”Jag dolde min graviditet och mitt andra barn för min arbetsgivare"

Efter reklamen: Månadensövning - benböj med upphopp

Hur är det ens möjligt att dölja en hel graviditet och till och med första tiden med en nyfödd för jobbet? För Maria, som egentligen heter något annat, var det till en början enkelt. Hon jobbade på distans och träffade aldrig sina kollegor mer än via videomöten. Vad som började med en vi lögn för att inte förlora ett uppdrag slutade med att hon genomgick hela sin andra graviditet och första sex månaderna av sonens liv, utan att berätta för arbetsgivaren. Här är hennes historia, berättad för Huffpoost.

Jag var redo att berätta men visste inte hur

Jag hade tajmat allt perfekt. Min fyraåring låg i soffan och tittade på "Paw Patrol" medan jag gick runt i köket och vaggade mitt spädbarn till sömns i bärselen. Jag hade 15 minuter på mig innan jag var tvungen att leda ett "webinar", och han behövde verkligen somna. Jag kunde inte riskera att han skulle gråta. Min arbetsplats visste att jag var mamma, men de hade ingen aning om att jag hade fött en helt ny människa för sex månader sedan - och jag var för djupt inne i lögnen för att riskera att bli fast nu. Jag arbetade för en byrå på distans. Det började som ett tillfälligt sommarvikariat men när hösten kom var jag fortfarande kvar. De fortsatte att förlänga mitt vikariat tills det började kännas permanent, minus några verkliga förmåner eller betald ledighet. Under de fyra år jag arbetade för dem arbetade jag hårt för att visa mig ovärderlig. Ändå erbjöd de mig aldrig en fast tjänst, och jag var för rädd för att be om en. Jag kände att jag ändå hade vunnit mamma-jobblotteriet. Jag arbetade på distans med ett flexibelt schema, och jag ville inte utmana lyckan.

Erbjöds ett projekt som skulle börja samma vecka jag var beräknad

Sedan blev jag gravid med vårt andra barn. Efter att den första trimestern, som var fullständigt utmattande, och graviditeten hade gått in i fasen då man brukar gå ut med nyheten var jag redo att berätta på jobbet, jag visste bara inte hur. Skulle jag skicka att mail eller hur gör man när man avslöjar en graviditet på distans? Jag började fundera på om jag ens skulle ta upp det överhuvudtaget. Innan jag fick chansen att ta reda på hur jag skulle arbeta in min graviditet i samtalet, erbjöds jag chansen att leda ett projekt som skulle börja, ni gissade rätt, veckan då jag var beräknad. Det här var en enorm möjlighet och att tacka nej till det skulle innebära att säga nej till en betydande lönehjning. Så, utan att ens egentligen tänka på logistiken för hur jag skulle klara det, accepterade jag projektet.

En gripande läsarberättelse

Louise: Min man frös ut mig ur äktenskapet

Jag bestämde mig för att jag inte skulle berätta för dem att jag skulle få en till bebis. Jag var rädd att de inte skulle lita på att jag kunde hantera en nyfödd och ökad arbetsbörda samtidigt. Jag var orolig att om jag berättade att jag eventuellt skulle föda barn under de första dagarna av projektet, skulle de erbjuda det till någon annan. Jag visste att de inte kunde sparka mig eftersom jag var gravid, men det betydde inte att de inte passivt kunde lätta på min belastning. Jag hade sett det förut – andra kvinnor förpassades för möjligheter för att de var på väg att gå på mammaledighet, eller precis kommit tillbaka från en. Plus, som timanställd utan förmåner, innebar det ingen betald ledighet, och vi behövde pengarna, så jag åtog mig att hålla graviditeten hemlig.

Mailade ut till mina kollegor att jag hade en nödsituation — 15 timmar senare födde jag en söt pojke

När min man kom hem från jobbet den kvällen berättade jag om min plan för honom. Han trodde att jag var galen, men han var van vid att jag bet mer än jag kunde tugga arbetsmässigt, så han visste bättre än att försöka övertyga mig om något annat. "Jag vet bara inte hur du inte ska halka av misstag," sa han. Det visar sig att det är lätt att dölja en graviditet när du arbetar på distans. När magen växte placerade jag kameran strategiskt för att dölja den. När mitt förfallodatum närmade sig blev det svårare att gömma sig. Jag är säker på att mitt team förmodligen undrade över mitt svullna ansikte och varför jag behövde hämta andan stup i kvarten. Jag tänkte berätta för dem så många gånger, men jag hade klarat mig i nästan nio månader och projektet jag ledde var på väg att starta. Jag hade trasslat in mig så i min lögn och nu passerat "point of no return".

I vecka 38 veckor bestämde sig min kropp för att den var klar och jag utvecklade graviditetshypertoni. På väg till BB för igångsättning skickade jag ett mail till mitt team och sa att jag hade en "nödsituation i familjen", men skulle vara tillbaka dagen därpå. Efter 15 timmar födde jag en söt pojke, och gropen jag hade grävt åt mig själv blev mycket djupare.

När min man återvände till jobbet efter sin korta föräldraledighet, navigerade jag med att amma en nyfödd och ta hand om min äldre son mellan mötena. Jag och min handledare hade kommit varandra nära, även om vi aldrig hade träffats personligen, och vi delade ofta berättelser om våra barn via e-mail. Det kändes så konstigt att prata om min äldre son utan att nämna att jag hade en helt annan person i min familj nu. Och även om projektet jag arbetade med ni var igång tänkte jag att de skulle tro att jag var galen som hållit detta hemligt. Tre månader senare slog covid till och saker och ting blev ännu mer komplicerade. Min äldre sons skola stängdes ner och mailen mellan min handledare och jag blev ännu mer personliga när vi delade kampen att jonglera med improviserad hemundervisning och arbete. Hon berättade privata saker om sitt liv och hennes kamp som fru, mamma och medmänniska under pandemin. När jag höll mitt nyfödda barn medan jag skrev tillbaka utan att nämna hans närvaro kände jag som en förrädare.

Många gånger tänkte jag att jag kanske bara nonchalant nämner barnet, som om hon alltid hade vetat om honom. Kanske skulle hon oroa sig för att hon under de senaste månadernas galenskap glömt bort att jag berättat. Jag höll dock tillbaka, mest för att jag insåg hur löjligt det var att jag hållt det hemligt från första början. Det blev ett skämt bland mina vänner ― min gömda bebis.

När mitt projekt väl var avslutat blev jag uppsagd och därigenom förskonad från att någonsin behöva erkänna att jag hade gömt en bebis. Nu när jag har fått lite distans till allt, inser jag hur sorgligt det var att jag kände mig tvungen att bära på detta. Trots lagar för att skydda en gravid person från att bli uppsagd eller diskriminerad kvarstår problemet och är genomgående. Jag skulle vilja tro att min berättelse är en extrem, men tyvärr säger statistiken något annat. Ett år senare anställdes jag på heltid av ett familjevänligt företag. Jag har betald ledighet och hälsoförmåner. Organisationen omfamnar föräldraskap och är stolt över att anställa mammor med luckor i deras CV — på grund av att de uppfostrar barn. Och nej, min tidigare arbetsgivare vet fortfarande inte att jag dolde min graviditet, födsel och sex månader av min sons liv för dem – även om jag antar att hemligheten är ute vid det här laget ...

Källa: Huffpost

Foto: TT