Läsarberättelse: Jag vågade be om mitt jobb tillbaka efter misstaget

Hälsoverktyg

Stressa mindre Stressa mindre
Räkna ut din fettprocent Räkna ut din fettprocent
Kaloritabell Kaloritabell
Motionstabell Motionstabell
Räkna ut ditt BMI Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja/höftkvot Räkna ut din midja/höftkvot
Ner i vikt - tjänster Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor Onlinekurser för nya vanor
Recept Recept
Veckans meny Veckans meny
Nyhetsbrev Nyhetsbrev

I den lilla småstaden där jag växte upp, och där jag fortfarande bor, fanns ursprungligen bara en stor livsmedelsaffär. Där fick jag, 21 år gammal, jobb som butiksassistent 1982 sedan jag hade avslutat min utbildning med praktik i en av stadens detaljhandelsbutiker.

Åren gick och jag gifte mig och fick två fina barn. Efter varje föräldraledighet återvände jag till butiken.

Kollegor kom och gick, och affären skiftade ägare flera gånger. I personalen var vi dock en handfull kvar av det gamla gardet. Många av kunderna var också från stan, sådana som jag känt under större delen av mitt liv.

Jag hade inga planer på att byta jobb, inte förrän 2017 när jag var 56 år. Då var barnen utflugna och jag och min man ensamma därhemma. Det innebar att jag kunde fokusera mer på mitt jobb och fick ett större ansvarsområde.

Rökpauser och måndagssjuka

Samtidigt blev jag mer uppmärksam på hur kollegorna skötte sig. Måndagssjuka och lördagssjuka blev allt mer utbrett. Dessutom irriterade det mig att rökarna konstant rände ut på bakgården för att ta sig ett bloss under arbetstid.

Ingen tog ansvar för något och det var kaos överallt. För det mesta bet jag igen om min ilska och irritation, och gnällde bara för min man därhemma.

De gånger jag blev riktigt sur klagade jag lite inför mina mångåriga kollegor. Ofta svarade de med någon kommentar om att vi alla varit unga en gång. Jag tyckte att de saknade ryggrad, och detsamma gällde butikschefen.

Efter att jag ännu en kväll ondgjort mig för min man, föreslog han att jag skulle byta jobb. Först avfärdade jag det helt, men sedan började tanken slå rot. Dock var jag osäker på om jag överhuvudtaget skulle hitta ett annat jobb.

Det hade jag emellertid inte behövt oroa mig över, för jag fick det första jag sökte, i grannstaden. Jag hade inte känt för att söka mig till något av de tre lågprisvaruhus som under åren hade öppnat i min hemstad.

Chefen blev helt paff

Butikschefen blev helt paff när jag sa upp mig, och detsamma gällde de flesta i personalen. Jag fällde några krassa kommentarer om varför jag tröttnat på att jobba i butiken, och smällde rätt hårt i dörren när jag gick.

Men tyvärr blev min nya arbetsplats inte alls vad jag hoppats på. Kulturen i den nya livsmedelsaffären skiljde sig mycket från den jag kom ifrån.

Kollegorna var förvisso duktiga och effektiva, men det pratades exempelvis aldrig om privata saker. Dessutom var alla arbetsrutiner helt annorlunda.

I början försökte jag hålla modet uppe och säga till mig själv att det bara handlade om tillvänjning. Jag hade ju trots allt varit på min gamla arbetsplats i hela mitt vuxna liv.

Men det blev inte bättre, och det var också trist att inte känna någon av dem som handlade där. Jag saknade mina gamla kunder, och faktiskt även mina tidigare kollegor. Vi hade med åren blivit nästan som en familj.

Under månaderna som förflöt insåg jag två saker. Jag hade dels fokuserat för mycket på det negativa och glömt det positiva, dels borde jag ha sagt ifrån i stället för att ätas upp av irritation.

Svalde förtreten

Jag drog mig för det, men en dag knackade jag ändå på hos butikschefen på min förra arbetsplats, för att fråga om jag fick komma tillbaka. Eftersom jag sagt ett och annat sanningens ord, befarade jag att jag inte längre stod så högt i kurs hos honom.

Men där hade jag fel. Jag togs emot med öppna armar, även av kollegorna. Efter att jag slutat hade det ”storstädats” och mycket av det som stört mig åtgärdats. Och till min stora lycka hade min tjänst bara tillsatts med en vikarie, så jag kunde få den tillbaka.

I dag är jag så glad över att jag övervann mig själv och svalde min stolthet. Nu ser jag fram emot att vara kvar här till pensionen.

Foto: TT (Obs, bilden är arrangerad)

...

Läs mer:

Läsarberättelse: Jag skämdes för ensamheten

Läsarberättelse: Jag fick nog av min underbara svärmor

Läsarberättelse: Min nya kärlek var inte den jag trodde

Redaktionens tips
Dela på: