Förlorar du alltid dina vänner? Här är beteendet du kan förändra

5 tecken på att din vän är energitjuv

Hela livet har jag haft det svårt med vänner. Jag hittar en vän, börjar umgås, men sedan är det som det hela ebbar ut väldigt fort. Det är som att jag vill umgås mycket mer än vad den andra vill.

Det känns som att jag ofta blir lämnad, precis som av de kärlekspartners som jag har haft. Det gör mig både sorgen och skamsen. Å ena sidan har jag börjat tänka att jag inte alls ska ha vänner, utan att jag trivs bra med mig själv, å andra sidan skulle jag bara vilja ha någon att umgås med ibland, gå ut och fika och kanske åka på resor då och då.

Borde jag bara lägga ned detta med vänner eller finns det något som jag kan göra?

KBT-terapeuten svararNathalie Siljerud Joo

KBT-terapeuten Nathalie Siljerud Joo: ”Det kan handla om hur du samspelar"

Vad tufft för dig att längta efter vänskap och ta steg i den riktningen, men sedan känna att du blir ensam igen. Jag tror att många känner igen sig i din berättelse och att många där ute känner utanförskap.

Jag blir ledsen när jag läser att du har tankar på att du inte ska ha vänner. Det är visserligen bra att precis som du kunna trivas i ditt eget sällskap, men samtidigt uppfattar jag din vilja till att bli insläppt och att få känna gemenskap. Jag tänker att du absolut inte ska ge upp. Men kanske att du måste gå till roten med varför detta blir ett problem för dig.

Först tänker jag att du måste reda ut om det verkligen är så att du blir lämnad av dina vänner, eller om de kanske inte har samma tid och energi att lägga på vänskap som du. Kan det vara så att de vill umgås, men kanske inte med samma intensitet som du? Det kan också vara så att det hela ebbar ut för att du gör något som kan vara problematiskt i vänskapssituationer. Det kan vara att du tar för mycket plats, tar för lite plats, förolämpar människor eller blir för ”på”, att du blir klängig.

Självklart vill man bli älskad för hur man är, men en del beteenden kan ställa till det för oss och göra andra människor obekväma, och då behöver vi identifiera dem och se om de går att förändra. Finns det någon som du skulle kunna fråga om detta, till exempel en släkting, ett ex eller en kollega? Det skulle också kunna vara så att du behöver få hjälp av en psykoterapeut med att förstå dina samspelsmönster.

Vi väljer inte alltid det som är bra för oss

Du skriver att det är samma sak i dina kärleksrelationer. Det är ju oerhört svårt för dig tänker jag, att detta tema går igen på flera håll. Om det visar sig att det inte finns något i ditt beteende som är svårt kan problemet istället bero på hur du väljer.

En del människor, som exempelvis har föräldrar som är svåra att komma i emotionell kontakt med, kan välja just sådana personer i vänskaps- och kärleksrelationer. Vi väljer inte alltid det som är bra för oss, utan det som är bekant för oss.

Om det finns någon igenkänning i detta skulle jag försöka närma mig en person som jag inte tidigare sett som en vän och se hur det går. En annan idé är att söka sig till organisationer som försöker sammanföra vänner. Där kan du möta andra som är i liknande situation som du.

I vilket fall tycker jag att du ska agera utifrån situationen och inte börja undvika vänskapssituationer. För ensamhet leder ofta till depressioner - helt i onödan.

Foto: TT/Shutterstock