Läsarberättelse: Drömmen om kärleken på landet stod mig dyrt

dröm

Hälsoverktyg

Stressa mindre Stressa mindre
Räkna ut din fettprocent Räkna ut din fettprocent
Kaloritabell Kaloritabell
Motionstabell Motionstabell
Räkna ut ditt BMI Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja/höftkvot Räkna ut din midja/höftkvot
Ner i vikt - tjänster Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor Onlinekurser för nya vanor
Recept Recept
Veckans meny Veckans meny
Nyhetsbrev Nyhetsbrev

Jag träffade Kim på en dejtingsajt på nätet. Jag kunde utläsa av hans profiltext att han var 40 år, låssmed, pappa till två flickor och bodde knappt en och en halvtimmes bilfärd från mig. Det kändes tryggt.

Redan från första meddelandet han skickade tyckte jag att han verkade gullig. Han frågade om mig och mina drömmar i livet. Och vi kom snabbt fram till att medan jag alltid drömt om att bo på landet, så bodde han redan lantligt i ett hus som han ägde.

Jag såg framför mig hur jag och mina sjuåriga tvillingar flyttade in och förvandlade stället till ett kärleksfullt hem för en sammansvetsad familj. Och äntligen skulle barnen få lov att ha husdjur! Min dotter hade till exempel länge önskat sig en hund.

Jag föreställde mig också doften av nybakade bullar, barnens glada rop från trädgården och mig och Kim sittande på terrassen i kvällssolen. Naturligtvis visste jag att jag dagdrömde, men faktiskt verkade det som att Kim tänkte i samma banor.

Ville snabbt flytta ihop

Vi började ses, och när det gått två månader föreslog han att jag kunde flytta in, om jag hade lust. Först skrattade jag, för det var rätt galet att han tog upp det redan efter så kort tid.

Jag kunde dock se på honom att han menade det, och då blev jag alldeles varm inombords. Jag tyckte att det var både smickrade och romantiskt att han frågade så tidigt.

Jag bestämde mig för att för en gångs skull vara spontan, så jag sa upp min lägenhet och började packa.

Det var så klart inte oproblematiskt att flytta mitt och barnens liv relativt långt bort från allt. Saga och Sebastian skulle få börja på en ny skola och det var deras pappa inte så förtjust i. Men eftersom barnen ändå bodde hos honom varannan vecka, så gick det att lösa.

Jag behöll tills vidare min anställning som lärarassistent, även om jag lite betänksam vad gällde den långa färdvägen till jobbet. Jag hade varit frestad att söka ett annat arbete i Kims närområde, men Kim påpekade att det kanske skulle bli lite för mycket för mig att byta både bostad och jobb samtidigt.

Så han rådde mig att hålla fast vid min anställning tills vidare. Jag tyckte att det var gulligt av honom att tänka så.

Jag hade naturligtvis varit hos Kim flera gånger och kände väl till stället. Det var ett äldre hus på en stor tomt med flera förfallna uthus bakom.

Det var dock något helt annat att flytta in. Plötsligt stack det liksom i ögonen hur pass mycket huset behövde en kärleksfull hand. När vi flyttade en byrå i sovrummet för att få plats med mina saker, dök en stor mögelfläck upp.

När jag letade efter bra ställen att hänga mina bilder och tavlor på upptäckte jag hur många sättningssprickor som fanns i väggarna.

Kim skrattade lite ursäktande och sa att så var det med gamla hus – de var fulla av själ.

Jag hade aldrig bott i annat än lägenhet och visste ingenting om det här med att underhålla ett hus, men jag tänkte att det nog bara krävdes några turer till byggmarknaden, så skulle vi nog kunna fixa det. Det kunde kanske till och med skulle bli mysigt att gå och spackla och fixa tillsammans, medan vi lyssnade på radio och delade en öl.

Ville vara en bra bonusmamma

De första veckorna blev hektiska och allt var nytt. Saga och Sebastian skulle acklimatisera sig på den nya skolan, som lyckligtvis visade sig vara riktigt bra. Och jag skulle vänja mig vid att pendla till jobbet, lära mig hitta i de lokala livsmedelsaffärerna och så vidare.

Kims flickor på tio och fjorton år bodde hos oss varannan vecka, och det krävdes lite tillvänjning för oss alla att plötsligt vara tillsammans så många. Särskilt tyckte jag att Maja, den äldsta, var lite ansträngande med sin höga musik och tjuriga skepsis. Å andra sidan hade jag ingen erfarenhet av tonåringar. Det påminde jag mig själv om när jag kände mig trött och irriterad. Och jag ville gärna vara en bra bonusmamma.

Veckor blev till månader och vardagen infann sig. Bara det att det inte precis var den vardag jag hoppats på. Jag var alltid trött, för jag skulle upp tidigt och köra långt varje dag. När Kims flickor var där blev det ständigt en massa tjafs, både mellan barnen och mellan honom och mig.

Men det verkliga problemet var huset, eller rättare sagt alla pengar som det visade sig att man behövde lägga på det.

Kim och jag hade så klart gjort upp om att jag skulle bidra till hans fasta utgifter, men det var som om listan över allt som behövde repareras var ändlös.

Sättningssprickorna i väggarna var bara småsaker i sammanhanget förstod jag. Oljepannan höll på att haverera och tapeterna i barnens rum släppte på grund av fukt. En stor del av fritiden gick åt till att försöka göra förbättringar.

Och så var det en hel del akuta saker. En natt blåste plötsligt taket av ladan där Kim förvarade sina trädgårdsmaskiner och verktyg, så då måste vi plötsligt gräva fram pengar för att fixa det.

Semesterpengarna rök

Jag hade annars fått igenom att vi skulle sätta undan lite av våra löner varje månad för att spara till semestern. Men nu rök de pengarna. Det som gjorde mig allra mest frustrerad var att Kim inte ens verkade besviken över att behöva skippa familjesemestern. Han pratade bara om att hans maskiner inte fick rosta.

Vi bråkade mer och mer. På ett ytligt plan handlade det alltid om pengar, men egentligen var problemet att vi helt enkelt inte hade samma förväntningar på familjelivet och förhållandet.

Vid ett tillfälle sa jag till Kim att jag var dödstrött på att det där rucklet sög ut varende krona och all vår energi. Då pratade han inte med mig på två dagar.

Hur mycket Kim verkligen gick upp i sitt hus förstod jag först när jag en dag började prata med grannen ute vid brevlådan. Vid den tidpunkten hade jag bott ihop med Kim i ett halvår. Jag berättade om alla reparationer och hantverkarräkningar, och då kommenterade grannen med talande blick att det visst länge varit Kims strategi att ha en flickvän boende hos sig, så att han inte behövde vara ensam om att slänga pengar på huset.

Jag skrattade, men inombords blev jag helt kall. Plötsligt mindes jag hur Kim gått på om att jag skulle flytta in, och hur han övertalat mig att använda min skatteåterbäring på en ny värmepanna. Jag ägde ju trots allt inte huset till någon del.

Jag blev stående i tio minuter ute vid brevlådan och tänkte, medan hjärtat bankade hårt. Vårt förhållande var redan ansträngt, så om jag gick in och pressade honom om det här så kunde det gå helt fel. Samtidigt hade jag själv offrat mycket för att nå hit. Ändå kunde jag inte bara låta saken bero så jag gick in och frågade Kim rakt ut om det låg något i detta. Och varför hade han inte berättat för mig hur mycket det kunde påverka min ekonomi att flytta in här?

Han hade faktiskt ingen bra förklaring på det, utan blev defensiv och sa att det kunde jag väl ha räknat ut själv. Dessutom var grannen bara en idiot som skulle låta bli att blanda sig i saker som han inte angick honom. Kim la armarna i kors och i det ögonblicket liknade han mest av allt ett trotsigt barn.

Jag stod och tittade på honom och kände hur mattan drogs undan under fötterna på mig.

Fjärde kvinnan på tre år

Tvillingarna och jag flyttade ut någon vecka senare. Jag kände mig så dum över att ha fallit för en sådan snyltare. En dag hade jag bitit huvudet av skam och frågat grannen om Kims kärleksförhållanden. Han berättade att jag var den fjärde kvinnan som hade bott hos Kim under loppet av tre år.

Den lilla detaljen hade Kim visst glömt att berätta för mig.

Samtidigt hade jag sjukt dåligt samvete över att barnen skulle utsättas för allt det här. Det är ju meningen att vi vuxna ska vara de som har koll på läget. Jag hade haft de bästa avsikter för oss alla, men nu hade det bara blivit skit av alltihop.

Först flyttade vi in hos min mor, och sedan hade jag turen att hitta en lägenhet i närheten. Gudskelov hade jag fortfarande kvar mitt jobb.

Medan jag höll på att packa pendlade jag mellan att hata mig själv och vara rasande på Kim. Jag tror faktiskt att ilskan blev en bra drivkraft. Det må vara att äventyret hade kostat mig både pengar och hjärtesorg, men han skulle i alla fall inte dra ner mig ännu mer.

Det tog tid, men nu har vi alla landat väl. Saga och Sebastian är glada över att vara tillbaka bland sina gamla skolkamrater, och de skrattar och skojar som förr. Vi träffar min mamma flera gånger i veckan och har mysiga familjemiddagar och utflykter ihop, alla fyra.

Det kanske inte är den kärnfamilj som jag en gång drömde om, men jag känner att vi har det bra. Och det är det viktigaste.

Redaktionens tips

Läsarberättelse: Det blev vi två igen efter mer än 40 år

Läsarberättelse: Min sambo kunde inte hantera uppbrottet

Läsarberättelse: Hans ambitioner knäckte vårt förhållande

Dela på: