Läsarberättelse: Jag vill inte flytta ihop förrän barnen blir vuxna
Min man och jag bestämde år 2014 att vi skulle gå skilda vägar. Vid skilsmässan var vår son fyra år och vår dotter två. Min ex-man behöll huset och jag flyttade in i ett radhus tio minuter från honom. Med vårdnaden blev det så att barnen var fyra dagar hos honom, och tio hos mig.
Själv hade jag inte brått med att hitta någon ny man, men jag hade heller inte tänkt mig att vara singel i all evighet. Min önskan var att träffa någon som jag kunde tillbringa mina barnfria helger med, och som gärna ville ha sin egen adress. Att flytta ihop var nämligen inget jag önskade.
Träffade en äldre man med barn
När jag ett år senare började dejta så träffade jag Jonas. Han var lite äldre än jag, glad och okomplicerad, med en dotter på tolv år och en hund. Vi blev förälskade, och efter ett halvår kände vi att vi ville tillbringa mer tid tillsammans än vad som var möjligt så länge vi inte slog våra påsar ihop. Han hade nämligen sin dotter hela veckan varannan vecka.
Kärleken fick mig att glömma mina föresatser att inte blanda in barnen i ett gemensamt boende. Jonas längtan efter en vardag tillsammans med mig var rörande, liksom hans reaktion när jag fixade lite mys med exempelvis stearinljus och nybakta bullar.
Dottern var inte så förtjust i mig
Mina barn var tokiga i Jonas, och han i sin tur älskade att leka med dem. Jag lärde också känna hans dotter, men märkte en del motvilja från hennes sida. Men så var hon ju också nästan tonåring.
Jonas hyrde ut sitt hus för ett år och flyttade snart in hos mig. Mina barn skulle nu dela rum medan hans dotter fick sitt eget.
Dock blev det inte som vi hoppats. Hans dotter var ledsen över flytten. Min min dotter var rädd för deras hund, som det dessutom blev en hel del extra städning efter.
Vi fick inte ihop familjelivet och vardagspusslet, tyckte jag. Jag började ångra att vi flyttat ihop och funderade allt mer på hur jag skulle kunna dra mig ur.
När Jonas hyresgäst efter sju månader oväntat valde att säga upp kontraktet, då såg jag min chans. Jag bad Jonas att flytta. Tyvärr blev han djupt olycklig.
Efter detta lovade jag mig själv att hädanefter inte blanda in någon man under de dagar jag hade barnen.
Ville köpa ett hus för att flytta ihop
Ett halvår senare föll jag för Simon på en fest. Han hade inga barn och bodde elva mil bort i ett jättefint hus som han ärvt, och som han aldrig ville flytta ifrån. Det kändes perfekt.
Under nio månader träffades vi när mina barn var hos sin pappa, men i längden räckte inte det för Simon. Tvärtemot vad vi gjort upp om började han dyka upp på vardagskvällar, med blommor till mig och med presenter till barnen, och då var det svårt för mig att avvisa honom.
Och under en barnfri helg bjöd han med mig på en hemlig utflykt. Det visade sig att vi skulle titta på ett gammalt fritidshus på en liten ö, på halva vägen mellan våra hem.
– Om jag köper det kan vi bo ihop, sa han.
Jag hade dock inte lust att vara så långt bort från barnen ifall någonting skulle hända.
Simon fortsatte ändå att pressa på om ”lösningar”, och det ödelade vårt förhållande.
Vid den här tiden lekte min son mycket med ett annat ”deltidsbarn”, och när kompisen var hos sin pappa, Jesper, så hämtade Jesper honom hos oss. Vi drogs till varandra och kunde prata om allt möjligt.
En dag så dök Jesper upp med en stor lasagne och föreslog att vi skulle äta tillsammans med barnen i stället för att prata i evigheter i pannrummet.
Vägrade acceptera att jag inte ville flytta ihop
Han kände till min hållning vad gällde det här med gemensam adress. Och ändå började han efter en tid prata om hur vi skulle kunna hyra ett stort hus ihop.
Han förklarade att han inte trivdes med att vara singel utan önskade vara i ett riktigt parförhållande igen. Mitt svar blev att jag väldigt gärna ville vara tillsammans med honom, förutsatt att vi kunde bo var för sig under de närmaste åren.
Jesper fortsatte att tjata och pressa på om detta, men när jag stod fast drog han sig undan.
Detta är nu ett och ett halvt år sedan. Jag har insett att jag knappast kan ha en man i mitt liv förrän barnen flyttat hemifrån. Mina erfarenheter säger mig nämligen att kvinnor är mycket bättre på att bo själva än vad män är.
LÄS MER
Läsarberättelse: Han straffade mig med tystnad