Otrohet, tonårsbarn och utebliven sexlust - relationsexperten svarar på läsarfrågor

Kände psykologen och samlevnadsexperten Egil Linge har skrivit relationsboken Hemligheten och står bakom parterapin 7-gångermetoden. Här ger han svar på några frågor som MåBra:s läsare har ställt.

Jag vill inte ha sex!

Hej!

Jag är gift, har ett barn på 3,5 år och jobbar heltid som sjuksköterska. Eftersom min man är asylsökande och går hemma hela dagarna är det han som gör all hushållsarbete och tar hand om vårt barn. Vi lever under stor press på grund av uppehållstillståndsprocessen och jag är extremt orolig för framtiden.

Vårt största problem är att jag inte vill ha sex, trots att jag drömmer om det varje natt och är jättesugen. Min man har försökt att hjälpa till, bland annat genom att läsa om varför det är viktigt att ha sex regelbundet. Men ju mer han pratar om det desto mer avskyr jag att göra det! Jag känner mig inte glad och bekväm när jag är ensam med honom, trots att han fortfarande är min älskling! Var snäll och hjälp mig!

/Adlin

Hej Adlin.

Ni befinner er i en extrem svår situation. Att ert sexliv är påverkat är inte speciellt konstigt. I anknytningsteorin finns det ett begrepp som kallas för ”detachment”. Det uppstår när föräldrar lämnar sitt barn en lite längre period. När föräldern återvänder efter ett antal dagars frånvaro reagerar barnet med att ta avstånd – separationen har varit så känslomässigt jobbig att barnet undviker kontakt för att inte det ska göra ont igen. Jag tror att det är det som händer mellan er, fast i ert fall handlar det mer om hot om separation. Du är med andra ord så rädd för att mista din man att du inte vågar vara honom nära.

Pröva att lura ditt system genom att noggrant planera olika aktiviteter en vecka framåt tillsammans med din man, precis som om han aldrig skulle lämna dig. När planeringen är klar kan ni testa att ha sex.

/Egil

Min man har drivit bort vår son!

Hej,

Min man vägrar att acceptera vår 20-årige sons flickvän. Han har förbjudit sonen att ta hem henne till oss. Påföljden är att han har flyttat hemifrån och hem till flickvännens lägenhet. Sonen hör nu av sig alltmer sällan. Av förståeliga skäl. Jag har kommit till en punkt när jag inte längre kan acceptera detta. Jag har försökt att ta upp det med maken, men utan resultat. Snart är måttet rågat och jag kan faktiskt tänka mig en skilsmässa, efter 28 års samvaro! Hur ska vi lösa detta? Är skilsmässa den enda lösningen på problemet?

Marie

Hej Marie

Det är lite svårt att svara på din fråga eftersom jag inte vet vad det är din man inte accepterar hos er sons flickvän, så jag får spekulera lite fritt. Det finns väldigt lite beskrivet i psykologi-litteraturen om vad som händer med pappor när barnen lämnar hemmet, men det kan vara en stor förlust – fotbollskompisen försvinner, skidkompisen är borta, grabbgänget finns inte längre. Om det är en förlust så startar det igång en sorgeprocess – även om man har orsakat den själv. Det kan ju vara så att både far och son är ledsna. Försök att tänka utifrån detta perspektiv. Och ta dit beslut.

/Egil

Han vägrar prata om sin deppighet!

Hej,

Jag lever ihop med en man som är 10 år yngre än jag. I höstas blev jag opererad för bröstcancer. Under min jobbiga tid fick jag inget stöd från honom och kände mig ful och olycklig. Jag trodde hela tiden att det var mitt fel att han inte tog i mig. Jag gick in i en depression, började gå i samtal och fick medicin. När jag blev starkare frågade jag honom vad det hela handlade om. Efter många frågor utan svar och hot om att jag snart skulle ge upp svarade han att inget längre var roligt. Han älskar mig visserligen fortfarande och vill leva med mig, men han bryr sig inte mer. Går till jobbet som han verkar gilla, tränar flera gånger i veckan och åker på bjudningar via jobbet. Jag vet inte hur jag ska få kontakt med honom – han vägrar prata med mig. Jag har föreslagit massor: Att han ska gå på samtal, att han ska kontakta läkare eller att vi ska gå och prata tillsammans, men det är helt låst läge. Måste jag ge upp och flytta fast jag älskar honom?

Nina

Hej Nina,

När en person blir drabbad av en sjukdom så blir det på ett sätt svårare för den som står vid sidan om. Den som är sjuk får behandling och omvårdnad. Partnern om får inget. Det sker hela tiden inom vården. För den som är ”frisk” finns det kanske inget annat sätt att hantera situationen än att stänga av. När den som varit sjuk blir frisk igen så vill den naturligtvis ha kontakt med sin partner, men då kan det vara för sent. Jag tycker att du ska försöka att prata med din man – om det går – om hur han upplevt din sjukdom. Hur han tror att det påverkat honom? Det skulle också vara jättebra för din man att få kontakt med en psykolog.

/Egil

Jag kan inte tiga om hans otrohet!

Hej.

Jag undrar hur länge man ska acceptera när partnern har varit otrogen och inte vill prata om det? Vi ska gå vidare, men när jag inte får prata blir min situation värre. Min tillit är så skadad att jag inte kan låta bli att undra om det beror på att han har en hund begraven. Han säger att han vill lägga det bakom sig innan han förmår sig att ta upp ämnet. Eller gör han så här för att jag ska ge upp och sluta fråga, vilket jag inte vill…

Elisabeth

Hej Elisabeth!

Otrohet är ett svårt kapitel. Problemet är att bollen hamnar i famnen hos den trogna. Så blir det vare sig man vill eller inte. Den som har varit otrogen kan faktiskt inte ändra det som skett. Så man hamnar i en paradoxal situation. Du måste ställa dig följande frågor:

• Kan du tänka dig att leva ett helt liv utan att få ett svar?

• Kan du tänka dig att aldrig fråga om det som har hänt?

• Finns det något svar som du skulle kunna godta till 100 procent?

Om du inte kan svara ”ja” på alla dessa frågor så blir det svårt att fortsätta relationen.

/Egil