Nyttiga snacksNyttiga receptNyttig frukostNyttiga mellanmålNyttig julmat

Jan Johansen: Jag ignorerade varningsklockorna

10 dec, 2009 
Annons

Artisten Jan Johansen tog sitt första glas när han var tolv. Och sitt sista när han var 42. För första gången berättar nu Jan och hans fru Pia hur alkoholen påverkat deras liv.

Alkoholen blev en bro mellan Jan Johansen och yttervärlden och en glädjespridare i sällskap med andra musiker. Ett ödesdigert nöje som ledde honom rakt in i ett missbruk.

–För mig har alkoholen alltid varit ett naturligt inslag i livet, vardag som fest, säger Jan. Jag har ärvt den kulturen och själva beteendet från min uppväxt. Och om andra klarade det varför skulle då inte jag göra det? Det tog väldigt lång tid för mig att inse att jag hade problem.

Trots att Jan sällan drack på dagtid fanns alkoholen hela tiden där. En låda vin stod alltid framme. Glaset fylldes på. Han tackade inte nej om någon frågade om han ville ha ett glas vin. Och så alla dessa grillkvällar, som egentligen mest var förevändningar för att få umgås med alkoholen.

Annons

Det har nu gått ett år sedan Jan drack sitt sista glas. Det finns i dag inte en droppe alkohol hemma i villan i södra Stockholm.

Både Jan och hustrun Pia anser att fler måste prata om alkoholens farliga konsekvenser, inte minst i artistvärlden. Och de vill varna för just det glada och ”roliga” festandet.

För Jans fru, Pia, ringde varningsklockarna redan när de träffades 2001.

–Men jag ignorerade dem in i det längsta, säger hon. Jag blev snabbt medberoende och försökte anpassa mig till den nya livsstilen, som var chockerande för mig. Men jag var rädd för att ställa krav som kanske skulle leda till att Janne hamnade utanför sin bransch. Jag såg ju att partajandet var en viktig del av artistlivet, nästan som en förutsättning för att lyckas.

Jan förklarar att drinkarna och skålandet med andra är ett sätt att nätverka i artistbranschen.

–Det är viktigt att vara med och synas. Är du hemma i stället för på krogen är du också borta från scenen.

Annons

Jan slog igenom med låten ”Se på mig” i Melodifestivalen 1995. Få artister får liknande stor uppmärksamhet. Men segern var bitterljuv, och uppståndelsen tog på krafterna.

–Jag var helt slut efter allt ståhej, säger Jan. Och det började så småningom också krypa på mig att jag hamnat i ett stängt fack som musiker. Jag älskar att skriva musik och jobba med olika människor. Men i en liten värld, som musikbranschen är i Sverige, är det himla lätt att fastna.

– Och det påverkade utan tvekan mitt drickande. Jag mådde inte bra av etiketten jag fick, som schlagersångare. Tappade lite av mitt självförtroende och blev oerhört sårbar.

Läs mer i MåBra nummer 10/09

Av Gabriella Grünvald

Foto Jennifer Nemie

Annons