Melinda kämpar för "Lilla hjärtat": Hon ska inte ha dött förgäves

Esmeralda "Lilla hjärtat" och Melinda Jacobs

Barn borde inte få dö, men det gör de i alla fall. Och när de går bort under så tragiska omständigheter som treåriga Esmeralda, även kallad ”Lilla hjärtat”, kan det inte bli värre. Hon bodde i familjehem i två och ett halvt år av sin korta levnad. Därefter krävde de biologiska föräldrarna vårdnaden om henne och gick segrande ur den rättsliga striden.

”Då får Esmeralda upprättelse”

Men de förde ett annat krig mot droger och psykisk ohälsa och kunde inte ta hand om sin dotter. Efter en rättegång under våren kom tingsrätten i början av juni fram till att det finns övertygande bevisning för att Esmeraldas mamma av oaktsamhet vållat dotterns död. Mamman ska genomgå en rättspykiatrisk utredning som i skrivande stund inte är avslutad. Pappan hittades död i häktet, två veckor efter Esmeraldas bortgång.

– Det borde inte få gå till så här, säger Melinda Jacobs, 36, som var Esmeraldas familjehemsmamma. Jag eftersträvar en ny lagstiftning där man ser till barnets bästa istället för föräldrars rätt till sina barn.

Melinda har förvandlats till en rytande lejonhona som går genom eld och vatten för att försvara sin unge. Samtidigt har hon ett ofantligt stort hjärta och vurmar för utsatta barn. Barn som far illa i sin hemmiljö och som mår bättre av att få ett nytt hem där trygghet och kärlek är huvudingredienserna.

Hon kämpar mot lagar, paragrafer och beslutsfattare för att ändra lagen och kommer inte att ge upp förrän hon rott den båten i land.

– Då får Esmeralda upprättelse och hennes död har inte varit helt förgäves, säger hon med en djup suck.

”Lilla hjärtat” kom till familjen som nyfödd

Melinda bor i Vadstena och lever som ensamstående mamma med döttrarna Vanessa, 15, Savanna, 13 och Vendla, 6. Men hon har alltid brunnit för att hjälpa utsatta barn och ungdomar och har varit familjehemsmamma sedan hon var 21 år gammal. I samband med äldsta dotterns födelse öppnade hon upp sitt hem för andra barn och ungdomar, och för de biologiska barnen och dåvarande sambon var det helt naturligt att hemmet var ett familjehem.

2016 kände hon att hon hade möjlighet att ta emot ännu en familjemedlem och ville allra helst ha ett litet barn. Och i juni samma år ringde telefonen: Det fanns ett nyfött flickebarn som socialen kallade ”Lilla hjärtat” som behövde ett nytt hem. Kunde Melinda tänka sig att ta emot henne?

– Egentligen bestämde jag mig på en gång, minns hon med ett litet leende. Men jag ville ändå rådgöra med familjen och alla var av samma uppfattning: Vi skulle ta hand om den lilla flickan.

”Det var kärlek vid första ögonkastet”

En timma senare ringde hon tillbaka till socialen. ”Lilla hjärtat” var mer än välkommen och hela familjen gick i väntans tider. Det var som en graviditet, men en mycket kort sådan. Familjen hade bara två veckor på sig att boa in sig och förbereda inför den nya familjemedlemmens ankomst.

Melinda glömmer aldrig första mötet med den lilla flickan. Hon satte sig i bilen och körde till Finspång där flickan då bodde i en jourfamilj. På trappan stod mamman i huset med en liten, liten flicka i sin famn. En tjej som hon räckte över till Melinda.

– Hon var sju veckor och det var kärlek vid första ögonkastet. Jag och ”Lilla hjärtat” fann varandra från första stund, även om jag älskat henne från det ögonblick då det stod klart att jag skulle få bli hennes nya mamma. Och jag ville bara komma hem och överösa henne med kärlek och omtanke.

”Lilla hjärtat” fick senare namnet Esmeralda av de biologiska föräldrarna. Melinda visste att flickan föddes med abstinens och att det var missbruk och psykisk ohälsa som gjorde att de biologiska föräldrarna inte kunde ta hand om sin dotter.

Melinda och hela hennes familj var både glada och stolta över den nya lilla familjemedlemmen.

– Hon var så efterlängtad och blev storasystrarnas älskling, säger Melinda och skakar på huvudet. Som familjehem har man aldrig några garantier för hur länge ett barn får stanna, men allt tydde på att det handlade om en uppväxtplacering. Vi trodde att hon skulle få bo hos oss tills hon blev vuxen och att hon skulle se oss som sin riktiga familj.

Esmeralda var en kärleksfull men skör

Esmeralda växte och utvecklades en liten bit i taget. När hon lärde sig säga ”mamma” var det Melinda hon åsyftade, någon annan mamma kände hon inte till. Och det var Melinda som följde henne när hon lärde sig krypa och när hon tog sina första steg.

Flickan tog lite tid på sig i utvecklingen, men följde sin egen kurva. Och var tredje vecka fick hon följa med Melinda till Norrköping för ett 90 minuter långt umgänge med den biologiska mamman.

– Sådana var bestämmelserna, konstaterar Melinda. Och jag såg inget konstigt med det eftersom det är viktigt för barn att känna till sitt ursprung.

Esmeralda var en väldigt kärleksfull flicka, samtidigt som hon var känslig och lite skör. Hon älskade att leka, sjunga och dansa, men kunde vara lite blyg när det dök upp nya människor. Men när hon väl lärt känna dem och släppt in dem i sitt liv gick det bra.

– Men hon var väldigt mammig, säger Melinda. Jag var hemma i två år, och återgick sedan till mitt arbete inom psykiatrin. Hon fick börja på förskola och vi levde som vilken annan familj som helst.

Föräldrarna fick rätt till vårdnaden om ”Lilla hjärtat”

Inget kunde hota familjelyckan trodde de, men när Esmeralda var två och ett halvt gammal kom dråpslaget: De biologiska föräldrarna begärde vårdnaden om henne och ärendet krävde rättslig prövning. De hade fått avslag i förvaltningsrätten, men överklagade då beslutet till kammarrätten.

Där fick föräldrarna rätt till vårdnaden. Kammarrätten gick emot socialtjänstens och förvaltningsrättens bedömning. Esmeralda skulle lämna sin trygga hemmiljö och flytta till de biologiska föräldrarna i Norrköping.

Då rämnade Melindas värld. Hon kände både stark oro och en enorm frustration. Hon trodde inte att det skulle sluta så och hade aldrig kunnat föreställa sig att man gjorde så mot små barn 2018, då domen kom.

– Det var fruktansvärt jobbigt för hela familjen, säger hon och blir blank i ögonen.

Hon var som i chock men försökte ändå samla ihop sig själv för barnens skull. Och hon fick påbörja en mardrömslik process. Esmeralda skulle genomgå en hemsluss, det innebar att hon först skulle vistas hos de biologiska föräldrarna några timmar i taget. Sedan blev det en hel dag och slutligen skulle hon sova över.

– Hur kan man utsätta en liten treåring för sådant här? frågar hon sig och ögonen lyser av ilska. En treåring har en klar bild av sin närmiljö och vet vilka som är familjemedlemmar. Det var ju inte bara mig hon skildes ifrån, det var hela familjen.

Esmeraldas familj levde på hoppet

Och aldrig kommer Melinda att glömma april månad 2019. Det var då hon lämnade Esmeralda hos de biologiska föräldrarna med ett löfte om att få träffa henne igen. Vad Melinda inte visste då var att det var sista gången hon såg sitt ”Lilla hjärta”.

De biologiska föräldrarna bröt all kontakt med familjehemmet och hemma i Vadstena hade Melinda en stark oro i kroppen. Vad hände med Esmeralda, skulle hon få komma hem igen? Hem till det enda hem hon kände till?

– Det var en fruktansvärt tung tid och vi var en familj i trauma. Det var svårt att förklara för de andra barnen att det kunde gå till så här, minns Melinda.

Hon skulle räcka till för storasystrarna, samtidigt som hon försökte skapa någon form av ny vardag hemma. Men det var fruktansvärt att ha ett barn tio mil bort som hon inte fick träffa eller trösta. Ändå levde hon på något slags hopp: hoppet om att de biologiska föräldrarna skulle svara på hennes meddelanden och att hon skulle få träffa sin lilla flicka igen.

Och längst inne i hjärtat grodde ett litet frö. Hon ville inte tömma Esmeraldas rum, eller plocka bort hennes leksaker. Alla dockor och gosedjur skulle finnas kvar den dagen hon kom hem igen…

Melinda fick anonymt samtal

Det blev inte så. Den 25 december 2019 fick hon ett anonymt telefonsamtal från en person som sade sig veta att allt inte stod rätt till i Esmeraldas biologiska familj. Personen lämnade uppgifter som var mycket anmärkningsvärda och både socialjouren och polisen sades vara inkopplade.

– Trots det togs inget beslut om att omhänderta barnet, säger Melinda stridslystet. Uppgifter som senare framkommit gör gällande att polisen och socialen kom tillbaka dagen efter. De gjorde då bedömningen att det inte fanns någon anledning till oro och för mig är det helt obegripligt.

Socialtjänsten la sedan ner ärendet, trots att de biologiska föräldrarna avbokat flera hembesök. Och det var det sista Melinda fick veta om Esmeralda medan hon var i livet – bara några dagar senare hittades flickan död. Polisen hade kallats till lägenheten och där låg det lilla barnet livlöst. Förmodligen hade hon legat död i flera dagar.

Ett par timmar senare fick Melinda ta emot dödsbudet och världen slogs i spillror för andra gången. Hon fylldes med ett enormt hat som vuxit i omfång och som hon sedan dess lever med. Men det är ett hat hon försöker omvandla till en drivkraft för kommande barn hon ska ta emot i sitt hem.

– Jag kommer att fortsätta som familjehem, säger hon sakta. Jag känner ett enormt kall och behovet är mycket stort. Det finns så många barn som far illa och som behöver ett nytt hem.

Ett av dessa barn är ett halvsyskon till Esmeralda som i dag bor i ett HVB-hem (Hem för vård eller boende.) Föräldrarna redde inte ut situationen, varken före eller efter dotterns död. Men de bad aldrig om hjälp trots att båda led av psykisk ohälsa. Och när de sedan krävde att få henne tillbaka blev vårdnaden till vanvård.

Melinda är noga med att påpeka att hon inte känner något agg gentemot socialen. De har följt alla riktlinjer och gjort sitt bästa, enligt henne. Det är rättsväsendet hon vill åt.

– Där ser man inte alltid till barnens bästa, säger hon. Jag skulle vilja ha till stånd en barndomstol, där man tar hänsyn till barnens behov.

Minnesplats för ”Lilla hjärtat”

Esmeralda får hon aldrig tillbaka och det är en sorg hon får bära med sig hela livet. Hon saknar sin lilla flicka som hon älskade lika mycket som sina biologiska barn, och i vardagsrummet står ett bord som är översållat med blommor, fotografier och leksaker.

Det är familjens minnesplats och det var som Melindas äldsta dotter sa efter dödsfallet: ”Nu är allt hopp ute”.

–Så är det, säger hon och torkar en tår. Allt hopp är ute och vi har förlorat Esmeralda två gånger. Först när hon togs ifrån oss och sedan när hon hittades död. Men min kamp för barns bästa fortsätter och jag kommer aldrig att ge mig.

Av Anna Lindau Backlund

Uppdatering 25 april 2022:

Esmeraldas 6-årsdag

"Idag är det din födelsedag. 6 år skulle du fyllt", inleder Melinda med i ett starkt inlägg hon publicerat under dagen på Instagram. Inlägget pryds av ett foto på Esmeraldas minnesplats, överöst med ballonger, gosedjur och blommor. Hon fortsätter berätta om den bottenlösa sorg och saknad hon lever med varje dag. Se hela inlägget här:

Foto: TT/Privat

LÄS MER:

Familjehemsmamman: När ”Lilla Hjärtat” dog rasade hela vår värld

Utvald läsning