Janique Svedberg: Tog 60 piller per dag för att slippa ångest

Vad händer med sorg som inte får finnas? För Janique Svedberg, känd från tv-programmet Svenska New York-fruar, blev det som ett ogripbart kaos som format större delen av hennes vuxna liv.

Hon var elva år dagen det hände. Dagen hon såg ambulansen stanna utanför hennes hus.

”Mamma har dött.” Janiques pappa fick knappt fram orden när hon rusade in genom dörren.

– Och jag minns att min första tanke var: Det här måste jag berätta för mamma. Det var henne jag pratade med om allt, hon var kärnan i mitt liv. Och nu var hon borta…

”Alla försvann”

Janique fick veta att hennes mamma hade svalt en massa sömntabletter tillsammans med en flaska vin. Hon hade tagit sitt liv.

– Det går inte att greppa ett sådant svek. Och jag började undra om det var mitt fel… Ett par dagar tidigare hade jag varit arg för något, jag minns inte ens vad det var. Och när hela familjen satt samlad på kvällen sa jag till var och en: ”Dig älskar jag.” Men när jag kom till mamma sa jag: ”Och dig hatar jag.” Jag trodde på allvar att hon hade blivit så förtvivlad av de där orden att hon hade begått självmord. Som barn kan man ju tänka så. Den där skulden blev som ett stort svart ångesthål i mig som bara växte och växte.

Det som satte de djupaste spåren var ändå tystnaden som la sig som ett täcke över Janiques liv. Ingen frågade henne hur hon mådde. Ingen talade någonsin om hennes mamma.

– Gud vad jag hade behövt någon klok vuxen att prata med. Men alla försvann. Pappa jobbade jämt. Sedan bildade han ny familj med en annan kvinna. Och jag kände mig helt föräldralös. Vi syskon tog hand om varandra så gott det gick, min yngsta bror var bara två år. Honom fick jag ta väldigt stort ansvar för, och det kändes så orättvist…

Ville lämna hemstaden

Janique drömde om att tjäna egna pengar, hon ville bort från hemstaden Göteborg, ville vidare, framåt.

– Det blir kanske så när man känner sig helt ensam. Man vet att allt är upp till en själv, och det skapar en enorm drivkraft.

1984 när Janique var 16 år träffade hon gitarristen Jean Beauvoir på en nattklubb i Göteborg. Och de blev blixtförälskade. Han var på världsturné med Bruce Springsteen och frågade om inte Janique ville hänga med.

– Det var förstås enormt spännande. Och pappa sa aldrig nej till någonting. Jag tror att det hade känts väldigt bra om han hade satt lite mer gränser, om han hade visat att han brydde sig och var rädd om mig. Men då reflekterade jag förstås inte så mycket över det.

”Hade ingen inre trygghet”

Janique kastades in i ett jetsetliv, och året därpå blev hon sångerska i popbandet Kid Creole and the Coconuts.

– Det var helt galna år. Allt snurrade på i ett högt tempo, vi turnerade nästan jämt, och det var så skönt att inte få minsta utrymme att känna efter hur jag mådde.

Janique var artist, och nu hade hon även startat ett framgångsrikt galleri i New York. Pengarna strömmade in. Men inte kände hon sig säkrare i sig själv för det.

– Jag visste inte vem jag var. Jag hade ju aldrig byggt upp en inre trygghet. Jag var ingen.

”Han tog över hela min person”

Hon blev beroende av andras bekräftelse. För när hon kände sig uppskattad av andra dög hon för sig själv. Då var hon någon.

– Det spelade ingen roll om det var vänner eller män, jag anpassade mig nästan intill förintelse för att de skulle tycka om mig. Jag blev som en del av dem, tog över deras åsikter, började klä mig som dem. Så länge de älskade mig gjorde jag vad som helst!

Och nu skulle hon gifta sig. I fem år hade Janique varit tillsammans med den hon trott var mannen i hennes liv.

– Han var enormt romantisk, och jag kände mig väldigt sedd och älskad. Precis det jag inte kunde känna för mig själv. Vad jag inte såg var hur han tog över hela min person, han valde vilka kläder jag skulle ha, jag fick bara umgås med folk han kände och tycka om samma saker som han.

”Jag självdog”

Så kom avslöjandet som knäckte hål på skyddsfiltret Janique vävt kring sorgen efter sin mamma. En kompis hade sett hur hennes sambo och bästa väninna kysste varandra ute på stan…

När Janique ställde honom mot väggen erkände han direkt.

– Hon hade bott hemma hos oss när jag hade varit på turné, och hon hade använt mina kläder! Jag var så totalt oförberedd, jag fullkomligt självdog själsmässigt, hela jag suddades ut. Det var en fruktansvärd ångest som vällde fram…

Han, som hon byggt upp hela sin trygghet kring, hade svikit henne.

Och nu kom även alla de ouppklarade känslorna efter mammans död fram.

– Varför hade mamma lämnat mig? Varför, varför, varför? Jag trodde att jag skulle bli galen…

Blev medicinberoende

Sedan är minnesbilderna suddiga. Janique vet bara att någon tog henne till en läkare, som skrev ut smärtstillande och lugnande medicin, Citodon. Vad Janique inte visste var att Citodon innehåller kodein, som omvandlas till morfin i kroppen, och att det kan vara extremt beroendeframkallande.

– Så fort jag tog den första tabletten kände jag hur allt lugnade ner sig, hur jag blev alldeles stilla inombords. Det var det bästa jag hade varit med om i hela mitt liv…

Janique skulle ta max sex piller per dag. Efter en vecka var hon uppe i 20.

– Jag blev både euforisk och lugn på samma gång av medicinen. Alla andra känslor försvann, och det var så skönt. För jag ville inte älska mer, ville inte gråta, hade ingen lust att skratta.

Ljög om pillren

Snart var hon uppe i 60 piller om dagen. Janique anställde folk som höll kontakten med langarna. Och hon tog pillren när och var som helst.

– Frågade någon sa jag bara att det var vitaminer. Jag såg inga som helst minus med pillren, de hade ju räddat mitt liv.

Det gick ett år. Janique gick successivt ner i vikt, och vägde till slut bara 48 kilo till sin längd på 177 centimeter. Hon fick sår i ansiktet, som hon sminkade över, och folk började kommentera att hennes ögon såg konstiga ut.

– Jag var helt avtrubbad, som en zombie. Jag bara jobbade eller var hemma. Och det enda jag tänkte på var när jag skulle få ta nästa piller. Men själv tyckte jag att jag hade det bra.

”Kunde döda för mina piller”

Vid ett par tillfällen hade Janiques langare inte lyckats få tag på medicinen, och då kände hon hur desperationen vällde fram.

– Jag var i princip beredd att döda för att få mina piller. Och då mitt i allt gick det upp för mig hur beroende jag hade blivit. Janique hade också fått problem med koordinationen, hon gick in i väggar, och fick hjärtklappning. Och hur mycket hon än överdoserade så fick hon inte längre samma effekt.

Så hon la in sig på rehab en månad.

– Men jag var inte alls redo för att bli drogfri. Det var en lyxig miljö med många kändisar, och jag tyckte att allt var rätt häftigt. Efteråt kände jag mig väldigt nöjd, för nu visste jag att jag kunde sluta med tabletterna. Då var det ju bara att börja igen!

Samma dag hon kom hem från rehab tog hon fram pillerburken.

– Min kropp darrade av förväntan, och sedan när effekten kom var det så förlösande skönt, nästan som när jag precis hade börjat med medicinen.

”Jag var helt avstängd känslomässigt”

Visst var missbruket dyrt, runt 380 000 kronor om året, men hon hade gott om pengar så det spelade ingen roll.

Janique fortsatte ljuga för omgivningen, inte ens hennes dåvarande man anade något. Men en dag, 2007, hittade han en pillerburk i hennes väska.

– Han ställde ultimatum och sa att jag fick välja mellan honom och pillren. ”Då väljer jag pillren”, svarade jag utan att blinka. Jag var helt avstängd känslomässigt.

Janiques man övertalade henne trots allt att lägga in sig på rehab igen. Då hade hon varit beroende av Citodon i tolv år.

– Den här gången var det fruktansvärt att bli avvänjd, jag skrek och badade i svett. Min kropp var ju helt förgiftad.

Hittade trygghet i meditation

Äntligen lyckades Janique bli helt fri från missbruket.

– Jag flyttade till Florida i drygt två år. Det var ett måste att komma bort från New York, som var så sammankopplat med mitt beroende.

Men det var en spirituell upplevelse som gjorde att hon aktivt tog beslutet att bli drogfri.

– En dag kände jag plötsligt ett ljus inom mig, en spirande stjärna som fyllde mig med en kraft jag aldrig känt förut. Och då visste jag att jag skulle sluta leva i en lögn, jag skulle sluta fly från mina rädslor och i stället försöka ta reda på vad de bottnade i.

Via meditationen fick Janique kontakt med en inre kärna i sig själv, en inre trygghet.

– Och jag kände att jag faktiskt har ett värde i mig själv, att jag är okej. Och utifrån det kunde jag börja lära känna mig själv.

Arg på mamma

För första gången kunde Janique låta de uppdämda känslorna från barndomen komma fram.

– Det var en process. Först kom en väldig ilska mot mamma. Hur kunde hon ta sitt liv när hon hade barn?

Men skulden som funnits med under så många år kunde hon släppa ganska snart när hon satte ord på den.

– Som den vuxna Janique kunde jag tala om för mig själv att det förstås inte var mitt fel att hon dog. Visst var det dumt att säga att jag hatade henne, men inte mer än så. Det är sådant barn säger. Och i och med den insikten försvann mycket av ångesten.

”Pappa var feg”

Efter hand kunde Janique också hitta ett slags förståelse. Och det var då hon slutade vara arg.

– Jag tror att mamma var djupt deprimerad. Hon såg inte klart. Hon menade inte att lämna oss barn, hon orkade bara inte med sin egen ångest. Så på ett sätt har jag förlåtit henne.

Men att förlåta pappan är svårare.

– Jag kan fortfarande känna mig väldigt arg på honom för att han också lämnade oss, att han var så feg. Å andra sidan har jag inte jobbat med att försonas med det han gjorde. För det påverkar mig inte särskilt mycket i livet.

Janique har gått i terapi för att reda ut sina tankar. Och efter hand kände hon att hon ville utbilda sig till livscoach, för att hjälpa andra.

– Om det jag har gått igenom kan ge något till någon annan så är det värt allt.

Hur tänker du om dig själv i dag?

– Jag respekterar mig själv. Och jag har hittat en acceptans i att saker och ting är som de är. Det händer svåra saker i livet, men också underbara, fantastiska ting.

Av: Anna Carsall

Foto: Catarina Åström

Läs mer:
Charlotte Perrelli: Jag stressade mig allvarligt sjuk
Helgläsning: Jag började banta när jag var 6 år
Michael Alonzo: Jag blev slagen av min flickvän
Cajsa-Stina Åkerström: Pappa gillade inte ljudet av barn
Emma Jannestig om Max och Saga: ”Jag kommer alltid vara deras mamma”