Emilia, 37: "Mina kolleger skämtade om att jag skulle våldtas"

Emilia Åhfelt om sexuella övergrepp i militären.

Hälsoverktyg

Stressa mindre Stressa mindre
Räkna ut din fettprocent Räkna ut din fettprocent
Kaloritabell Kaloritabell
Motionstabell Motionstabell
Räkna ut ditt BMI Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja/höftkvot Räkna ut din midja/höftkvot
Ner i vikt - tjänster Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor Onlinekurser för nya vanor
Recept Recept
Veckans meny Veckans meny
Nyhetsbrev Nyhetsbrev

Året är 2003. 21-åriga Emilia Åhfelt har precis avslutat lumpen och ska ut på sitt första riktiga uppdrag som soldat. Äntligen ska hon få göra det hon har drömt om sedan hon var 10 år och såg Tjejen som gjorde lumpen på tv.

I åtta månader ska hon och hennes kolleger leta efter gömda vapen i Kosovo, en plats som vid den här tidpunkten inte är helt säker. Konflikten ligger fortfarande och pyr under ytan och kan blossa upp när som helst.

Hon ska få göra nytta och hon ska få vara med om spännande upplevelser.

När hon rycker in på Almnäs utanför Södertälje är hon full av förväntan och det blir bara bättre när hon får träffa sin grupp, de personer hon ska arbeta nära i åtta månaders tid.

– Det är jag och sju killar. Medelåldern är 25 år. Det tyckte jag kändes tryggt, jag såg fram emot lite mognare snack än det hade varit när jag gjorde lumpen, då killarna var yngre, säger hon.

– Jag såg framför mig att vi åtta skulle hålla ihop och bli en bra grupp, att vi skulle jobba tillsammans och skratta. Det var så det var när jag gjorde lumpen.

Och så blir det. De första två dagarna.

Fick en ursäkt – första gången

Emilia har börjat känna sig som en i gänget när plutonen sitter runt ett bord under en paus och diskuterar vad de ska göra under de två semesterveckor de har rätt till under uppdragets gång. Hennes grupp snackar om att de skulle kunna ta en tur till Grekland under en vecka.

Då händer det. En av hennes kolleger, en man på 30 år, säger: ”Undrar hur länge Åhfelt kan behålla oskulden om vi åker till Grekland ihop?”

Alla skrattar, utom Emilia. Hon spelar tuff, men hjärtat sjunker snabbt, snabbt.

– Jag ger honom fingret och går därifrån.

Och får en jättejobbig känsla i kroppen som jag inte vet var jag ska göra av. För något liknande har ju aldrig hänt mig förut. Hur ska man bemöta den typen av ”skämt” så att det inte blir värre? Det är jättesvårt. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Samma kväll är alla åtta samlade på logementet där de bor. Då tar Emilia mod till sig och säger inför alla: ”Det där skämtet jag fick höra i dag. Jag tyckte inte det var roligt och jag hoppas att jag inte får höra det igen.”

– Då ber han faktiskt om ursäkt och jag blir så lättad. Jag tänker att det ska försvinna och vi ska börja om på nytt, för vi har ändå åtta månader kvar.

Resten av utbildningsveckorna flyter på helt okej, tycker Emilia. Men när de varit på plats i Kosovo i två veckor händer det igen.

Emilia Åhfeldt.

Emilia ute på en sökoperation under tiden i Kosovo. Hon letar efter nergrävda vapen.

Skämtade om våldtäkt

Gruppen sitter utanför barackerna och snackar när en kille säger: ”Vi lägger Åhfelt bak i Sisun (fordonet) så får lokalbefolkningen komma och ha lite roligt.”

Killen gör en paus och Emilia vågar knappt andas, sedan tillägger han: ”Hon kan få ett par ryggsäckar att ligga på.”

Emilia sitter chockad och tyst.

– Att vara ensam tjej när sju av ens närmaste kolleger pratar om en på det sättet är fruktansvärt, både skrämmande och förnedrande.

Jag ville bara trycka på en pausknapp, springa därifrån och kräkas.

Samma kväll säger Emilia ifrån igen. Då blir killen som ”skämtat” urförbannad. Han tycker att hon måste vara beredd på hård jargong när hon gett sig in i männens värld.

– Jag svarar ”hård jargong absolut, men dra inte in mig i skämten”.

Efteråt känner hon sig oerhört lättad. Hon har stått upp för sig själv inte bara en, utan två gånger. Nu kan de aldrig säga att hon inte har sagt ifrån.

Dagen därpå inleds den riktiga mobbningen.

Gruppen börjar ignorera Emilia. De behandlar henne som luft, låtsas inte höra vad hon säger eller avbryter och gör klart att det hon sagt är idiotiskt.

– Jag kallar det operation ”ignorera Emilia”. Jag blir helt osynlig för min grupp. Det är en fruktansvärd tid med en massa härskartekniker och osynliggörande för att sätta dit mig, säger hon.

– De sexuella skämten var inte värst. Det var att bli utstött ur gemenskapen.

Bryts ner mentalt av gruppen

När de är ute på uppdrag tillsammans gör hennes kolleger en grej av att dubbelkolla allt hon gör. De letar demonstrativt på samma ställen där Emilia kollat efter vapen. När hon föreslår lösningar på problem får hon veta att de är korkade, i nästa stund gör de exakt som hon sagt – för att en manlig kollega föreslagit samma sak. Till slut börjar hon tvivla på sig själv.

– Jag känner mig värdelös. Jag börjar stamma och staka mig när jag pratar, för att jag vet att så fort jag öppnar munnen blir jag totalt ignorerad eller avbruten. Det gör att jag pratar så fort jag bara kan, för att hinna säga det jag vill.

Allt blir så mycket värre av att de befinner sig i ett slutet militärläger – utan möjlighet att komma undan – där alla arbetsgrupper förväntas umgås och ha roligt tillsammans, för att stärka gruppkänslan. Hon känner sig fruktansvärt ensam. Och hon skäms.

– Den absolut värsta känsla jag vet är att komma in i matsalen med min röda bricka och inte veta var jag ska sätta mig. Jag kan ju sätta mig med andra grupper, men då får jag massor med frågor varför jag inte sitter med mina närmaste kolleger. Det är så förutbestämt att man ska umgås med sin grupp hela tiden.

Hon hittar på sätt att stå ut med dagarna. Framför allt styrketränar hon – och tänker på nästa mål: att bli polis. Det är det som hindrar henne från att ge upp och åka hem. Hon vill kunna visa upp meritpoängen som militärtjänsten ger när hon söker till polishögskolan.

Och så har hon en stor dos jävlar anamma.

– När jag först ryckte in i lumpen var jag tvungen att hoppa av efter några veckor eftersom jag fick så infekterade skavsår. Då bestämde jag mig för att gå in mina kängor. Jag ställde mig i duschen med militärkängorna och yllestrumporna på tills de var helt genomblöta. Sedan gick jag ut och gick i fyra timmar. När jag kom hem kunde jag knappt få av mig kängorna för hälarna hade luckrats upp.

– Året därpå ryckte jag in igen och fullföljde lumpen, med mina kängor.

Mobbning och trakasserier.

Nu arbetar Emilia med att hjälpa andra som drabbas av mobbning och sexuella trakasserier.

Vågade berätta för chefen

En sådan person är det svårt att knäcka. Men under den här perioden sitter hon ofta på toaletten och gråter i en handduk för att ingen ska höra henne. Och hon slutar ringa hem eftersom tårarna kommer så fort hon hör sin mammas röst.

– Mamma ville komma ner till Kosovo och spöa upp de här männen. Hon satt och kollade flygtider till Pristina, men jag sa ifrån, säger Emilia.

Efter några månader ställs allt på sin spets.

Då vill kompanichefen träffa alla kvinnor enskilt för att höra hur de har det. Emilia funderar på hur hon ska göra, vågar hon berätta? Kommer inte allt att bli mycket värre då? Det slutar med att hon tar upp det som hänt, först med sina närmaste befäl – som tycker att hon bara ska strunta i trakasserierna. Sedan med högre befäl och då låter det annorlunda.

– Kompanichefen blir fly förbannad och startar en utredning. Den slutar med att jag får frågan om jag vill bli omplacerad eller om någon i min grupp ska bli hemskickad – men det kan ju inte jag bestämma. Då hade de hatat mig ännu mer.

Så i slutändan händer ingenting, konstaterar hon.

Det blir ändå lite bättre. Slutet på missionen närmar sig och det bidrar till att livet känns lättare. Dessutom får hon ett oväntat uppdrag. Kompanichefen ber henne följa med hem till Sverige och föreläsa om de sexuella trakasserierna för befälen som ska ner på nästa Kosovo-mission.

Hon genomför föreläsningen med blossande kinder och skakiga ben, men hon klarar det – och utan att veta om det lägger hon grunden för en ny karriär. När hon kommer hem för gott, några månader senare, fortsätter hon att föreläsa för Försvarsmakten – och det gör hon fortfarande, 15 år senare.

Det är efter hemkomsten som de hemska erfarenheterna kommer i kapp henne. Hon mår inte bra, känner en enorm tomhet – och dessutom drabbas hon av PTSD, posttraumatisk stress. Hela hennes hotsystem är aktiverat och vägrar att sluta larma.

– Jag får nattskräck och blir överdrivet vaksam. Minsta lilla överraskning får mig att hoppa högt. Jag blir nästan lite paranoid.

Varje kväll önskar hon att hon inte ska vakna med nattskräck, och varje natt gör hon just det.

– Jag vaknar och springer från sängen livrädd, två till tre gånger varje natt, flera veckor i sträck. Jag tror att någon är ute efter att döda mig. Med tiden blir det bättre, men nattskräcken kommer fortfarande tillbaka, i perioder då jag är stressad eller mår dåligt.

Skrev en bok om arbetsmiljö

Det blir inget av drömmen att gå polishögskolan. Emilia har för dålig syn. Men när hon sörjt färdigt inser hon vad hennes mission i livet är. Hon utbildar sig, startar en egen firma som arbetsmiljökonsult – och skriver en bok om mobbning och sexuella trakasserier: Var inte en sådan fitta! Målet är att arbeta för att ingen ska bli så illa behandlad på sin arbetsplats som hon blev i det militära. Och det gör hon numera.

– Det var aldrig menat att jag skulle jobba som polis. Det här känner jag väldigt starkt är min livsuppgift, säger hon.

Det gör det också lättare att tänka tillbaka på den svåra tiden.

– Ja, om jag hade haft en kristallkula och kunnat se in i framtiden hade jag åkt till Kosovo i alla fall. Jag vet att jag öppnar ögonen på människor som inte förstått vad mobbning och sexuella trakasserier handlar om. Många offer kommer fram och säger att de blivit stärkta.

Det stärker mig i min känsla att det här är min livsuppgift.

Nu vet hon också hur hon skulle ha hanterat mobbningen.

– Jag skulle ha gått och bett om hjälp med detsamma. Gjort en större grej av det tidigt. Det är lätt att säga nu när jag är 37 och har

jobbat med det här länge. Är man 21 och nedbruten och inte förstår sina rättigheter och chefers skyldigheter är det svårare.

 

Emilia Åhfelt

Ålder: 37 år.

Familj: Barnen Edwin, 7, och William, 4 år.

Bor i: Kungsbacka.

Yrke: Föreläsare, författare, faktaundersökare, coach och arbetsmiljöingenjör.

Aktuell: Med boken Var inte en sådan fitta, om mobbning och sexuella trakasserier.

 

 

Blir du mobbad? Här är Emilias råd

  • Lägg skammen och skulden på förövarna, inte på dig själv. Ingen har rätt att kränka dig.
  • Dokumentera allt. Spara mejl, sms – allt som kan fungera som bevis i en utredning eller rättegång.
  • Prata med din chef, eller om chefen är problemet: med en chef med högre befattning.
  • Blanda in facket. Var inte tyst, utan sök hjälp.
  • Får du inte det stöd du behöver: sök dig vidare till en annan arbetsplats!
  • Ta hjälp av psykolog eller coach för att bearbeta det som hänt så att du blir stark igen.

Foto: Magnus Gotander

 

Läs mer:

Vuxenmobbning: Susanne mobbades till utbrändhet

Vuxenmobbning – så sätter du stopp för den!

Vuxenmobbning: Därför uppstår mobbning på jobbet

 

Redaktionens tips
Dela på: