Anna flydde från Ukraina med sin dotter: ”Min största skräck var att tappa bort Valeriia”

En mamma från Ukraina med sin dotter tillsammans med en svensk familj i en soffa.

Anna och Valeriia har fått en fristad hemma hos Sabina, Oskar, Conor och Daisy i Täby.

När Anna i gryningen den 24 februari vaknade till ljudet av bomber som föll, hade hon svårt att ta in vad som höll på att hända. Det hade talats om att Ryssland kanske skulle attackera Ukraina – men i likhet med många andra ukrainare trodde hon att det bara var tomma hot.

Hör Sabina och Anna berätta sina historier här:

3:33

Efter reklamen: Sabina öppnar upp sitt hem för ukrainska Anna och dottern Valeriia

(3:33)

Slå på ljud

– Jag tänkte först att det var något slags mediaskämt, att det inte var på allvar. Men när vi insåg att vi var under attack bestämde vi oss för att hålla oss inomhus och lyssna på nyheterna. I och med krigsutbrottet stängde skolorna, men dagen innan hade allt varit som vanligt. Det var en väldigt konstig känsla, säger Anna lågt.

Över en natt förvandlades det behagliga liv som de dittills hade levt i Kiev till en skakig vardag fylld av oro, rädsla och ovisshet inför framtiden. Skulle de kunna bo kvar i sin trevliga lägenhet och fortsätta med sina liv? Eller skulle de tvingas överge allt som de höll kärt?

Skakade av rädsla när flygplanen kom

Anna är 40 år och biologilärare. Hon tjänade bra och familjen bodde nära skolan där hon undervisade. De hade ett rikt socialt liv och kunde unna sig livets goda. Dottern Valeriia gick i tredje klass och var, som de flesta nioåringar, en pigg och nyfiken tjej med mycket spring i benen.

Nu handlade allt plötsligt om överlevnad. Att försöka få tag i bensin, mat och vatten. Att springa ner i skyddsrummet när sirenerna ljöd.

Det som skrämde henne mest var ljudet av flygplan

– Butiker och bensinstationer var stängda, men vi behövde få tag i mat, helst mat med lång hållbarhet, så att vi kunde klara oss ett tag. Vi hade bensin kvar i tanken, så min man gav sig ut för att leta rätt på en öppen matbutik, berättar Anna.

En mamma med långt hår och hennes dotter, nio år.

Annas man, Valeriias pappa, blev tvungen att stanna kvar i Ukraina och försvara landet.

Den nya verkligheten med bomber och gevärsskott tvingade dem ofta ner i skyddsrummet, där de blev sittande i timmar. Familjen bodde på åttonde våningen och vägen ner för trapporna kändes oändligt lång.

– På varje våning fanns fönster och vi var jätterädda att få glassplitter på oss om det skulle explodera utanför. Valeriia förstod inte riktigt vad som hände, men det som skrämde henne mest var ljudet av flygplan. Då började hon skaka av rädsla, säger Anna och ler mot dottern som hon smeksamt kallar Lera. I Ukraina och Ryssland får nästan alla ett smeknamn som används inom familjen och bland vänner.

Lera sitter på golvet i vardagsrummet och leker med sin extrabror, treårige Conor. Någon större språkförbistring råder inte. Efter två veckor i Sverige har Lera redan snappat upp svenska ord, och Conor har lärt sig några ukrainska och ryska.

Såg ryska soldater i skogen

Efter några pressade dagar i lägenheten i Kiev blev läget värre. Medan Anna och Valeriia satt i skyddsrummet såg maken, från lägenhetsbalkongen, hur soldater rörde sig i den närliggande skogen. Då blev det riktigt bråttom. Han haffade det han kunde på vägen ut, som Annas laptop. Det fanns ingen tid att förlora.

– Vi vågade inte vara kvar längre. Vi hade redan packat ner lite grejer, mobiltelefoner och pass i en resväska. Vi satte oss i bilen och drog iväg. Målet var en liten ort utanför Kiev där min syster och hennes familj bodde. Där blev vi kvar i några dagar, säger Anna.

En liten pojke och en lite äldre flicka leker i ett barnrum i en ljus villa.

Conor och Valeriia har funnit varandra och lär sig varandras språk.

Men familjen kände sig inte säkra där heller. En militärstation som låg alldeles i närheten bombades, liksom en oljedepå.

– I min systers hus tog vi skydd under en tjock madrass när bomblarmet tjöt. Jag och min man hade hittat ett sätt att snabbt få ner den på golvet så att vi alla kunde sätta oss under den när bomberna föll. Den skulle åtminstone skydda mot splitter.

Anna ler matt åt den absurda situationen som de aldrig hade trott sig behöva uppleva. Eftersom familjen fortfarande hade lite bensin kvar i tanken chansade de på att resa vidare med bil.

– Många tänkte som vi, men när bensinen tog slut blev de stående på vägen. På fälten omkring satt människor i klungor och gjorde upp eld för att värma sig. Det var hemskt att se, säger Anna.

Ringde en gammal vän i Sverige

De hade tur och nådde så småningom en fungerande bensinstation som tillät varje bil att tanka max 20 liter. De fick tålmodigt vänta på sin tur i två timmar. Men påfyllningen gjorde att de kom fram till Chernivtsi där de hade några bekanta som de kunde bo hos. Planen var att vänta ut kriget, för att sedan återvända hem. Men dagarna gick och ingenting blev bättre.

– Vi förstod att kriget skulle fortsätta och att vi måste lämna landet. Jag funderade på vem jag kände utomlands. Det var då jag tog kontakt med Sabina, som jag lärde känna 2008. Vi hade inte pratat på många, många år. Jag tänkte att hon kanske kunde ge mig tips och råd. Men det första hon sa var: ”Kom till Sverige, ni kan bo hos oss!”

Sabina Ausfelt, 34, nickar entusiastiskt.

– Det kändes självklart! Vi har gott om plats i vårt hus, säger hon glatt.

Två kvinnor och deras barn, ler och ser in i kameran.

Sabina och Anna lärde känna varandra i Moldavien 2008 när de var volontärer för en ideell organisation.

Sabina och Anna var ungdomar när de lärde känna varandra i Moldavien 2008. De var båda volontärer för Demokratiforum, en ideell organisation som Sabina tillsammans med sin vän grundat under studietiden och som arbetar med demokratibistånd och andra mänskliga rättigheter.

– Jag blev helt chockad över erbjudandet, men också jätteglad! Nu hade vi en konkret plan. Vi behövde köpa flygbiljetter och ta oss till Rumänien, eftersom det inte gick att flyga ut från Ukraina, berättar Anna.

Se också: Så kodar din kropp trauman – och hindrar dig från att läka

0:59

Efter reklamen: Trauman kan påverka relationer- såhär tar du kontroll

(0:59)

Slå på ljud

Med ett skratt tillägger hon att en av de första saker som Sabina frågade var om de tål hundar – i villan i Täby bor nämligen inte bara Sabina, sambon Oskar, 30, barnen Conor, 3, och Daisy, 3 månader, utan också hunden Mögel, 6.

– Vilken lustig fråga. Vi var på flykt från ett krig! Vem bryr sig om hundallergi då? Vi blev tvärtom glada, Lera har alltid önskat sig en pomeranian!

– Ja, tänk så olika perspektiv man har… det är lätt att glömma där vi sitter i tryggheten i Sverige. Vi kan kosta på oss att bekymra oss om eventuella allergier. För den som flyr handlar allt om liv och död, inflikar Sabina.

Smärtsamt avsked

Den sista etappen, resan mot Rumänien, fick Anna och Valeriia genomföra själva. I likhet med de flesta ukrainska män i stridbar ålder blev maken kvar i Chernivtsi för att kämpa mot den ryska aggressionen.

Anna blir fåordig när maken kommer på tal. Dels för att det var ett mycket smärtsamt avsked, dels för att skydda honom. Det är av samma anledning hon inte vill ha med sitt efternamn i artikeln. Förhoppningsvis kommer paret att återförenas, men ingen vet säkert. De håller kontinuerligt kontakten.

– Vi var överens om att jag och Lera behövde ta oss ur landet, vi gjorde detta för vår dotters skull och detta var vår bästa chans. Inga barn ska behöva uppleva krig, säger Anna och slår ner med blicken.

En kvinna med glasögon och oroad blick.

För Sabina var det självklart att erbjuda Anna och Valeriia husrum. – För den som flyr handlar allt om liv och död, säger hon.

Tanken var att de skulle ta sig till den rumänska gränsen med buss. Men någon buss dök aldrig upp, så i stället fick de ta en taxi.

Det var den första natten på flera veckor som vi båda sov djupt och gott och utan rädsla

Dödströtta och oroliga anlände de till gränsen. De hamnade i en lång kö av flyktingar som skulle ta sig över till fots – eller i bästa fall med bil om de hade turen att få skjuts av rumänska volontärer i bilar.

Det var sent på kvällen, iskallt och blåsigt. Helst hade Anna velat söka skydd mot kylan, men hon var rädd att förlora sin plats i kön.

Flyktingläger i Rumänien

Så plötsligt skedde det oväntade. En bil stannade till och ropade till de köande: ”Jag har plats för en mamma med ett barn!” Anna gav sig tillkänna och valdes ut att få åka med in i Rumänien, trots att det fanns många före henne i kön.

– Vi hade en osannolik tur. Under den sista etappen av resan var min största skräck att jag och Lera skulle tappa bort varandra bland alla människor. Jag hade skrivit hennes namn och kontaktuppgifter på hennes väska om det värsta skulle hända… jag oroade mig också för att vi har olika efternamn i passen och att tullen inte skulle tro på att hon är min dotter. Jag har ett dokument som bekräftar föräldraskapet, men det fick jag inte med mig när vi flydde.

Men allt gick bra och framme i Rumänien kördes de till ett flyktingläger, där hundratalet personer bodde under samma tak.

– Det var rent och fräscht, vi fick bra mat och det fanns leksaker till barnen. Jag var helt slut, men också lycklig. Det var den första natten på flera veckor som vi båda sov djupt och gott och utan rädsla, säger Anna och ler.

En svensk familj och en ukrainsk mamma med sin dotter.

Valeriia har börjat i skolan medan Anna väntar på att få börja plugga svenska.

Några dagar senare tog de bussen till Bukarest, varifrån flyget till Stockholm gick. Klockan nio på kvällen den 10 mars landade de på Skavsta. Mor och dotter var dödströtta, men sken upp när de såg Sabina som väntade i ankomsthallen tillsammans med sin ukrainsktalande vän Olga.

Sabina blir tårögd när hon berättar om det rörande mötet på svensk mark.

– Jag och Anna kramade om varandra, berättar Sabina. Valeriia var först lite avvaktande, men så sprang hon fram till mig och gav mig den längsta bamsekramen jag någonsin fått. Hon ville inte släppa taget…

Svenskt personnummer för att plugga på SFI

Den lilla familjen installerades på nedervåningen i huset. Där har de eget badrum och välbehövlig avskildhet. I skrivande stund har några veckor gått sedan de landade i Sverige. Anna lovordar Sabinas insatser och kallar skämtsamt boendet för all-inclusive-deluxe.

Drömmen är att kunna arbeta som lärare igen

Valeriia har fått börja skolan medan Anna väntar på att få börja plugga svenska och så småningom komma ut i arbetslivet. Men det går trögt.

Sabina, som är jurist och har koll på svenska lagar och regler, rycker uppgivet på axlarna.

– Man måste ha ett svenskt personnummer för att få plugga på SFI, det räcker inte med samordningsnummer. Det är lite moment 22. Men jag gör allt jag kan för att hitta lösningar, säger hon.

En ukrainsk kvinna i ett vardagsrum med högt i tak.

Anna och Lera har fått hela nedervåningen i villan för sig själva.

De båda kvinnorna tycker att samboendet fungerar friktionsfritt, även om Anna hela tiden går runt med en känsla av att ligga till last. Hon vill jobba och bidra och slippa känna sig beroende av Sabinas generositet. Men som läget är nu måste hon finna sig. Det är svårt för en stark kvinna som är van vid att stå på egna ben.

– Du är till noll besvär, Anna! Noll. Vi tycker bara det är roligt att ha er här och ni får stanna hur länge ni vill och behöver, insisterar Sabina när Anna förklarar hur hon känner.

Samtidigt känner tacksamheten inga gränser. Valeriia skrattar och leker igen, det finns ljus och glädje mitt i allt det mörka.

Vilka förhoppningar har du inför framtiden, Anna?

– Att kriget ska ta slut. Helst vill jag flytta tillbaka till Ukraina. Men om det inte går vill jag stanna här i Sverige, hitta ett jobb och en bostad. Drömmen är att kunna arbeta som lärare igen.

Foton: Allas

Så många har flytt från Ukraina till Sverige

  • En månad efter Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari hade fler än 21 000 personer från Ukraina sökt skydd i Sverige.
  • Under mars månad utökade Migrationsverket antalet boendeplatser i mottagningssystemet till följd av att fler söker skydd i Sverige.
  • Per den 24 mars fanns över 19 000 platser i systemet, och utöver det drygt 4 000 tillfälliga boenden via landets kommuner.
  • Många som kommer till Sverige från Ukraina ordnar också sitt boende på egen hand.
  • Migrationsverket får många frågor från privatpersoner som vill erbjuda rum eller bostad, men har inte möjlighet att förmedla bostäder från privatpersoner.
  • Om man som privatperson vill hjälpa till med bostad hänvisar Migrationsverket till lokala hjälporganisationer.
  • Migrationsverket utgår från huvudscenariot att 76 000 personer kommer att söka skydd i Sverige under årets första sex månader.

Källa: migrationsverket.se