Yrsa om svåra uppväxten: "Min mamma var psykopat"

Yrsa växte upp med en kontrollerande mamma.

Hälsoverktyg

Stressa mindre Stressa mindre
Räkna ut din fettprocent Räkna ut din fettprocent
Kaloritabell Kaloritabell
Motionstabell Motionstabell
Räkna ut ditt BMI Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja/höftkvot Räkna ut din midja/höftkvot
Ner i vikt - tjänster Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor Onlinekurser för nya vanor
Recept Recept
Veckans meny Veckans meny
Nyhetsbrev Nyhetsbrev

”När jag var tre år dog min pappa, och mamma kunde inte ta hand om alla oss fem syskon. Så en dag kom en kvinna och hämtade mig – jag hade blivit bortadopterad. Min nya mamma och jag tog en buss från vårt hem i en liten ort i Finland. Sedan träffade jag inte min biologiska mamma igen förrän jag var vuxen.

Min nya pappa var stins och mamma jobbade på bank. De var lite äldre och jag var enda barnet. Jag minns att huset var enormt jämfört med mitt första hem. Och att jag fick mina första leksaker: två dockor, Sara och Anneli, och en nallebjörn. Det låter kanske bra, men det var det inte.

Min nya mamma var fruktansvärt elak. Gjorde jag inte som hon sa fick jag ofta en örfil eller stryk på bara stjärten med livremmen. En gång spottade hon mig rakt i ansiktet och sa ”förbannade unge”. Då sparkade jag henne i magen, minns jag. Pappa var snäll och sa inget, det var min mamma som dominerade – både honom och mig.

Många gånger funderade jag på hur jag skulle rymma. Det enda jag kunde göra var att ta cykeln, men jag förstod ju att jag inte skulle komma långt innan polisen hittade mig. I min aftonbön bad jag till Gud att han skulle ta bort mig så jag slapp det här livet. Men jag var samtidigt väldigt nyfiken på livet och om jag dog skulle jag ju inte få uppleva det jag hade framför mig. Så jag slutade att be Gud om det.

I mellanskolan, när jag var runt elva, började min styvmor förhöra mig på det finska språket, som var det svåraste ämnet för mig eftersom vi var svensktalande. Jag fick översätta texter och varje gång jag översatte fel fick jag en örfil. Hade jag inte tillräckligt bra resultat som mamma förväntade sig så blev det örfilar.

Listan på allt hon gjorde kan göras lång.

Hon var sjukligt kontrollerande och insisterade på att läsa alla brev jag fick eller skrev till kompisar. Hon läste i min dagbok om mina förälskelser och berättade sedan om dem på kafferepen. Sedan sa hon att jag ändå aldrig skulle bli gift, så ful som jag var. Jag fick inte heller ta hem kompisar eller gå ut med dem som andra gjorde. Jag var som en fånge i mitt eget hem och jag mådde väldigt dåligt.

Jag var inte vatten värd i hennes ögon. Hon berättade för alla hon kände om hur omöjlig och odräglig jag alltid hade varit. Att hon hade behövt uppfostra en sådan hemsk dotter. Mitt självförtroende var uselt, jag var jämt rädd för att göra bort mig, eftersom jag inte hade erfarenhet av ett vanligt liv.

När min pappa blev pensionerad flyttade vi till en småstad i södra Finland. Där kom jag in på handelsläroverket. För där hade mina föräldrar bestämt att jag skulle gå. Redan som liten visste jag att jag inte ville jobba på kontor så jag avskydde de två åren jag gick där. Samtidigt upptäckte man att pappa hade cancer i lungan och han gick bort efter en ganska kort tid. Då blev mamma om möjligt ännu mer kontrollerande. Jag ville bara fly!

Flyttade hemifrån

Så fort jag fick en liten etta i Helsingfors flyttade jag. Men jag stod fortfarande under mammas kontroll – jag var helt hjärntvättad. Jag kunde inte fatta egna beslut utan tänkte alltid först på vad mamma skulle tycka. Bara jag skulle göra en enkel sak som att köpa kaffekoppar undrade jag om hon skulle godkänna dem. Flera gånger i veckan ringde hon och skällde på mig, varför minns jag inte längre, det har jag nog förträngt.

Under den här perioden arbetade jag som läkarsekreterare, men jag trivdes inte. Jag kände mig alldeles för osäker. När jag hade överordnade på jobbet som bestämde över mig kändes det nästan som när jag var liten och bodde med mamma. Hon var ständigt närvarande, inte fysiskt, utan snarare som en vålnad.

Men så bestämde jag mig för att ta tag i saken. Jag vände mig till en psykiater för att reda ut mitt liv. Jag hade panikångest och självmordstankar. I tre år gick jag i terapi. Vi vände upp och ner på hela mitt liv och konstaterade att det var min mamma det var fel på och inte på mig. Sakta men säkert fick jag en förståelse för allt som hänt i mitt liv och sakta byggde jag upp mitt självförtroende.

I samband med det skrev jag ett brev till henne och berättade hur jag upplevt hela min uppväxt och om allt hon gjort mot mig. Jag gav henne ett ultimatum: att ändra på sig eller så skulle jag bryta kontakten helt. Hon förstod ingenting och hotade istället med att visa mitt brev för sina arbetskamrater, så att de en gång för alla skulle förstå vilken usel människa jag var. Jag tror inte att hon visade brevet, det var bara ännu ett tomt utspel. Men jag utvecklade panikångest och blev sjukskriven i ett år.

När jag var 24 år träffade jag en man. Vi gifte oss och fick två barn, en flicka och en pojke. Men vårt liv tillsammans visade sig bli en fortsättning på mitt tidigare liv, det var bara en ny person som kontrollerade mig. Kanske valde jag undermedvetet det välbekanta.

Från den dagen vi var gifta var det som att han ägde mig. Han var sjukligt svartsjuk – åkte jag in till stan skulle han veta vem jag träffade och vilka klockslag, allting skulle redovisas. Han skrev på lappar vad jag skulle göra för sysslor under dagen, för jag skulle minsann inte vara en lat hemmafru. Vår relation var psykiskt tung och vid ett tillfälle hotade han med att knuffa ner mig från andra våningen i radhuset vi bodde i.

När jag efter sju år sa att jag ville skiljas hotade han med att jävlas med mig till livets slut.

Jag började fundera på vart vi skulle ta vägen. Jag hade redan fått tillfällig vårdnad om barnen och rätten ansåg att vi snarast borde bo åtskilt – så långt bort från varandra som möjligt. Mina tankar for runt – jag funderade på Åland och till och med på Spanien. Men det slutade med att jag och barnen flyttade till Sverige. Allt skedde i största hemlighet. Ingen fick veta vad som var på gång utom några få invigda.

När vi lämnade Finland bakom oss den 15 april 1984 drog jag en lättnadens suck. Jag hade hela tiden varit rädd för att min man skulle få reda på att vi hade åkt och att vi skulle bli stoppade i tullen. Och för första gången stöttade min mamma mig i ett beslut. Hon tyckte det var bra att vi lämnade Finland. Vi träffades inte så ofta sedan jag flyttat – men vi pratades vid på telefon nu och då.

Jag har alltid undrat över orsaken till varför mamma gjorde som hon gjorde. Var hon i själva verket ett skadat barn som påverkats av sin uppväxt eller var det en psykisk defekt. Det var först som vuxen när jag läste om definitionen för en psykopat som jag drog slutsatsen att mamma var en psykopat.

År 2009 gick hon bort i KOL. Det var en befrielse för mig, nu var eländet slut på riktigt. Men jag var även ledsen, nu var det definitivt. Jag fick aldrig den mamman jag alltid hade önskat mig. I dag har jag har lagt mitt gamla liv bakom mig, det är inget jag ältar. På så sätt har jag förlåtit.

Trots en tråkig barndom har livet vänt och i dag lever jag ett lyckligt och aktivt pensionärsliv med barn och barnbarn. Jag är aktiv i samhället genom politiken, reser då och då och administrerar tre hemsidor. Dessutom har jag gett ut två böcker.

Berättat för Anne Haavisto FOTO: Johan Eklund

Läs också:

Camilla, 26: Läkaren sa att jag hade ont i själen

Camilla har endometrios

Experten: Så gör du slut med din jobbiga mamma

Så gör du slut med en familjemedlem

Är din partner en vardagspsykopat? Här är varningstecknen

Redaktionens tips
Dela på: