Gravida Maja fick en stroke i vecka 27

Gravida Maja fick en stroke i vecka 27

Hälsoverktyg

Stressa mindre Stressa mindre
Räkna ut din fettprocent Räkna ut din fettprocent
Kaloritabell Kaloritabell
Motionstabell Motionstabell
Räkna ut ditt BMI Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja/höftkvot Räkna ut din midja/höftkvot
Ner i vikt - tjänster Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor Onlinekurser för nya vanor
Recept Recept
Veckans meny Veckans meny
Nyhetsbrev Nyhetsbrev

Maja Arnell var 32 år och gravid i vecka 27 när hon tappade känseln i ena benet och ramlade ihop hemma på köksgolvet. På sjukhuset konstaterades en stroke – och plötsligt handlade allt om liv och död, både för henne och barnet i magen.

Vattnet går är en podcast om graviditeter och förlossningar. Det är journalisten Nina Campioni som möter kända och okända personer och samtalar om deras upplevelser, tankar och erfarenheter kring att bära och föda ett barn.

Från frisk till förlamad – på bara några minuter

Det mest lyssnade avsnittet hittills är det med Maja Arnell som berättar om hur hon, gravid med sitt första barn, plötsligt drabbas av en hjärnblödning och går från helt frisk till förlamad i halva kroppen – och med ett barn i magen som inte är färdigt att födas än. En historia som är både fantastisk, och jobbig, att lyssna på. 

Allt börjar med att känseln i ett ben försvinner en kväll när hon står och lagar mat hemma i köket. 

– Helt plötsligt så känner jag inte mitt vänstra ben. Jag sätter mig ner på en stol och då börjar det sticka i handen och snart tappar jag även känseln i armen. Jag ber min sambo ringa 112 och under tiden han pratar med dem så ramlar jag ner från stolen för att inget bär upp mig längre.

”För mig handlade allt bara om mitt ofödda barn”

Maja är utbildad sjuksköterska och förstår ganska direkt vad det är som håller på att hända. Ambulansen är där på sju minuter och ytterligare fem minuter senare är de inne på Södersjukhuset. Det första dygnet blir det först sämre där den lilla känsel som fanns kvar i fingrarna sakta försvinner. Till en början vet man inte om blödningen kommer att sluta av sig själv eller om hon måste opereras akut. Och om barnet kommer att behöva tas ut i förtid, vilket man helst inte vill då det fortfarande är väldigt tidigt i graviditeten. För sjukvården var Maja priopatient, för Maja låg allt fokus på det ofödda barnet i magen. 

”Överlevde inte jag skulle inte han heller klara sig.”

  Jag var så fokuserad på mitt barn hela tiden. Jag var mest orolig för honom och kunde bara tänka på när jag senast hade känt honom sparka. Mina frågor till ambulansförarna och läkarna under hela det första dygnet handlade bara om honom, inte så mycket om mig själv. De var supertydliga med att jag var patienten och deras prio ett, men jag ville bara att de skulle lyssna på min mage. Jag ville veta att var bra med honom så jag kunde slappna av, men för dem handlade det i första hand om att rädda mig. För överlevde inte jag så skulle inte han heller överleva, de sa de hela tiden.

Ingen visste hur det ska gå. Varken för mamma eller barn.

Maja flyttas till Karolinska sjukhuset i Solna och första dygnet väcks hon var 30:e minut dygnet runt för kontrollfrågor och olika provtagningar. Därefter följer flera veckor på neurointensiven. Undersökningar och röntgentagningar avlöser varandra och ingen vet säkert hur det ska gå, varken för Maja eller barnet i magen. Många åtgärder som normalt sätts in vid en hjärnblödning kan man inte använda på en person som är gravid. Alla beslut måste värderas med både mamma och barn i åtanke: Hjärnblödningen går att behandla enklare utan ett barn i magen – samtidigt vill man inte plocka ut barnet för tidigt och riskera något med honom. 

I podcasten berättar Maja om allt som sker därefter. Om rädslan och ilskan, om läkaren som ”ger henne en graviditet” och kommer upp och gör ultraljud varannan dag (”även fast det inte behövdes, men för mig var det viktigt att verkligen få veta att han mådde bra”), om motivationen att försöka träna upp en i stort sett okontaktbar kropp, för att bli så bra det går tills barnet skulle födas (”det var en av de saker jag var mest ledsen över, att jag inte skulle kunna ta hand om mitt barn”) och om hur det var, när hon trodde att allt hade gått bra, när larmet gick för den nyfödda babyns andning.

Årliga kontroller

Idag är det förhållandevis bra. Elliott fyller 2 år i maj och har inga men från sin för tidiga födelse. Maja är i stort sett återställd men har fortfarande ganska stora problem med vänsterfoten och har just nu väldigt ont i den. Men hon kan gå och överkroppen fungerar i stort sett som vanligt, det hade kunnat sluta väldigt mycket värre. Hon är ännu inte friskförklarad och kommer att få gå på årlig koll i tre år innan läkarna kan säga något helt säkert. Innan dess får hon varken träna med puls (som ökar blodtrycket) eller bli gravid igen.  

Maja Arnell och Elliot som snart fyller två.

Maja Arnell och Elliot som snart fyller två.

 I efterhand är jag så oerhört tacksam för att det gick så bra som det gick ändå. Jag är sjukligt tacksam för de läkare och sjuksköterskor som arbetade där och hjälpte mig, och att jag kom in till sjukhuset så fort. Det tänker jag mycket på nu när förlossningsavdelningar läggs ner ute i landet och många kvinnor får längre och längre till sjukhus och vård. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag var sju minuter från ett av landets största och bästa sjukhus när det hände. Och jag tackar alla stjärnor i hela världen för att allt gick bra med Elliott, säger Maja.

Lyssna på Maja Arnell i podcasten Vattnet går här!

Jag lyssnade på magkänslan och inte på läkarna – det räddade min sons liv

Jag lyssnade på magkänslan och inte på läkarna – det räddade min sons liv

”Åk hem, han är bara förkyld” Gång på gång trotsade MåBra:s Jennie Sandberg läkarnas besked. Det räddade hennes sons liv.

Läs mer här!

Dela på: