
”Självkänslan hängde ihop med maten”
Det blev starten på en lång bantarkarriär, med otaliga pulversoppor, kaloriräkning, bantningspiller, fasta, laxermedel och lite till.
Babben körde ofta klassikern att börja banta på måndagarna.
– Men det var förstås värdelöst att försöka överleva på 22 kalorier och en grapefrukt per dag i början av veckan, bara för att haverera framåt onsdagen och vräka i sig godis och snabbmat resten av veckan, konstaterar Babben.
När hon ätit för mycket straffade hon sig med ännu en svältdiet.
– Min dåliga självkänsla hängde säkert ihop med hur jag förhöll mig till maten: ”Jag som är så här fet är inte värd någon mat.” Och när jag inte klarade av att banta blev förstås känslan av misslyckande ännu större.
Svårt bli av med sötsug
Babben slutade tvärt banta för 20 år sedan, när hennes dotter Sofia föddes.
– Graviditeten hjälpte mig att få ett annat förhållningssätt till min kropp. Jag började känna en väldig respekt för allt den klarar, och att den till och med burit fram min kära dotter! Jag kunde se på mig själv i ett större perspektiv, där det viktigaste inte är att vara smal utan att få ett bra liv. Varför ska jag straffa mig? Kroppen behöver ju mat för att fungera!
Men sötsuget var svårt att få bukt med. Babben fortsatte äta för mycket mackor, kakor och bullar.
– När suget satte in övermannade det mig, jag hade ingen kontroll över det. Och jag frågade mig hur jag kunde ha så dålig karaktär…
Blev deprimerad
Känslan från barndomen av att inte vara viktig ens för sig själv satt fast som ett klister. För att ”bli någon” satsade Babben stenhårt på sin ståuppkarriär, och hon hade stora framgångar.
– Problemet var att självkänslan fortfarande stod på minus. Efter varje avslutat projekt, varje lyckad premiär, kände jag bara en enorm tomhet. Jag var ju bara någon när jag presterade och var duktig.
Så Babben började jobba jämt. Varje kväll stod hon på scen och körde sin lovordade föreställning, men det kändes inte stimulerande längre. Till slut kom hon knappt upp ur sängen om morgnarna.
– Till slut var jag så överstressad att jag inte ens reagerade på stress. Jag gled runt och försökte undvika allt och alla, vänner och familj också. Kände mig totalt energilös och deprimerad.
Började i terapi
Efter en sommar med bara vila kände sig Babben någorlunda i balans igen. Men det tog sju år innan hon ens kunde tänka på att börja med ståuppkomik igen, utan att få ångest.
– På ett sätt var det kanske tur att jag fick min väggkänning, jag brukar kalla det så eftersom jag drog i bromsen innan jag totalkraschade. För det var då jag tvingades börja bygga upp min självkänsla från grunden. Jag började i terapi och förstod för första gången i mitt liv hur jantelagen från min uppväxt påverkade min självuppfattning.
Affirmationer, det vill säga att säga positiva saker om och till sig själv, blev ett av Babbens främsta verktyg. Har man sällan fått höra att man duger som man är behöver det kontot fyllas på.
– Jag är fortfarande en perfektionist med höga krav på mig själv. Men nu när prestationsångesten sätter in brukar tio ”Jag duger som jag är” lugna ner mig. ”Jag är nöjd med mitt liv och kör mitt eget race” hjälper mig slappna av när jag tycker att andra är mer framgångsrika och duktigare.
Läs hela intervjun i MåBra nummer 6, 2010 ( I butik 20/5).
Av Anna Carsall
Foto: Lennart Dannstedt
