Läsarberättelse: Jag svek min son under hans uppväxt

Tonårskille på balkong


När jag blev mamma hade både min man och jag fullt upp med våra respektive karriärer. Jag inom reklambranschen och han som advokat. Ingen av oss ville ta sig den tid som ett litet barn behöver och jag förstår i dag inte hur vi tänkte att det hela skulle gå ihop. För vår dotter var faktiskt planerad.

Först kom Annika och två år senare föddes lillebror Jonathan. Visst var vi världens lyckligaste föräldrar men samtidigt så fulla av våra egna liv att vi inte riktigt såg vad våra barn behövde mest av allt. Lugn och ro med sina föräldrar.

Se också: Så mycket påverkas barn av föräldrarnas bråk

Så mycket påverkas barn av föräldrarnas bråk
1:07

Efter reklamen: Så mycket påverkas barn av föräldrarnas bråk

(1:07)

Slå på ljud

Vi var inte närvarande

I stället var det ett ständigt pusslande med barnflickor och väninnor under många år. Varken min mamma eller svärmor bodde i närheten då men båda försökte komma upp i alla fall någon helg per månad för att hjälpa till. Barnflickorna kom och gick eftersom de flesta av dem arbetade tillfälligt tills de fick ett bättre jobb.

Både min man och jag arbetade väldigt mycket, ofta även på kvällstid, och hade därför svårt att hämta barnen i tid på dagis utan hjälp. Jag är i dag alltför medveten om att jag aldrig varit någon närvarande mamma för mina barn.

Under en period drev jag dessutom en egen reklambyrå med fyra anställda och jobbade då precis hur många övertidstimmar som helst. Och när jag väl var hemma arbetade jag eller satt mest i telefon.

Det här var i slutet av åttiotalet. Inom min bransch var jobbet mer en livsstil än bara ett arbete. Som kvinna var man dessutom extra mån om att visa att man minsann inte var sämre än någon man. Pappaledighet var inte lika självklar då som nu och min man var dessutom ofta bortrest i jobbet.

Barnen växte upp. Vid flera tillfällen har de kastat i ansiktet på oss att vi alltid satt våra arbeten före dem. Oftast är det jag som fått den kritiken och den svider med all rätt, mer än vad de kanske tror.

Han drack sig stupfull

Deras kompisars mammor var minsann hemma och läste sagor och läxor med sina barn. I andras hem luktade det både nybakade bullar och hemlagade köttbullar medan de själva alltför ofta fick äta djupfryst färdigmat tinad i micron.

Speciellt Annika har ofta kritiserat oss för att den maten innehöll så lite näring. Med henne gick allting ändå bra för hon var stark i sig själv och klarade sig på egen hand.

Jonathan var i stället hennes raka motsats och hade behövt betydligt mer närvaro av oss. Han var bara fjorton år när polisen ringde på hemma hos oss en sen lördagskväll när vi hade gäster hemma och sade att vår son satt full i baksätet på deras bil.

Förutom att han var stupfull så hade han även badat i en fontän mitt i centrum, halkat och slagit i huvudet så att han blödde. Vi fick själva avgöra om han behövde åka till sjukhus för kontroll. När de frågade varför vi hade låtit honom vara ute så sent på kvällen trots att han var så ung gick det upp för mig att vi nog aldrig hade satt några tider när det gällde honom.

Varken Ola eller jag hade varit hemma när han gick ut och vi hade heller inte haft någon aning om vart han skulle. Han hade nämnt något om en filmkväll hemma hos en kompis…

Började vara hemma mer

En av poliserna förstod nog hur det stod till och informerade oss om att det var vårt ansvar att hålla koll på vår minderåriga son om kvällarna. Efter den här kvällen försökte vi hålla oss hemma mera.

Lördagskvällen därpå var Ola bortrest men jag stannade hemma, lagade god mat och frågade om vi inte kunde ha en myskväll tillsammans.

– Varför då, svarade min son förvånat och jag blev kall inombords.

Varför skulle det vara så konstigt om vi umgicks en kväll bara vi? Fast vi hade nog inte gjort så med våra barn särskilt ofta under deras uppväxt så det var kanske inte så konstigt att Jonathan blev förvånad.

Började med droger

Dessvärre hamnade han snett på allvar när han gick första året på gymnasiet. Han skolkade, drack sig full på fester och började med droger. Vi visste inte vad vi skulle göra. Det här var dessutom under en period när jag hade väldigt mycket arbete. Min kompanjon hade fått infarkt och kunde omöjligt jobba på ett tag. Och allt detta samtidigt som vi hade en jättekampanj som vi bara måste ro i land.

Jag hade inget annat val än att jobba dygnet runt trots att Jonathans uppförande säkert var ett klart rop på hjälp. Hur mycket jag än skulle vilja välja annorlunda i dag så är sanningen den att jag då valde mitt arbete före min son.

Jonathan fortsatte att använda droger och fick problem med rättvisan flera gånger. Varifrån han fick pengar till sitt missbruk vill vi helst inte tänka på. I vår enfald hade vi trott att om vi inte gav våra barn mycket pengar att röra sig med så skulle de inte vara intressanta för den som sålde droger. Idag vet vi bättre.

Det var först när jag kom till sjukhuset och såg Jonathans utmärglade kropp som jag förstod allvaret. Något hände inom mig som mamma. Inget arbete skulle längre få vara viktigare än att hjälpa min son att komma på fötter igen.

Hittade till slut styrkan

Därifrån tog det sedan nästan fem år för Jonathan att bli drogfri. Jag sålde min andel i företaget för att bara hoppa in som konsult ibland. Kanske var det den gesten som fick min son att hitta styrkan och viljan att ta sig ur sitt beroende. Att jag äntligen offrade något för hans skull och visade hur viktig han är för mig.

Jag är i dag mormor till en liten Tova och farmor till lilla Anton. Båda mina barn arbetar heltid men ingen av dem behöver därmed sätta sina barn i andra hand. Det finns nu en helt annan barnomsorg och pappaledighet är numera självklar för alla.

Som mormor och farmor har jag äntligen upptäckt hur roligt det är att umgås och leka med barn trots att jag egentligen inte har någon erfarenhet alls eftersom jag aldrig tog mig tid när mina egna barn var små. Visst är det en härlig känsla när ett litet barn sticker in sin lilla hand hand i min och säger ”kom mormor, eller kom farmor, leka med mig”.

Jag kan inte ändra på det som varit utan bara göra det bästa möjliga av situationen sådan den är nu. Och jag tror faktiskt att båda mina barn har förlåtit mig trots att jag varit en så frånvarande mamma när de växte upp.

/ Anna-Lena

Utvald läsning