Maria fick adhd-diagnos vid 54: ”Blivit tystare i mitt huvud”
– Det blev en förklaring till varför jag alltid varit lite ”för mycket” och varför livet alltid varit så krångligt, säger hon.
Hon var den lilla tjejen som klättrade högst upp i trädet, tog strid mot mobbande pojkar, hamnade i konflikter och aldrig riktigt kände att hon var som flickor ”borde vara”.
– Min mamma har berättat att när jag föddes skrek jag redan när halva huvudet var ute – och sedan har jag fortsatt att skrika. Jag har alltid varit dumdristig och gått lite för långt med det mesta jag gjort, säger Maria Bergérus, som idag är 57 år, busschaufför och bor i villa i Skeppslanda.
Trotsig och impulsiv
Maria säger att hon var ett livligt barn som alltid hade nya upptåg på gång. Under uppväxten hade hon gott om vänner som tyckte att det var spännande att leka med Maria, men i tonåren blev det svårare.
– Jag var ju inte den där typiska, väna tjejen utan ganska högljudd och trotsig. Jag var inte en sådan tjej som man satte bredvid killar i klassrummet för att ha en lugnande effekt. Tvärtom! Hade jag fått en diagnos då skulle de nog placerat mig i en ”obs-klass”, som det hette på den tiden.
Maria var punkare och ockuperade rivningshus. Det hände alltid saker kring henne.
– Jag har ständigt flyttat, bytt jobb, bytt hemort och haft svårt för att komma till ro. Jag har alltid varit impulsiv, riskbenägen och saknat konsekvenstänkande. Det jag verkligen ville göra såg jag till att göra, som att gifta mig och skaffa barn.
Marias barn också inom NPF-spektrat
Maria har fyra vuxna barn med två olika pappor. Alla barnen har olika diagnoser inom npf-spektrat. Även på jobbet kom hon att känna lite extra för barn med särskilda svårigheter. Maria utbildade sig till lärare och specialpedagog och engagerade sig i barn som hade det lite jobbigt.
– Jag kände ju igen mig i dem och ömmade alltid för de där livliga flickorna. De som var precis som jag.
Engagemanget, både hemma och på jobbet, kom att kosta henne hälsan. En dag satt Maria hemma i köket oförmögen att resa sig från stolen. Det var som att kroppen inte förstod fastän hon sa till den ”ställ dig upp, lyft den ena foten framför den andra”.
– Jag var till och med tvungen att påminna mig själv om att andas och blev sjukskriven för utbrändhet under ett par månader. Sedan fick jag börja arbetsträna innan jag var tillbaka på heltid igen.
Bytte bana efter utbrändheten
Efter en tid bytte Maria arbetsplats, hon började jobba på en friskola och trivdes jättebra. Men när hon blev sjukskriven för kroppsliga symtom och sedan kom tillbaka till jobbet så hade hon blivit omplacerad.
– Då sa jag upp mig och gick därifrån. Det är typiskt mig. Jag bytte bana helt och blev busschaufför. Det passar mig perfekt. Jag träffar människor, men behöver inte ha kvartssamtal med dem, skrattar Maria, och säger att en stor fördel är att hon inte grubblar på jobbet när hon är ledig.
Redan under första utbrändheten kom Maria i kontakt med en kurator som sa ”men har inte du adhd?” Maria kände till symtomen och visste att hon och hennes barn – som redan fått diagnoser – hade många gemensamma drag. Men det dröjde något år innan hon var mogen att begära utredning.
– Jag har klarat av att snitsla mig genom livet tack vare att jag har en ganska hög intelligens, men ändå har jag inte riktigt kunnat behärska mig och bete mig som vuxna ska. Tre veckor efter att utredningen påbörjats fick jag telefonsamtalet som bekräftade att jag har medelsvår adhd.
Maria blev jätteledsen till en början.
– Ja, adhd är ju ett handikapp. Det var en process att förstå och acceptera diagnosen. Jag har funderat på hur livet hade blivit om jag fått diagnosen redan som barn men vet inte om det varit bättre eller sämre.
Träffade andra vuxna med adhd
Via Vuxenpsykiatrin kom Maria i kontakt med andra vuxna som fått diagnosen sent i livet och hon brukar besöka en caféverksamhet för vuxna med adhd. Maria tycker att det är värdefullt att träffa andra med samma diagnos, de har ofta liknande erfarenheter av att livet varit krångligt.
Hon har fått samtalsstöd och påbörjat medicinering.
– Jag trodde att jag skulle bli en helt annan person av tabletterna, att jag skulle bli ordentlig, och alltid veta vad jag ska göra för att göra rätt. Men så är det inte. Däremot har det blivit tystare i mitt huvud, alla tankar som tidigare rusade runt i huvudet och allt brus har tystnat. Det är skönt och har också bidragit till att jag sover bättre.
Maria berättar att hennes familjemedlemmar ofta skojar om sina bokstavskombinationer. Marias äldsta dotter, som är stå-upp-komiker, har många skämt på lager om hur familjeträffar med diagnoser kan gå till.
– Galghumorn lättar upp tillvaron, det är viktigt att kunna skratta åt sig själv, säger Maria som idag har accepterat sin diagnos och tycker att det är skönt att hon fått rätt hjälp med medicinering och stöd från sjukvården.
Att få adhd-diagnos som vuxen
För en del kan en adhd-diagnos i vuxen ålder få en del pusselbitar att falla på plats. Plötsligt får man kanske till exempel en förklaring till varför man inte riktigt har koll på grejer, inte kan få en del saker gjorda eller varför man känt sig missförstådd av andra.
– Det är allt vanligare att särskilt kvinnor får sin diagnos först i vuxen ålder. Det beror dels på att vi förstått att adhd oftast inte växer bort med åren, dels på att vi oftare än hos pojkar har missat flickornas diagnoser när de var yngre, säger Lotta Borg Skoglund, överläkare och forskare inom psykiatri.
Hon har tidigare skrivit bland annat en bok om kvinnor och adhd. Nu är hon aktuell med boken Åren går – adhd består där hon tar upp vuxnas kamp med diagnosen, genom olika delar av livet.
– Fortfarande får flickorna sin diagnos i snitt fyra år senare än pojkar och förut kunde man helt missa dem eftersom all forskning utgår ifrån pojkar och män.
Symtom på adhd hos vuxna
Tre exempel på citat Lotta Borg Skoglund mött många gånger i yrket när hon träffat kvinnor som kommit för utredning:
1. ”Jag försöker att inte att avbryta och tala i munnen men jag kan bara inte låta bli.”
2. ”Jag ägnar väldigt mycket tid varje dag åt att leta efter mina saker.”
3. ”Det blir aldrig lugnt och tyst på insidan.”
Symtom är också:
• Svårt att klara av sitt vardagsliv på grund av till exempel bristande impulskontroll, koncentrationsproblem och rastlöshet.
• Svårigheter med planering och struktur – som i sin tur kan leda till missförstånd och konflikter.
Risker med adhd hos flickor
Klassiska adhd-symtom tar sig ofta olika uttryck för flickor och pojkar.
– Medan pojkar får en utredning tror man att flickornas problem beror på en svår uppväxt eller kompis-problematik, och att det går att lösa genom att prata om det.
Lotta Borg Skoglund berättar att flickor oftare än pojkar får diagnosen add, adhd utan så tydlig hyperaktivitet.
– Vi är vana vid att tänka adhd hos pojkar som är risktagande, har svårt att sitta still och stör andra i klassrummet. Att flickor med adhd pratar mycket, pratar i mun på andra samt är impulsiva och hyperaktiva i känslolivet har vi svårare att tolka.
Hos flickor kan det här oftare leda till andra typer av risker.
– Känslorna svänger fram och tillbaka, och de hamnar i situationer där de kan bli utsatta för sexuellt våld. De är inte rädda om sig. En tonårstjej som jag pratade med sa att hon har så låg självkänsla att hon låter killarna göra vad de vill med henne. När jag skrev boken om kvinnors adhd, och pratade med kvinnor som fått diagnosen, blev det tydligt hur mycket de hade gemensamt. Trots så olika bakgrund.
Så går en adhd-utredning till
Har man svårt att få ihop livet, även fast man är väl medveten om vad man behöver göra för att det ska lugna ner sig, så kan det vara värt att be om en utredning.
– Utredningen mynnar ut i att vi sammanställer en funktionskarta som svarar på frågorna: ”Vilka är mina styrkor och sårbarheter? Hur fungerar min hjärna? I vilka sammanhang kommer jag till min rätt och kan bidra i samhället?”. Då blir det mycket lättare att fokusera på det man är bra på, i stället för att kämpa sig blodig för att uppnå mål som är omöjliga.
Man kan behöva hjälp att inse sina begränsningar, och med att sätta gränser.
– Alla har inte den biologiska och genetiska förutsättningen för att hoppa lika högt som Patrik Sjöberg gjorde. Så även om det kan vara tufft att få diagnosen och insikten att världen är skapad för 95 procent som inte är som jag, så är det ofta en väldigt viktig insikt för att komma vidare i livet.
Adhd – ingen superkraft?
På frågan om vilka de vanligaste missuppfattningarna om adhd är svarar Lotta Borg Skoglund så här:
– Att alla skulle ha en släng av adhd. Så är det naturligtvis inte och det är fortfarande underdiagnostik som är det allvarligaste problemet. Jag tycker heller inte om uttrycket att adhd är en superkraft. Diagnosen i sig innebär svårigheter att få ihop livet, mina patienter har fått kämpa oerhört mycket genom hela livet. Vid odiagnostiserad adhd finns en stor risk för både fysisk och psykisk samsjuklighet. Depressioner, ätstörningar, ångest och högt blodtryck är exempelvis vanligt, liksom utmattning. Det finns alltså en risk att dö i förtid.
Acceptans, att ta ansvar för sig själv och att anpassa sitt liv efter sina egna förutsättningar menar Lotta Borg Skoglund är bästa sättet att ta sig framåt.
I steg ett kan man vända sig till sin vårdcentral.
– De kan skicka en remiss till vuxenpsykiatrin, där utredningen görs av psykiatriker och psykolog. Det är viktigt att utesluta att svårigheterna inte går att förklaras av en fysisk sjukdom eller att patienten till exempel rökt cannabis. Det är också sådant som gör att hjärnan fungerar annorlunda. Sedan intervjuas patienten om hela sitt liv, från tiden i mammas mage fram till dagens datum.
Ofta ärftligt
Finns det andra med adhd i familjen så kan det också säga något.
– Det finns en tydlig ärftlighet när det gäller adhd och det är inte ovanligt med familjer där ett barns adhd-diagnos lett till att både föräldrar och mor- och farföräldrar söker upp oss för att få en egen utredning.
För både vuxna och barn är behandlingen i första hand hjälp med att hitta sitt bästa sätt att leva på, utifrån sina egna förutsättningar.
– När det gäller barn är det föräldrar och skola som får ansvara för att barnet får det rätta stödet. Vuxna har alltid ytterst ett eget ansvar för att anpassa livet efter sin unika funktionskarta. Även läkemedel har visat sig säkra och effektiva vid adhd och för vissa kan de vara helt livsnödvändiga. Andra klarar sig utan, i perioder eller helt och hållet.
Förändras adhd-problematiken med åren?
– Vi vet idag att adhd oftast inte växer bort, men att diagnosen kan ta sig olika uttryck i olika delar av livet. Inte minst utifrån hur omgivningen förändras och anpassas. För kvinnor är det tydligt att hormonsvängningar under pubertet, i olika skeenden av menstruationscykeln, efter graviditet och i samband med klimakteriet påverkar adhd-symtom och ökar risken för samsjuklighet.
Det kan till exempel handla om depressioner, ångest och utmattning.
NPF-diagnoser
NPF står får neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och är ett samlingsnamn för olika tillstånd eller diagnoser. Tillhör man de cirka 100 000 svenskar som idag har någon typ av npf-diagnos så har man en hjärna som fungerar annorlunda. Diagnoserna det handlar om är bland annat adhd, adhd, autismspektrumstörning, tvångssyndrom och Tourettes syndrom.
Källa: Hjärnfonden
Foto: Appendixfotografi, TT, privat