Tatiana är ansiktsblind: ”Jag kände inte igen min särbo”

I början av 2000-talet satt Tatiana Karas i väntrummet inför ett besök hos allmänläkaren. Läkaren klev ut från sitt kontor och pratade med Tatiana i ungefär 20 minuter. Därefter gick han i väg en stund och kom strax därpå tillbaka. Då reste sig Tatiana, stack fram handen och presenterade sig.

– Jag var säker på att jag aldrig hade sett honom förut. Han sa: ”Kom med här, vi behöver prata”, säger hon och skrattar åt minnet.

– Vad annat kan jag göra? Man måste ju skratta åt det här fenomenet. Att gå hem och fundera över alla människor man inte känt igen och oroa sig över att de är sura på en, ger ju bara ångest. Det är bara att skratta åt det absurda som händer. Jag är ansiktsblind, det är genetiskt och inget jag kan förändra, säger 47-åringen, som bor i Göteborg.

Efter reklamen: 5 tips för att öka lyckan på lång sikt

Har svårt att känna igen ansikten

Allmänläkaren visste precis vad Tatianas tillstånd innebar eftersom han hade en släkting som var gravt ansiktsblind och därför hade forskat i ämnet på egen hand.

– Det var första gången jag hörde talas om ansiktsblindhet. Innan dess hade jag så klart märkt att det blev tokigt ibland, men tänkte att jag nog var lite förvirrad och glömsk. Mina vänner hade också vant sig vid mitt beteende, de sa ofta: ”Men Tatiana, nu är du så där virrig igen.”

Ansiktsblindhet innebär svårigheter att känna igen ansikten och varierar från lätta besvär till grava. De som ligger högst upp på skalan känner inte igen sina egna barn eller sig själva i spegeln. Men Tatiana har lärt sig knep för att komma runt sin ansiktsblindhet.

– Jag tar hjälp av olika detaljer för att känna igen folk. Om någon jag träffar exempelvis har en ovanlig frisyr, jättefina skor eller en speciell dialekt, så memorerar jag det.

De hon möter är dock inte alltid utrustade med särskiljande drag. Då blir det knepigt.

– Den värsta perioden jag har haft med min ansiktsblindhet var under ”hipsterperioden”. Plötsligt hade alla män skägg, keps och stora glasögon. Det gick ju inte att veta vem som var vem. Och efter det kom covid då alla hade munskydd. Det var ju helt hopplöst att känna igen människor.

Uppstår svårigheter i vardagen

Tursamt nog är Tatianas särbo Magnus punkare och brukar klä sig i en ovanlig stil, gärna i skinnjackor med nitar på. Det gör att hon lätt känner igen honom i en folksamling.

– Men så var vi på en punkfestival där alla var likadant klädda. Han stod tillsammans med sex andra män och jag visste inte vem som var han!

Magnus tar dock det hela med ro. Vilket inte alla gjort. För att förebygga framtida svårigheter har hon tidigt i relationer valt att berätta att hon är ansiktsblind.

– De förstår ändå inte alltid hur mycket det kan ställa till det för en. Plötsligt uppstår en galen situation och de säger: ”Herregud, Tatiana, jag visste inte att det var så illa.”

Relativt tidigt i relationen bad Magnus Tatiana att hämta upp hans son på dagis på eftermiddagen. Tatiana insåg genast att här fanns en uppenbar risk – för att plocka upp fel barn.

– Så jag memorerade vad pojken hade på sig den morgonen. En sådan tröja, sådana byxor, sådana skor... Jag fattar ju att andra människor inte behöver göra så. Men i min värld är alla sexåringar på dagis likadana. Jag har inte en chans att se vem som är den rätte.

En del personer blir sura

Numera har hon lärt sig känna igen honom, för genom repetition ökar chansen för igenkänning. Men även om risken att råka kidnappa ett barn från dagis numera är avvärjt, uppstår regelbundet andra socialt knepiga situationer. Att göra människor sura eller förargade tillhör vardagen.

– Det kan hända när jag går in på Ica att någon kommer fram och jag hejar. Då kan de säga: ”Jaså, nu passar det att hälsa, det passade ju inte i förra veckan.” Men jag kan ju liksom inte hojta när jag kommer in i en affär eller ett rum: Hallå, nu kommer jag, jag är ansiktsblind, bara så ni vet!

Den närmaste vänkretsen känner dock till situationen och skrattar när Tatiana kommer fram och presenterar sig. Men nyligen uppdagades en ny problematik i hennes tillvaro: hon har blandat ihop vänner med varandra – länge.

– Det var Magnus som upptäckte det. Han sa att ”De där är två olika människor, inte samma. Har du trott hela tiden att de var en och samma person?” Och ja, det hade jag. Visst, vi hade konstiga samtal ibland, där jag till exempel frågade hur helgen varit, och fick svaret att ”Men det vet du ju, vi träffades ju i söndags”.

Jag ser sämre – är grå starr ärftligt?

Personer blandas ihop

Skådespelare på TV blandas också ihop, likaså människor med liknande attribut.

– De ser likadana ut, det går inte att skilja dem från varandra. Ibland undrar jag om jag har valt en vänkrets med alternativ stil för att det är tryggare för mig, när jag känner igen folk. Jag älskar också halloween och maskerader. Man ser någon som bär mask och så får man gissa vem som är där bakom. Då är vi ju på festen allihop på samma villkor.

Hon har genom åren lärt sig några smarta knep för att inte såra någon eller hamna i pinsamma situationer.

– När jag möter människor sträcker jag alltid fram handen och säger: ”Jag heter Tatiana – har vi träffats?” Då säger de ju vilka de är och i vilket sammanhang vi mötts. Ibland säger de: ”Jag vet, vi har träffats fem gånger tidigare”, och så skrattar vi.

Hon har också andra tillstånd som brukar hänga ihop med att vara ansiktsblind; att inte kunna skilja på höger och vänster, och dåligt lokalsinne.

– Det är så märkligt. Om jag ska träffa min man på vårt stammishak, dit vi gått i flera år, men råkar kliva av bussen en hållplats för tidigt – så går jag åt fel håll. Jag märker inte heller om den vanliga servitrisen har en vikarie, utan tror att det är samma servitris som jag brukar prata med. Mina vänner har också helt avskrivit mig som kartläsare, eftersom jag säger vänster när jag menar höger.

Att vara ansiktsblind hänger dock inte ihop med att ha dåligt minne, eller låg IQ.

– Nej nej, man ska inte tro att man är ointelligent eller dum i huvudet. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan. Det har inget med skriv- och lässvårigheter att göra heller. Jag är jätteduktig med ord och på att formulera mig, jag har också ett ruggigt bra minne – jag kan minnas gamla bankkontonummer från förr utan problem.

Det är bara att acceptera situationen, konstaterar hon.

– Skratta åt det och de roliga situationerna! För guds skull, ingen kan göra något åt sin ansiktsblindhet. Berätta i stället om det nästa gång: ”Minns du när jag inte kände igen dig?” Att måla upp scenarier om att folk tror att du är skvatt galen leder ju bara till ångest. Det här är jag, helt enkelt,och jag är som jag är.

Åldersförändringar i gula fläcken: Kommer jag att bli blind?

Experten: Bristen på igenkänning gäller endast människor

För de allra flesta människor tar det mindre än en halv sekund att avläsa vem det är som står framför dem. Men för en relativt stor andel av befolkningen, kan det ta betydligt längre tid – såvida det går alls.

En ny studie vid bland annat Harvard Medical School på ansiktsblindhet, eller prosopagnosi som är den medicinska termen, indikerar att en av 33 personer kan ha tillståndet. Detta baserat på att 3,08 procent av de drygt tre tusen deltagarna bedömdes vara drabbade.

– Förr trodde man att det var en på miljonen, därför har det forskats mycket lite på området, säger Görel Kristina Näslund, psykolog och medicine doktor.

Är själv ansiktsblind

Görel Kristina Näslund är en av få forskare som fördjupat sig i ämnet och har även skrivit boken Vem var det där? En bok om ansiktsblindhet (Kärnhuset). Där har hon intervjuat ett 60-tal ansiktsblinda män och kvinnor om deras erfarenheter. Det finns ett skäl till intresset: hon är själv ansiktsblind.

– Det tog lång tid innan jag förstod att jag var ansiktsblind. Jag minns till exempel en gång när en ung, snygg, man hejade på mig på gatan. Jag fick tänka mycket länge på vem det kan ha varit. Tills jag förstod att det var mannen som jag ätit middag med kvällen innan. Det där och sådana märkliga händelser funderade jag ofta över. Och så på 1990-talet upptäckte jag att prosopagnosi finns. Då föll allt på plats. Men, eftersom man då trodde att det var så otroligt ovanligt, var det inte alla som trodde att jag verkligen kunde ha det, säger Görel.

Hon tror att det är ännu vanligare än vad Harvardstudien visar.

– Jag är säker på att procenten ansiktsblinda är större än drygt 3 i Sverige. Eftersom detta handikapp är genetiskt kan det finnas många familjer i landet med den här mutationen. Jag pratar mycket om ansiktsblindhet med människor och min erfarenhet är att så snart jag befinner mig i en grupp med mer än fem människor är det någon mer än jag som är ansiktsblind.

Det finns ingen behandling för ansiktsblindhet. Men bara vetskapen om att man är ansiktsblind kan hjälpa, eftersom detta gör att man kan ta till sig av knep för att bättre klara av vardagen.

– I takt med att ansiktsblindhet blir mer känt, desto lättare blir det också att leva med det. Numera när jag träffar någon som jag tror att jag kommer träffa igen, säger jag att jag är ansiktsblind. Då vet de att nästa gång de ser mig hälsar inte jag, men att jag vill att de ska hälsa. Är man ansiktsblind ska man absolut berätta det.

Experten: Så behåller du ögonhälsan och synen – livet ut

Ansiktsblindhet är ärftligt

Och världen vimlar av ansiktsblinda. Allt från skådespelaren Brad Pitt till kronprinsessan Victoria, liksom författarna August Strindberg, Fjodor Dostojevskij och troligen även Virginia Woolf.

– En ansiktsblind som jag intervjuade i min bok är gastronomen Edward Blom, som är väldigt social. Han berättade att han hade ett housewarming party (en inflyttningsfest reds. anm.) för 200 personer och att han inte känner igen många av dessa vänner förrän de berättar samma historier som han hört tidigare. Hans syster, författaren Anna Dunér, är också väldigt ansiktsblind, liksom deras pappa. Det här är ärftligt.

Ansiktsblindhet kan också uppstå i samband med en huvudskada. Området i hjärnan som utvärderar huruvida det du ser är ett ansikte, heter Occipital face area. Informationen sparas sedan i Hippocampus i pannloben, så att du ska kunna känna igen ansiktet nästa gång du ser det.

– Det området fungerar inte som det ska och det kan vara mer eller mindre gravt. Dessutom; har man fel där finns ett närliggande hjärncentrum, som är till för att känna igen platser. Det brukar också vara lite utslaget. Det gör att många med prosopagnosi har väldigt dåligt lokalsinne, liksom svårt att avgöra skillnaden på vänster och höger.

Träna minnet – det här mår hjärnan bra av

Kan ha svårt med att matcha kläder

Ett annat fenomen som ofta förknippas med prosopagnosi är svårigheter med speglar och att matcha kläder, konstaterar hon.

– Det är svårt för många ansiktsblinda att klä sig snyggt. Att hitta och köpa kläder är jobbigt och speglar undviker man gärna. Man är på något vis blind för vilka färger och mönster som passar ihop – och använder helst inte makeup. Ingen vet varför, det finns så lite forskning på detta.

Görel själv har hittat tekniker för att få vardagen att fungera utan att människor uppfattar henne som nonchalant – eller korkad.

– Jag känner igen människor om de har något anmärkningsvärt med sitt utseende och memorerar det, som ett födelsemärke mitt i ansiktet. Alla vackra kvinnor med symmetriska ansikten och långt blont hår – jag känner tyvärr inte igen dem. Det är också det som gör det så svårt att se filmer, där ser ju skådespelarna ut på det sättet.

Hon använder också knepet att på en social tillställning gå tillsammans med någon annan.

– Jag går efter och hälsar på samma människor, så att jag inte hälsar på samma person två–tre gånger. Folk tror ju inte att man är klok när man gör det.

– Men det märkliga är att bristen på igenkänning endast gäller människor. Jag läste om en irländsk fårfarmare som inte känner igen ansikten, men varenda ett av sina får. En ansiktsblind som är intresserad av hundar kan också känna igen en pudel från en annan, men inte människor. Det är ett spännande fenomen. Men, poängen är att inse och acceptera att man är ansiktsblind och att det inte är något att skämmas för. Det är ju bara sådan man är.

Foto: TT, Privat