Alexandra höll på att dö – sa farväl till sin nyfödda bebis

Så tar du reda på vilken blodgrupp du har – 3 enkla sätt

Alexandra Flöisbon hade haft en härlig graviditet fram till vecka 31. Allt kändes bra och hon ­bestämde sig för att åka till Stockholm för att gå på en av årets största nöjeshändelser.

– Jag var och tittade på Taylor Swifts konsert. Kanske var det ­optimistiskt för det var vrålvarmt och jag kände mig oväntat tung när jag rörde mig, berättar Alexandra.

När hon tittade efter i en spegel såg hon att hela kroppen svullnat upp. Hon tänkte inte mycket på det och kände till en början ingen ­direkt oro. Hon hade gått upp mycket i vikt under graviditeten, kanske var det anledningen.

Men när det inte gick över och hon började må dåligt så tog hon sig till vårdcentralen.

– Det visade sig att jag hade högt blodtryck och protein i urinen vilket är ett tecken på havandeskapsförgiftning. Då blev jag mer orolig.

Övervakades på sjukhus med misstänkt havandeskapsförgiftning

Även sjukvården tog det på allvar. Alexandra blev inlagd på sjukhus och fick bara komma hem på korta permissioner vilket tärde på humör och tålamod.

– Jag var så trött och hade huvudvärk nästan hela tiden. Det var inte kul.

Efter att ha testat igångsättning vid ett par tillfällen utan framgång bokades ett kejsarsnitt in. Två ­dagar efter midsommarafton skulle det bli av. I efterhand kan man ­konstatera att det inte var den bästa tajmingen.

– Det flyttades fram eftersom de hade så mycket att göra och det var semestertider. Många hade gått på ledighet.

Själva kejsarsnittet gick bra med en erfaren läkare och Alexandra kände att det var en fin upplevelse. Tillbaka i rummet på avdelningen såg hon fram emot att få gå in i bebis­bubblan med lilla nyanlända Dominic och att få förlossningsbrickan tillsammans med sambon Markus.

– Det var min målbild och det var så skönt att allt var över, att Dominic var ute och jag ville hem snabbt. Jag var trött på sjukhus efter en och en halv månads vistelse.

Läget blev snabbt allvarligt: ”Sinnessjuk smärta”

Alexandra hann ta två tuggor av ostmackan innan det började flimra för ögonen på henne. Markus fick larma ­sköterskan.

– Du försvann liksom, berättar han.

Snart var det sex, sju personer inne i rummet. En ultraljudsmaskin plockades fram, men det gick inte att se något. Alexandra flyttades till IVA för övervakning. Markus fick stanna med sonen Dominic i ­famnen.

– Allt gick snabbt. Jag fick magnesium­dropp eftersom de misstänkte havandeskapsförgiftning, men det fick det att kännas som om jag höll på att brinna upp inifrån. Som att blodet brann. Jag mådde illa och hade en sinnessjuk smärta – omöjlig att beskriva, ­berättar Alexandra.

– De gav mig också blod, men jag hade fortsatt anemi. Det ­förändrades inte som det borde.

Till slut – efter flera timmar ­beslutades det om magnetkameraundersökning. Då hade Alexandra så ont att hon skrek när hon skulle upp på britsen.

Stor inre blödning upptäcktes

Det var också i sista stund för där på röntgen såg man det som missats under kejsarsnittet och vid ultraljudet. Det läckte blod från ett kärl och Alexandra rusades direkt till operation där man kallat in en specialistkirurg den här gången.

– Jag hann säga hej då till Markus och Dominic. Det var ­viktigt för det kändes som att det kanske inte skulle gå vägen just då, förklarar Alexandra.

– Det var hemskt. Jag var så hjälplös och kunde bara se på när de rullade iväg, säger Markus.

Alexandra frågade en sköterska om hon skulle dö. När personalen inte vågade svara så kändes det inte bra. Det visade sig vara en enormt stor blödning som missats.

– Under tiden som Alexandras operation pågick låg jag där med Dominic och jag måste säga att jag tänkte tanken att vi kanske skulle förlora henne, säger Markus.

– Det tog också väldigt många timmar. Jag försökte få svar, men ingen ville prata med mig.

Kom i form på 21 dagar!

Skaffa nya kost- och träningsvanor med MåBra. För bara 199 kr får du:

• Kostplan
• Träningsfilmer
• Recept
• Experttips

Läs mer och anmäl dig här!

Oron växte med tiden, men till slut fick han svar. Alexandra ­överlevde.

– Det var flera liter blod i buken. Jag hade förlorat så mycket att jag behövde fyra påsar blod innan och sju påsar blod under operationen, plus plasma och trombocyter. Jag är så tacksam för att det fanns, ­berättar Alexandra.

Bearbetade traumat tillsammans

Första timmarna efter ytterligare en operation var hon däremot så groggy av mediciner att hon knappt fattade vad som hänt. Den här gången var vårdpersonalen också mer vaksam över henne och hon fick stanna fem dygn på sjukhuset innan hon fick åka hem.

– Jag hade så ont i kroppen, var helt mörbultad och jag vågade ­nästan inte blunda för att något skulle kunna hända. Kroppen var helt ut balans under en lång tid.

Ändå satte hon i gång med att träna och få i gång amningen – det var något som blev väldigt viktigt för henne när allt annat gått fel. Och det lyckades hon med på ­rekordtid.

Därefter blev det extra viktigt för dem att ta hand om varandra. Alexandra och Markus insåg snart att de varit med om något så pass traumatiskt att de behövde hjälp.

– Vi gick tillsammans hos en kurator, säger Markus.

– Jag hade ju visualiserat ett liv utan dig där på sjukhuset. Det var bra att ta tag i det.

Tar vara på livet och vill försöka hjälpa andra

I dag tar varken han eller Alexandra livet för givet längre. De väntar inte med att göra saker och ska nu driva eget företag ihop där de ska hjälpa kunder med att hitta bästa möjliga elavtal. En idé som de haft sedan de själva behövt sätta sig in i detta.

Det innebär också en möjlighet att jobba hemifrån i en läkande miljö – ett naturnära hus i något av en idyll nära en sjö och med stor trädgård.

– Den här miljön gör mycket för hur man mår.

Fler barn och ett syskon till Dominic kan bli aktuellt, men bara under vissa villkor.

– Jag vill verkligen ha kontroll över situationen och känna att allt är utrett kring varför jag blev så dålig sist, säger Alexandra.

Hon tittar på en livlig liten kille som tar sig fram över golvet på allt mer stadiga ben.

– Både jag och Markus blev blodgivare efter det här. Vi har blodgrupp A+ båda två och ger så ofta vi kan på sjukhuset i Borås. Det är verkligen enkelt, men så viktigt samtidigt, betonar Alexandra.

– Att få det där meddelandet om att just mitt blod använts är en härlig känsla.

Foto: Susanne Stamming