Annons

Annons

Annika Jankell: Jag valde att bli ensam mamma

Annika Jankell förstod tidigt att ett liv med Thorsten Flinck skulle bli krävande.

Annika Jankell visste att hon skulle få ta största ansvaret om hon skaffade barn med Thorsten Flinck. Och trots kaos, oro och förtvivlan har hon aldrig någonsin ångrat sitt val.

Året var 1991, och Annika Jankell jobbade på TV4 med att göra intervjuer med kultureliten, i samband med Oscarsgalan. En av dem hon intervjuade var Thorsten Flinck. Han var en stigande ung stjärna, en vacker superbegåvning, och många kallade honom Ingmar Bergmans arvtagare.

Annons

Han svarade väluppfostrat på Annikas frågor. Och ett par dagar senare hade han lämnat ett meddelande på telefonsvararen, där han ville att hon skulle höra av sig.

– Men jag ringde inte tillbaka, jag var nämligen övertygad om att han bara ville ha betalt för sin medverkan. Typiskt kulturarbetare, tänkte jag,  säger Annika och ler vid minnet.

När Thorsten till slut fick tag i henne blev det ett samtal som varade i åtta timmar!

”Jag kände mig så sedd av Thorsten”

Många och långa telefonsamtal senare bestämde de sig för att träffas, och ta en promenad tillsammans på Djurgården.

– Då var vi plötsligt jätteblyga för varandra … Det var ett otroligt vackert möte. Thorsten hade en speciell förmåga att liksom se rakt igenom en. Jag hade träffat en man som var dramatisk, häftig och glasklar, med en ovanligt stark närhet till sina känslor. Och jag blev blixtförälskad.

”Vill fröken Jankell ha ett barn med mig?” frågade han, i sann Strindberganda, bara tre månader efter att de börjat träffas, och Annika tvekade aldrig.

– Nej, varför skulle jag det? Visst det var inte något vi hade planerat jättelänge, men det kändes hundra procent rätt att få barn med Thorsten.

Året därpå fick de sin första dotter, Felice.

– Vi var i vår lilla lyckobubbla, och så fick vi barn. Senare tänkte jag att jag kanske inte hade hittat den ultimata pappan när det gällde trygghet och allt praktiskt fixande med matinköp och sådant. Men det hade jag å andra sidan haft på känn redan från början. Jag valde att skaffa barn med Thorsten ändå. För jag visste att jag skulle klara av att ta ett väldigt stort ansvar själv.

Eftersom de inte bodde tillsammans som en ”vanlig” familj spekulerades det vilt i media om deras relation. Och tidningsrubrikerna skrek: ”Vem ÄR barnets pappa?”.

Bildade större familj

– Thorsten bodde mycket hos mig, uppenbarligen mer än folk tror. Men vi delade inte räkningarna, och han hade kvar sin lägenhet. Jag fattade snabbt att det var lättare att sköta det praktiska själv i stället för att slåss för en slags uppdelning, som garanterat skulle misslyckas. Livet handlar om ständiga val och jag valde bort onödiga förväntningar. En konstnärssjäl som Thorsten hade sitt fulla fokus på jobbet, han skulle aldrig ha fungerat i ett inrutat vardagsschema.

Knappt två år senare föddes deras andra dotter, Happy, och de var lyckliga över att Felice fick ett syskon.

”Jag ville ha mitt eget hem, där jag visste vad som gällde”

Men det var aldrig tal om att de skulle flytta ihop.

– Nej, det var inte läge. Min intuition sa att det var bättre om jag bodde själv med flickorna. Thorsten jobbade väldigt mycket, och jag hade fått fortsätta dra det tyngsta lasset hemma. Det hade inte varit bra. Jag ville ha mitt eget hem, där jag visste vad som gällde. Jag är självständig och har aldrig någonsin känt mig som ett offer för att jag har levt själv med mina barn. Tvärtom.

Morfinet blev början

Och Annika hade rätt, skulle framtiden utvisa.

När Thorsten opererade bort sin blindtarm fick han morfin. Annika tror att det var början till missbruket.

– För vissa oroliga själar, som Thorsten, upplevs nog narkotikaklassade preparat som rena rama ”julafton” för kroppen. Att för en stund bli alldeles lugn och euforisk, säger Annika eftertänksamt.

Och det var någonstans där det började spåra ur.

– Thorstens humör förändrades. Han pendlade mellan att vara extremt trött och väldigt pigg, han var yvig och allt mer frånvarande. Exakt när det började vet jag inte, det var subtila personlighetsförändringar som smög sig på. Det är ingenting som sker över en natt.

Annika hittade lite för många gula receptlappar där hemma. Och hon började känna en skavande oro att något var väldigt fel.

– Jag snokade efter de där lapparna, och blev som en blodhund. Jag kollade i Fass vad det var för mediciner, och ringde husläkaren med mina frågor. När jag konfronterade Thorsten hade han alltid en massa förklaringar. Att han fått fel medicin, att han hade ont här och där. Många som såg oss utifrån tyckte det var skitjobbigt och förstod inte vad vi höll på med. Hur jag orkade och stod ut.

Thorsten  kom och gick som han ville. Ibland orkade Annika med honom, ibland inte.

När hon ser tillbaka på tiden med två små barn som hon i stort sett tog hand om ensam förundras hon över sin uthållighet och sitt tålamod.

– Vilket race jag gjorde! Jag hade Happy som var prematurbarn, och en tvååring. Det var stundtals kaos, visst var det det. Men jag klagade aldrig. Jag var så sjukt tacksam för de två barnen, och det gav mig den där kraften som man får i nödsituationer. Allt handlar om inställning och förhållningssätt. Och en av mina livsinställningar är att vara medveten om sina val. Jag kan välja att bli ett offer och tycka synd om mig själv, eller visa musklerna och fixa biffen, och jag väljer det senare.

Starkt nätverk

Men utan sitt stora nätverk av människor som vill hjälpa till hade det inte gått, menar Annika.

– Jag hade en järnring runtomkring mig, både Thorstens och mina föräldrar. Och min bror har varit ett fantastiskt stöd och en förebild för tjejerna. Vi var, och är, som en storfamilj. Jag har aldrig känt mig ensam.

Samtidigt som Thorstens missbruk eskalerade började Annika gå i terapi. För att lära sig sätta gränser.

– Jag var medberoende, tänkte alltid mer på honom än på mig själv. Jag var förtvivlad å hans vägnar.

”Jag hade tappat bort mig själv”

I terapin pratade Annika om sin oro och sorg för vad som höll på att hända med Thorsten. Och efter några gånger sa terapeuten: ”Det här är din tid. Ska vi stänga Thorsten ute när du är här och börja tala om dig i stället?”.

– Då trillade polletten ner. Det var en enorm vändpunkt. Jag hade tappat bort mig själv och mina behov, jag var inte längre huvudperson i mitt eget liv. I tre år gick jag i terapi och lärde mig ta hand om andra utan att göra våld på mig själv.

Relationen med Thorsten blev alltmer ohållbar. Annika kunde inte längre lita på honom, han dök upp i tid och otid, och ofta inte alls fast de hade bestämt en tid.
– Jag ställde en miljard ultimatum. Jag hotade, skrek, vi bråkade, gjorde slut, återförenades. Det var ett jäkla tumult. Jag tror att jag gjort slut tjugo gånger.

”Jag kunde inte rädda Thorsten”

Annika läste allt om missbruk, behandlingshem och terapi.

– Jag sökte efter lösningar, men till slut insåg jag att jag inte kunde rädda Thorsten. Jag har inte ansvar för hans missbruk. Han måste rädda sig själv, menar Annika.

Hon har aldrig mörkat missbruksproblemen för barnen.

– Försöker man hålla dem ute blir nog allt bara konstigt och laddat. Jag har förklarat att pappa inte tål tabletter, att han inte blir sig själv när han tar dem, samtidigt som han har svårt att klara sig utan dem. Och när barnen blir äldre ska jag svara så ärligt jag kan på deras frågor.

Efter en slitsam och utdragen separation var den sju år långa kärleksrelationen över. Annika har varit besviken och förtvivlad, men ångrar ingenting.

– Det har varit tuffa påfrestningar och ibland outhärdligt. Men jag har också varit väldigt lycklig, och har ett extremt tajt band till tjejerna. Det kändes helt naturligt att det skulle bli barn mellan mig och Thorsten, och jag ångrar såklart ingenting. Jag har världens underbaraste döttrar som älskar sin pappa, oavsett allt tragiskt som har hänt, säger Annika.

Hon säger att hon inte analyserar så mycket.

Inte bitter

– Jag har alltid gått på min magkänsla, har alltid följt mitt hjärta. Och det fungerar bra. Men skulle jag börja tvivla eller lyssna på andras åsikter då går det åt helvete, alltid.

Annika har aldrig känt någon bitterhet.

– Jag valde det här familjelivet och hade kapaciteten till det. Okej, jag valde en kille som inte är den traditionella fadersfiguren, men vi var passionerade och fick barn som vi är bubblande lyckliga över.

I dag har de en avslappnad relation.

– Vi har båda nya förhållanden, och jag känner värme för mina barns far. Trots att ingen har gjort mig så arg, ledsen och galen som han. När jag idag tänker på Thorsten tar jag fram bilden av den han var innan allt spårade ur. Då kan jag sörja lite över att mediabilden av Thorsten inte stämmer överens med den fantastiska människa som jag lärde känna för tjugo år sedan.

AV: Anne Haavisto ANNE HAAVISTO
FOTO: Lasse Nyman

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…