Ida förlorade båda sina föräldrar innan hon fyllt 30

Till vänster: Ida med en bild på sin mamma. Till höger: Ida och hennes föräldrar.

Hälsoverktyg

Stressa mindre Stressa mindre
Räkna ut din fettprocent Räkna ut din fettprocent
Kaloritabell Kaloritabell
Motionstabell Motionstabell
Räkna ut ditt BMI Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja/höftkvot Räkna ut din midja/höftkvot
Ner i vikt - tjänster Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor Onlinekurser för nya vanor
Recept Recept
Veckans meny Veckans meny
Nyhetsbrev Nyhetsbrev
1:19

Efter reklamen: Så stöttar du någon i sorg

(1:19)

Ida är uppväxt som ensambarn med sin mamma men hon har alltid haft en fin kontakt med sin pappa. Ida och hennes pappa Markku delade intresset att köra bil och att pyssla i trädgården tillsammans.

3 oktober ringde Idas pappa henne. Ida visste inte det då – men det skulle bli deras sista samtal. Hennes pappa hade varit sjuk fram och tillbaka i flera år men dagen han ringde sa han att han mådde bra.
– Det var något off med samtalet men vi småpratade en stund och sa att vi skulle höras senare, berättar Ida.

Dagen efter hade Ida ett missat samtal och ett meddelande på sitt mobilsvar – från Södertälje sjukhus. Hon ringde upp på en gång.
– Jag visste direkt att pappa hade dött, jag kände det på mig. Och den magkänslan visade sig stämma. Kvinnan jag pratade med meddelade att pappa hade gått bort.

Ida med sina föräldrar.

Idas pappa hade kommit till akuten dagen innan. Väl på plats hade läkarna bedömt att han var i så pass dåligt skick att de inte skulle försöka återuppliva honom om en sådan kritisk situation skulle uppstå. Ida, som egentligen skulle ha firat sin mammas födelsedag den där söndagen i oktober, fick istället åka och kolla på sin pappas kropp.
– Det var jättechockerande och traumatiskt på många sätt, berättar hon.

Därefter följde en tid av mörker och en stor känsla av ensamhet. Ida berättar om hur hennes vänner drog sig undan och om hur hon egentligen bara hade sin mamma.
– I filmer när någon går bort kommer hela grannskapet över med lasagne. Det var ungefär vad jag förväntade mig men det var ingen som gjorde det. Det var så himla hemskt, allt blev mycket värre för att folk betedde sig så oerhört dåligt, säger Ida.

Med hjälp av sin mamma Riitta kom Ida till slut ur den värsta sorgen. Hon berättar att efter sin pappas bortgång har hon fått ett helt nya perspektiv på livet, ett perspektiv som genomsyrar allt.
– Det var absurt att behöva anordna en begravning när man är 24. Andra åkte på semester och jag var tvungen att lägga de pengarna på att begrava min pappa. Man ska inte behöva göra det när man är så ung, säger hon.

Efter pappa Markkus bortgång var det mamma Riitta som fanns där som stöd.

Sista riktiga mötet

Vi spolar fram bandet till början av 2020. Ida bodde tillsammans med sin fästman och var i full gång med att planera sitt bröllop. De hade varit ihop i många år men väntat med att gifta sig. Ida ville att den tunga känslan av att hennes pappa aldrig skulle kunna närvara på bröllopet skulle lägga sig. I slutet av februari hade Ida sin förlovningsfest och strax därefter träffades hon och hennes mamma för en snabb fika. Det var sista gången på över ett år som de skulle ses.

I mars förra året bröt corona ut ordentligt i Sverige. Idas mamma var, med sin astma och höga blodtryck, riskgrupp och hon gick därför i karantän. Ida hjälpte sin mamma att handla och göra diverse ärenden för att hon skulle slippa gå ut.
– Vi träffades inte men vi pratade väldigt mycket på facetime, hon sa att hon saknade att ha människor runt omkring sig.

Sommaren kom och Idas mamma kunde spendera tid på Idas pappas kolonilott, dock alltid iklädd skyddskläder. Smittläget, som började se ljusare ut, väckte hopp hos Ida och hennes mamma om att äntligen kunna ses igen. Förhoppningen var att kunna fira jul tillsammans men på grund av smittspridningen vågade de inte ta risken.
– Spridningen tog fart igen och det kändes som att den aldrig skulle ta slut.

Idas mamma spenderade mycket tid på Idas pappas kolonilott, dock iklädd skyddskläder.

I februari drömde Ida att hon förlorade sin mamma.
– Min mormors syster hade just gått bort och jag drömde att hon och min mamma var tillsammans. Jag blev såklart jätteledsen av drömmen, ringde mamma och sa att hon måste hålla sig hemma.

Början på slutet

Därefter tog det inte lång tid innan Idas mamma blev smittad på något sätt, ingen vet fortfarande hur det hände. Det hela började på en onsdag med att hon kräktes jättemycket. På söndagen fick hon andningssvårigheter och fick åka ambulans till sjukhuset. Väl där konstaterades det att hon hade corona.

Idas mamma behövde mer och mer syrgas, till slut räckte inte syrgasen på avdelningen hon låg på till och hon flyttades till IVA. Fem dagar efter att Riitta kommit till sjukhuset så intuberades hon.
– Jag blev jätteledsen och orolig när jag fick veta det. Men bara under första dygnet de sövt henne blev hennes värden så mycket bättre.

Brist på vårdplatser på IVA gjorde att Idas mamma flyttades till IVA och sedan till vanlig avdelning på ett annat sjukhus. Allt såg bra ut och läkaren sa att Ida kunde andas ut.
– Jag fick prata med mamma på facetime, “oroa dig inte jag kommer bli frisk”, var det sista hon sa innan vi la på.

"Oroa dig inte jag kommer bli frisk", sa Idas mamma under deras sista samtal.

Efter några dagar blev Idas mamma sämre igen och var tvungen att intuberas och skickas tillbaka till IVA, där låg hon sövd i en månad. Läkarna brukade lägga mobilen mot Idas mammas öra så Ida fick prata med sin mamma och en gång fick hon komma på besök.
– Jag försökte låta lugn och inte så ledsen när jag satt där och pratade med mamma för jag vet att min mamma blir ledsen om hon hör att jag är ledsen, berättar Ida.

"Inte lång tid kvar"

Därefter följde en turbulent tid. Läkarna på avdelningen kontaktade Ida och sa att slutet var nära för hennes mamma och att hon måste komma dit direkt. Riitta höll på att få blodförgiftning. Väl på plats fick Ida vänta på att personalen arbetade för fullt för att rädda hennes mammas liv.
– När jag fick komma in till henne så tog jag hennes hand. Jag frågade läkaren om jag var i vägen men hen sa bara “sitt nu kvar och håll din mammas hand, för nu är det inte lång tid kvar”.

Idas mamma överlevde mirakulöst den dagen men efter några dagar ringde de från sjukhuset igen. De meddelade att de kommer att testa en medicinering till och annars avsluta behandlingen. Dagen efter, på lördagmorgon, ringde läkaren och berättade att de kommer att stänga av respiratorn.
– Jag var så chockad att jag knappt kunde prata. Jag ville bara att de skulle ge henne lite mer tid att svara på behandlingen, jag tror fortfarande att hon hade klarat sig.

På lördagen åkte Ida till sjukhuset en sista gång, det var sista gången hon skulle träffa sin mamma. Med sig hade hon hälsningar från släkt och vänner. Ida upplevde det som hetsigt när sjukhuset väl skulle avsluta behandlingen, hon berättar att allt hon ville ha var lite mer tid med sin mamma.
– Jag höll hennes hand, klappade på henne och berättade hur mycket jag älskar henne. De stängde av respiratorn och jag såg att hennes läppar blev blåa och att huden ändrade färg. Jag satt kvar ett tag efteråt, jag vill inte gå därifrån henne – men hon var ju död.

"Jag har förlorat hela min familj"

Ida berättar hur bottenlöst allt känns och hur ensam hon återigen känner sig. Hon berättar även om rädslan för att folk ska dra sig undan igen, precis som när hennes pappa dog.
– Det finns ingen glädje i någonting, jag har förlorat hela min familj.

Hur känns det att ha förlorat båda sina föräldrar innan man ens har fyllt 30?
– Det känns meningslöst, båda har ju gått bort i så ung ålder. Ska jag behöva leva längre tid med dem än utan dem? Det känns helt absurt. Jag känner också ett stort ansvar. Min mamma var konstnär och gjorde mycket politisk konst och nu känns det som att det är mitt jobb att sprida hennes konst i världen. Jag har inte bett om det ansvaret.

Ida berättar för MåBra om den stora sorgen och känslan av hopplöshet.

Ida berättar också om sorgen över allt hon inte kommer att få uppleva med sina föräldrar. Sorgen över att hennes mamma aldrig kommer få bli mormor och sorgen över att hennes föräldrar inte kommer att kunna vara där på hennes bröllop.
– Jag har varit så ledsen över att min pappa inte kommer kunna komma på mitt bröllop men nu kan ju min mamma inte heller komma. Nu har jag anordnat två begravningar och inget bröllop, så ska det inte behöva vara, säger Ida.

Redaktionens tips

Småbarnsmamman Natalie planerar bröllop och sin begravning samtidigt

Hypokondrikern Isabelles största skräck besannades – fick cancer

Jasmina Jasharaj försvann: Mamma Florije berättar i ”Sävsjöflickan”

Dela på: