Min man och jag lever parallella liv – hur hittar vi tillbaka?

Fråga: Jag är lyckligt gift sedan 20 år och har tre barn med min man. Men vi lever helt i osynk: när jag är vaken sover han, när jag vill äta är han mätt och när jag har lust har inte han och vice versa. Jag har förklarat att jag inte mår bra av detta, jag har försökt leva på i mitt parallella spår och jag har föreslagit terapi. Han upplever dock inte detta som ett problem. Hur får man sin andra hälft att förstå värdet av gemensam tid?

/Ensam i tvåsamheten

Efter reklamen: 3 bråk som kan betyda att er relation är på väg att ta slut

Psykologen Anna Bennich svarar:

Tack för ditt brev! Det du berättar låter ganska ensamt i tvåsamheten, jag kan förstå känslan av att leva två ganska parallella liv. Det är förstås vanligt i kärleksrelationer att det finns en skopa olikheter som vi behöver förhålla oss till.

En del olikheter kan vi putsa till för att närma oss varandra, andra kan vi behöva acceptera. Svårare blir det när olikheterna skenar iväg åt olika håll, och riskerar att bli till oförenligheter istället.

Vikten av en gemensam vardag

Att exempelvis vilja äta och sova på helt olika tider blir en rätt stor krock över tid. Det är ofta de stunderna som tecknar vår gemensamma vardag, den tid vi har möjlighet att mötas en stund bland alla göromål.

Du tycks ha gjort en del saker för att hantera olikheterna. Du har försökt acceptera läget och leva på i parallella spår, men det har inte fungerat bra för dig. Du har beskrivit för din man att du inte mår bra, du har till och med föreslagit terapi, men fått svaret att det här inte är ett problem för honom.

Då bör ni - och då bör ni inte - gå i parterapi!

Experten: Dessa relationsproblem kan parterapi generellt inte lösa

Den responsen tycker jag är ett problem i sig. Kanske ett av de större ni har, eftersom möjligheterna till problemlösning blir försvinnande liten. I er gemensamma kärleksrelation finns ingen möjlighet att köra parallella spår. Den kan inte hanteras på samma sätt som att äta frukost olika tider. Relationens själva fogar måste innehålla en ömsesidighet, ett gemensamt ansvar när något skaver.

Båda måste vilja hitta lösningar

Du skriver ändå att du är ”lyckligt gift”, så jag gissar att det finns kärlek och närhet på vissa sätt? Det är bra att det finns en grund att stå på när det blåser. Men det behöver också finnas ett delat intresse att hitta lösningar. Att han avfärdar din utsträckta hand, din önskan om ökad gemenskap, känns inte så varsamt.

Så, om du upplever ett problem så är det ert problem. Jag hoppas att han ska förstå det. Det finns ju en risk annars att du en dag får nog. Så synd det vore om han uppfattar att ni har problem först när det påverkar också honom. Och som han sannolikt vill göra något åt först när risken är stor att det är försent.

Parterapeutens bästa tips för en starkare relation!

5 tips för att ta hand om relationen – så får ni kärleken att hålla

"Det kommer inte gå att göra jobbet ensam"

Jag vill råda dig att avsätta ordentligt med tid med honom och på allvar adressera problemet. Visa honom ditt brev hit kanske, kommunicera tydligt din känsla av ensamhet i det parallella och din oro över att det här är ett verkligt hot emot er relation. Beskriv hur du försökt på andra sätt än att involvera honom men inte lyckats. Säg att du behöver ha honom med för att hitta en väg framåt. Att öka samhörighet i vardagen är fullt möjligt, men det kommer inte gå att göra det jobbet ensam.

Foto: TT