Annons

Annons

Solveig: Susanne är fortfarande min dotter

Till sist hände det fruktansvärda. Efter flera försök tog Solveig Henrikssons 18-åriga dotter sitt liv. Många år har gått sedan dess, och Solveig har kastats mellan förtvivlan, skuld och ilska – men också lättnad.

Namn: Solveig Henriksson
Ålder: 66
Familj: Susanne är fortfarande min dotter
Bor: I Morup, utanför Falkenberg
Gör: Jobbar ideellt med att rädda djur som farit illa och har gett ut boken Min älskade dotter Susanne

Annons

Det har gått 23 år sedan Solveig Henriksson förlorade sin dotter Susanne. Men när hon berättar om Susanne, som dog några veckor innan hon skulle fylla 19, kastas hon tillbaka i tiden.

Gilla MåBra på Facebook

– Det är som att jag är där igen, i hennes rum. Adrenalinet börjar pumpa och det är gräsliga känslor som kommer. Samtidigt är det viktigt för mig att berätta, att få fram Susannes historia.

Otaliga gånger har Solveig gått igenom händelseförloppet den där påskaftonsnatten när hon väcktes av ett vrålskrik, och sprang till Susannes rum. När hon berättar om synen som mötte henne börjar det rycka i kinden och nerverna runt ögat.

Orden kommer snabbt, hon stammar och tar några djupa andetag.

– Susanne hade försökt ta livet av sig flera gånger tidigare och jag tror att hon hade bestämt sig för att det här skulle bli den sista. Hon hade skurit sig i halsen med ett rakblad…

Att försöka förstå varför Susanne tog sitt liv har varit Solveigs sätt att bearbeta sorgen. Hon har tänkt igenom år för år i dotterns korta liv för att försöka tyda sammanhangen.

– Hon hade fått diagnosen bipolär, men medicinerna hjälpte inte, det var så förtvivlat tröstlöst. I tonåren började hon prata om att dö, hon mådde inte bra, ibland sov hon inte på flera nätter. Och hon växlade mellan att bli gränslös, trodde till exempel att hon kunde flyga, och att bli riktigt låg. Då fick hon en fasad som en betongvägg och blev arg om jag såg på henne.

”Jag har grubblat över vad jag kunde gjort annorlunda”

Solveig har rannsakat sig själv otaliga gånger om hon gjorde allt i sin makt.

– Jag har grubblat över vad jag kunde ha gjort annorlunda för att hjälpa Susanne. Spelat upp scener i huvudet, tänkt ”om jag hade gjort så här i stället…”. Jag var så pressad och desperat, som mamma var det tortyr att se henne sjunka allt längre ner i depressionen. En gång kastade jag till och med mat på henne i ren desperation, för att få en reaktion. Men hon bara satt där och stirrade rakt ut i tomma luften.

Till slut drar ändå Solveig alltid samma slutsats, att det ändå inte går att ändra på nu, och att hon trots allt gjorde så gott hon kunde.

– Att jag grubblar över det förflutna ger mig inte Susanne tillbaka och jag mår inte bättre av det. I dag känner jag mig trygg i att jag gjorde mitt bästa utifrån de förutsättningar jag hade då.

Direkt efter självmordet kände Solveig lättnad.

– Det var så overkligt alltihop. På ett sätt kände jag lättnad för Susannes skull, för att hon hade fått frid. Men jag var arg också, för att hon gav upp, slutade kämpa, att hon lämnade mig. Och så sorgen, fruktansvärd… Den går inte att beskriva.

De första åren hade Solveig ett enormt behov av att få tala om Susanne.

– Jag pratade med mina och Susannes vänner, men också med personalen på Barn- och ungdomspsykiatrin där hon hade varit inskriven. Jag läste hennes dagböcker, såg på videoinspelningar av henne, lyssnade på musik. Och grät. Som jag har gråtit, i så många år. Av allt och ingenting, något sorgligt på tv, orättvisor… Det har räckt att jag råkat se en tröja som påminner mig om Susanne så har känslorna svallat över.

Med tiden har Solveig också kunnat känna att livet inte bara är mörkt, att det också finns hopp och förtröstan.

– Jag försöker fokusera på det som är fint i livet, framför allt känner jag tacksamhet för mina nära vänner, som verkligen finns där för mig.

”Mina syskon och deras familjer drog sig undan”

Men det är också många som försvunnit, som inte orkade möta Solveigs sorg.

– Mina syskon och deras familjer drog sig undan. Jag tror att jag väckte känslor hos dem som de hade svårt att hantera, de klarade helt enkelt inte av att se mig så ledsen. De var vana vid den starka Solveig, som alltid hade ett leende på läpparna.

Solveig bestämde sig för att bryta med släkten och de har fortfarande dålig kontakt.

– De gjorde så gott de kunde, men jag önskar verkligen att de hade accepterat min sorg, att de hade tillåtit mig vara ledsen så länge jag behövde i stället för att prata om att gå vidare.

Som en del i sorgearbetet började Solveig skriva dagbok till Susanne – om vardagliga saker som ett tv-program, en promenad i naturen, men också om glädje och sorg.

– Det blev ett sätt att fortsätta prata med Susanne och samtidigt sätta ord på mina tankar och känslor.

Solveig kände att hon ville flytta till Morup utanför Falkenberg där hon och Susanne tillbringat den sista sommaren.

– Havet och skogen här har läkande krafter. Jag känner mig hel när jag går ut i naturen, och jag känner mig nära Susanne. Hon var så lycklig när vi var här den där sommaren, hon mådde bra och vi skrattade mycket. Det kändes verkligen som att komma hem när jag flyttade hit.

”Jag kände att jag inte ville leva längre, utan min dotter”

Solveig pekar på ett stort inramat foto som hänger på väggen i hennes vardagsrum. På fotot går Susanne på en strand, bort från kameran. Hon vänder sig om och ler, håret har fångats av vinden. Bredvid henne syns havet.

– Just där vadade jag ut och ställde mig, åtta år efter att Susanne hade gått bort.  Jag fick för mig att jag inte ville leva längre, utan min dotter. Men så stod jag där i vattnet och tänkte: ”Vem ska då berätta Susannes historia?”

Så Solveig tog sig upp ur vattnet och gick tillbaka hem.

– Så länge jag pratar om psykisk sjukdom och självmord så är mitt liv faktiskt inte alls meningslöst som jag kände där i ett tungt ögonblick, konstaterar hon och ler stilla.

Genom att berätta i skolor har hon fortsatt bearbeta. Hon har också hittat mening i att hjälpa djur som blivit övergivna eller felbehandlade, och i att hålla på med hantverk och garner.

– Jag kan bli väldigt engagerad. Ett tag hade jag ull över hela uteplatsen, som jag höll på att göra garn av. Brinner jag för någonting så gör jag det ordentligt, men man ska vara lite galen. Livet blir lättare om man inte tar det på så stort allvar, säger Solveig och skrattar.

”Det händer att jag skrattar högt åt tokiga minnen”

En del av hennes stickade hantverk hänger framme i lägenheten, det gör också många foton och bildcollage.

– Jag omger mig med bra minnen, saker jag blir glad av. Och jag tänker ofta på allt roligt som Susanne och jag hade tillsammans. Det gör mig lycklig och det händer att jag skrattar högt åt tokiga minnen. Fortfarande när jag kommer in i ett rum kan jag få för mig att hon ska hoppa fram bakom en dörr och skrämmas, ett typiskt bus som hon brukade göra. Även om hon inte finns rent fysiskt längre så finns hon hos mig, ibland kan jag känna hennes närvaro. Som att hon tittar till mig, ser hur jag har det.

Alla anteckningar blev till slut boken Min älskade dotter Susanne, den gavs först ut 1999, men har nu getts ut igen.

– Jag är inte längre arg för att hon slutade kämpa, i dag känner jag mig tacksam för den tid vi fick tillsammans.

AV: Sandra Hiort
FOTO: Magnus Gotander

 

 

 

 

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…