Camillas syster mördades: "Har skrikit ut min ilska"
Camilla Rudholm bor i ett torp utanför Härnösand. Planen var att hon och hennes syster Lotta skulle renovera det tillsammans, men så blev det inte.
– Det känns som en Beckfilm, säger Camilla när hon ställer fram Lottas foto på bordet i vardagsrummet i det torp hon nu håller på att renovera.
Lottatorpet, kallar hon det, för att hedra sin syster. Det har gått nästan två år sedan mordnatten. Fortfarande frågar hon sig om det verkligen har hänt? Eller är allt på låtsas?
Torpet har för Camilla blivit ett sätt att bearbeta känslor. Hon har rensat ogräs, slitit upp rötter, rivit tak och väggar, spacklat och målat.
– Jag har skrikit, gråtit och all min ilska, hat och frustration har jag bränt upp med allt bråte.
Mordet på Lotta Rudholm
Den 4 juni 2016 blev Lotta brutalt misshandlad i sin lägenhet i Stockholm, slagen medvetslös av dåvarande pojkvännen som hon fyra månader tidigare träffat via en träningssida på Facebook.
– Det var han som tog kontakt i slutet av februari 2016. I mars träffades de över en fika. Efter det blev hon inte av med honom.
Camilla anade tidigt att något var fel. Bara någon vecka efter första träffen såg hon att systern ändrat sin Facebook-status från singel till i ett förhållande. Hennes första tanke var: Va, varför har hon inte berättat det här för mig? Vi som berättar allt för varandra! Dagen efter ringde hon systern, men hörde att hon hade svårt att prata, hon frågade om han var där? ”Hmmm, vi kan ta det senare, inte nu”, svarade Lotta.
– Det visade sig att han hade gått in och tagit över hennes konto. Han var sjukligt svartsjuk.
Veckorna gick och Lotta berättade för Camilla att hon mådde dåligt. Hon var stressad, började glömma saker och fick svårt att sova. Hon kände sig jagad av honom. När Camilla ringde Lotta kunde han söka henne hur många gånger som helst och Lotta var tvungen att avsluta och ringa upp pojkvännen.
– Han blev arg om han inte fick tag i henne direkt. Han till och med ringde Lotta på jobbet flera gånger per dag.
Till slut kom det fram att han misshandlat Lotta under deras relation och att hon skickat bilder till sina vänner, ifall något skulle hända henne.
– Hon vågade inte berätta för mig, för när jag fick veta hur det låg till tjatade jag på henne att polisanmäla.
Polisanmälde Lottas pojkvän
I maj 2016 ringde Lotta en eftermiddag till Camilla. Hon skrek i luren: ”Han har misshandlat mig och hotar att mörda mig, jag är livrädd.”
Camilla svarade Lotta: ”Du måste polisanmäla honom, det här går inte längre.” Men det vågade inte Lotta. Då polisanmälde Camilla.
– Lotta blev arg, ringde mig igen och sa att jag måste ta tillbaka anmälan, annars skulle han slå ihjäl oss allihop. Jag försökte få henne att komma till Härnösand, men hon ville inte. Hon var rädd att han skulle komma efter och att det var en fara för oss alla.
Ville anmäla misshandeln
Gång på gång försökte hon få systern att anmäla pojkvännen. En vecka före mordnatten polisanmälde Lotta honom till slut. Hon satt i förhör flera timmar den kvällen och då det blev så sent ville hon avsluta förhöret, hon var trött.
Polisen lovade att höra av sig dagen efter. Men det gjorde de aldrig, och Lotta hade inte orken att ringa upp. Natten till den 4 juni mördade han henne.
Camilla arbetade den morgonen och var helt ovetande om vad som hade hänt. Familjen och sjukhuset hade försökt att nå henne. När hon inte svarade på sin mobil ringde de hennes arbete.
”Nej, han har lyckats”, skrek Camilla rakt ut när hon fick veta att Lotta blivit misshandlad.
Hon skyndade sig hem, packade väskan och åkte ner till Stockholm med sin dotter och syster. Väl framme blev de informerade om att det kunde vara svårt att känna igen Lotta på grund av hennes skador. Hon var blålila i ansiktet, hade flera frakturer och de hade fått ta bort skallbenet och hjärnbalken. Camilla gick in med en sjuksköterska i salen, där det låg två patienter.
”Var är Lotta?” undrade Camilla.
”Där är Ann-Charlotte”, svarade sköterskan.
”Nej, det är inte Lotta.”
”Jo, det är Lotta.”
Då bar inte benen på Camilla, sköterskan fick snabbt ta en stol och skjuta in bakom henne, hon fick en chock.
– Jag trodde det var en annan person som låg där. Det var så hemskt. Strypgreppen runt halsen, hur lila hon var, huvudet stort och svullet. Det var inte min lillasyster. Hon var så illa misshandlad att hon inte var igenkännlig.
Camilla insåg allvaret och ringde övriga i familjen – de måste komma snabbt. Hela familjen kom och bodde i ett sjukhusrum. De stöttade varandra och turades om att vara med Lotta. Den 6 juni kom beskedet. Lotta var hjärndöd, och det gick inte att rädda hennes liv.
– Det var som att tid och rum stod stilla. Det var det svåraste beslutet att ta, om vi skulle stänga av respiratorn. Än i dag frågar jag mig om vi gjorde rätt. Tänk om hon hade vaknat upp igen?
”Kändes som att jag svek”
Hela avdelningen blev engagerad. Sjuksköterskor turades om att vara i rummet. Om vartannat kom de in och gick ut och grät. Läkarna som tagit emot Lotta kom och hälsade på fast de inte var i tjänst.
– En av sköterskorna sa till mig att det var det värsta hon sett under sina 25 år i vården.
Den 7 juni bestämde de sig för att stänga av hennes respirator. En sjuksköterska hade gjort Lottas naglar fina och de hade städat rummet. Alla var samlade inne hos Lotta. Camilla grät och smekte Lotta över kinden, samtidigt som tårarna rann ner och landade på Lottas hud. Mobilen la hon vid Lottas öra och spelade Carola Häggkvists ”När löven faller”. Camilla höll om Lotta då hon tog sitt sista andetag. Klockan 17.07 förklarades Lotta död.
– Jag hade så svårt att lämna sjukhuset, det kändes som att jag svek. Jag fick separationsångest. Nu skulle jag planera hennes begravning. Hur kunde allt bli så fel?
Begravningen ägde rum i Härnösands domkyrka den 22 juli. Kyrkan var fullsatt. Camilla ville ge sin syster en vacker begravning. Dekorationerna var gröna äpplen.
– För att Lotta älskade att palla äpplen, även jag gör det, säger Camilla och ler.
På begravningen kom Carola Häggkvist och sjöng.
– Lottas barndomsvän frågade Carola. Det var så vackert. Vi är så tacksamma att hon sjöng.
Tiden efteråt var jobbig med rättegång och all massmedial uppmärksamhet fallet fick. Men Camilla bestämde sig för att våga prata öppet om detta. För Lottas skull och för det dolda kvinnovåld som finns.
Det svåraste har varit den tomhet som infann sig efter systerns död. Bästa vännen var borta för alltid. Som ett minne av Lotta har hon tatuerat in en fjäril på armen. Eftersom Lotta älskade fjärilar.
– Vi pratade med varandra om allt flera gånger per dag. Här ute i torpet är det massor med fjärilar och då tänker jag på Lotta.
Camilla kan aldrig glömma det som hänt, men försöker hitta en väg att leva efter.
– I dag njuter jag av livet, är inte rädd för saker längre, vågar följa mina drömmar. Min syster får jag aldrig tillbaka, jag saknar henne varje dag och försöker fylla livet med kärlek och glädje, men för hennes skull ska jag kämpa och leva fullt ut.
AV: ANNA OLOFSSON FOTO: IZABELLE NORDFJELL
Camilla Rudholm
Ålder: 50
Yrke: Habiliteringsassistent
Bor i: Härnösand