Eva fick aggressiv cancer: Jag har överlevt min dödsdom med flera år

Eva Backman säger lite skämtsamt att hon kommer från en riktig ”cancerfamilj”. Hon har förlorat många nära anhöriga i sjukdomen. Dessutom har hon förlorat två äkta män i cancer. När hon själv drabbades 2016 blev hon inte särskilt förvånad.

– Jag tänkte: ”Jaha. Jag också.” Med tanke på min familjs gener blev jag inte överraskad.

Är en form av ”blåljuscancer”

Det som möjligen överraskade henne var att de vaga symtomen hon hade haft, visade sig vara en av de dödligaste cancerformer som finns. Eva kallar den för ”blåljuscancer”.

– Det är en akut, dödlig sjukdom och det finns ingen tid att förlora. Men det pratas inte om den, det görs inga studier på den och vi som drabbas hinner inte uppmärksamma sjukdomen eftersom nästan alla dör, konstaterar Eva.

Och det är verkligen ingen munter statistik som presenteras om bukspottkörtelcancer: Sjukdomen upptäcks nästan alltid för sent. Den går oftast inte att operera och om den kan opereras, är det bara 1 av 5 som överlever.

Misstas för ryggont och magbesvär

För Eva gav sig sjukdomen till känna med en smärta i nedre delen av ryggen. Den vägrade att släppa och värktabletter hjälpte inte.

– Det här var samma år som min man gick bort i cancer. Jag hade en allmän olustkänsla i hela kroppen men tänkte att den beror på sorg. Jag hann inte känna efter hur jag själv mådde.

Eva, som alltid hållit igång och varit fysiskt aktiv, kände inte igen sin kropp. Något var fel.

– Jag hade svårt att äta och kräktes. Jag fick inte ner maten, det tog stopp.

Hon gick ner i vikt och fick sura uppstötningar. När hon gick på toaletten märkte hon att avföringen flöt på ytan och vägrade att sjunka, vilket är ett vanligt symtom vid bukspottkörtelcancer. Men det visste hon inte då.

Fick medicin mot magsår

Även läkaren Eva träffade trodde att symtomen kunde bero på att hon just förlorat sin man. Men Eva fick ändå en remiss. På de undersökningar som gjordes hittade man ingenting förutom en inflammation i magen. Den ansågs bero på magsår och läkaren skrev ut magsårsmedicin. Eva blev inte bättre.

– Jag visste att det var något som inte stämde. Jag känner min kropp.

Hon stod på sig, trots att många av de läkare hon fick träffa inte tog henne på allvar.

Fler undersökningar gjordes och till sist, åtta månader efter att hon sökte hjälp fick hon diagnosen: LAPC, lokal avancerad pankreascancer. Hon var då 67 år gammal.

– Jag frågade en läkare vad jag skulle göra och fick till svar: Gå hem och lev livet, du har bara månader kvar att leva.

Endast fem procent överlever sjukdomen Eva drabbats av.

– Jag bestämde mig direkt för att bli en av de få som överlever. Jag hade inte tid att sitta och tycka synd om mig själv.

Samtidigt hade Eva turen att ha en form av sjukdomen som faktiskt går att operera. Men först skulle man sätta in cellgifter for att stabilisera och minska tumören.

– Det var en tuff behandling och vissa dagar mådde jag pyton och låg i sängen. Då tänkte jag: ”Eva, det här duger inte” och gick upp och promenerade runt matsalsbordet.

I januari 2017 opererades hon. Förutom bukspottkörteln togs också mjälten, gallblåsan och tolvfingertarmen bort. Allt för att förhindra spridning.

Målbilder och opera fick Eva att orka

Att man tog bort bukspottkörteln innebar också att Eva inte längre producerade insulin – och att hon vaknade upp som typ 1-diabetiker med behov av dagligt insulin.

Hon skulle dessutom behandlas med cellgifter igen. För att orka med alla jobbiga besked och behandlingar hade Eva satt upp många små mål att se fram emot längst vägen.

– Ett mål var att få fira jul med barnen igen och det klarade jag. Sedan ville jag göra en pilgrimsvandring och rida längst den irländska kusten med en väninna.

Att ha mål att se fram emot gav henne hopp och glädje. Eva, som är operaälskare, hade också stor hjälp av musiken och sin fysiska styrka. Att hon alltid varit så aktiv gjorde att operationen gick bra och att hon var uppe rekordsnabbt efter den, trots svåra smärtor.

Nästa utmaning var att komma hem och börja ett liv som diabetiker. Någon större hjälp av vården fick hon inte. Under hela sjukdomstiden träffade hon sammanlagt ett 40-tal läkare.

– Jag kände mig hela tiden som en i mängden. Jag var aldrig Eva, de såg inte mig. Det begicks många misstag men den cancervård jag fick, den var i medicinsk världsklass!

Vandrade 800 kilometer helt ensam

Efter den sista cellgiftsbehandlingen började Evas ”andra” liv. Hon såg det som en gåva och ville inte kasta bort en enda dag. Alltså reste hon till Irland för att rida längst kusten med sin väninna. Hon åkte också till Spanien och hon gick inte bara en, utan flera pilgrimsvandringar.

– Det var väldigt tungt eftersom halva min packning bestod av alla mina mediciner, säger hon och skrattar.

Hon gick 800 kilometer på 33 dagar, helt ensam och trots sviterna efter operationen.

Fler överlever bukspottkörtelcancer

Det har nu gått nästan fem år sedan Eva fick beskedet att hon bara hade månader kvar att leva. Mot alla odds har hon överlevt en av de cancersjukdomar som har allra sämst prognos. Hon går fortfarande på regelbundna kontroller och lever livet fullt ut.

– Fler överlever sjukdomen numera. Det ser ljusare ut även när det gäller nya behandlingar. Så det går åt rätt håll – men det är mycket kvar att göra.

Eva är numera ordförande i Palema, en organisation för dem som drabbats av cancer i pankreas- (bukspottkörteln), lever, galla, magsäck- eller matstrupe.

– Chanserna att överleva är fortfarande alltför små och sjukdomen har fortfarande låg prioritet. Vi ligger i botten av pyramiden. Det måste vi ändra på.

Foto: Privat