Bonusförälder i en familj med sorg – hur gör man rätt?
Jag är tillsammans med en man sedan ungefär ett halvår tillbaka. I hans tidigare relation förlorade de sitt första barn strax innan födseln, för cirka tio år sedan. Efter det har de fått en dotter som idag är åtta år. Hon är fullt medveten om att hon har en storasyster i himlen, men något jag hakat upp mig på är att hon alltid ritar med sin storasyster på teckningar, gör armband och slår in presenter till henne, och hälsar från sig själv och sin pappa, och så vidare. Jag har fått det förklarat att hennes mamma tog förlusten ENORMT hårt, och jag antar att när åttaåringen är hos sin mamma pratas det väldigt mycket om storasystern.
Hennes pappa, min partner, tänder ljus vid graven vid jul, födelsedagen och Kristi himmelsfärd, och svarar på frågor när åttaåringen ställer dem – inget mer. Det är fint det åttaåringen gör, men jag funderar på var gränsen går för vad som är normalt eller överdrivet.
Hur länge kan man ”blanda in” eller involvera ett förlorat barn? Vad är rimligt? Var går gränsen till överdrift? Det har ju ändå gått tio år, och åttaåringen har aldrig träffat henne. Jag säger inget, bara noterar det i det tysta, och det är inget jag pratat med min partner om än så länge heller.
KBT-terapeuten Nathalie Siljerud Joo svarar: ”Vi behöver se på helheten"
Det är såklart en hårfin gräns mellan vad som är barnets sorgeprocess och hur mycket barnet har tagit på sig mammans känslor. Du ser detta utifrån och har ett helt annat perspektiv än både barnet och föräldrarna. Att du har uppmärksammat detta tyder på att du har ett engagemang i din partnerns dotter, vilket är fint. Det är viktigt för barn att ha flera personer runt sig som bryr sig om dem.
Jag tänker att vi kanske måste se frågan i ett bredare perspektiv för att kunna svara på om mammans sätt att inkludera barnet i sorgen går till överdrift. Hur mår dottern i övriga livet? Känns hon ledsen och nedstämd? Verkar hon tyngd när hon kommer från sin mamma? Finns det tecken som visar på att mamman är i en svårare depression?
Nathalie Siljerud Joo
- Nathalie Siljerud Joo är legitimerad psykoterapeut med KBT-inriktning. Hon svarar på frågor om bland annat relationer, inre välmående, personlig utveckling, depressioner och ångest.
- Vill du läsa fler artiklar av Nathalie Siljerud Joo? Klicka här!
Jag tänker att om svaren på det är nej kanske du inte behöver bekymra dig över barnets välmående. Att hon slår in presenter och ritar teckningar på syskonet är ett sunt sätt att sörja och behöver inte betyda att hon i övriga livet känner djup sorg.
Så tar du upp din oro utan att skuldbelägga
Men om du ser att barnet verkar nedstämt och har svårt till känsloreglering kan det vara bra att ta upp detta med din partner. Ett sätt att göra det är att berätta att du tycker att han har ett fint sätt att relatera till det svåra som skedde familjen, men att du känner dig bekymrad över hur dottern påverkas av mammans känslor. Fråga honom om han har några tankar på hur han tror att hon mår och om han tror att det påverkar dottern. Säg att du vill hjälpa till och fråga honom hur du bäst gör det, i stället för att vara kritisk över hans ex. För att bli irriterad på mamman kommer inte att hjälpa dottern, tvärtom är det viktigt för henne att känna att båda hemmen är trygga för henne.
Vill du också ställa en fråga?
Vi har flera experter som regelbundet svarar på läsarfrågor. Vill du ställa en egen fråga? Mejla till [email protected]. Skriv i ämnesraden vilken expert du vill ställa din frågan till.
MåBra:s experter:
- Hanna Brännlund, legitimerad läkare och specialist i allmänmedicin.
- Gunilla Hasselgren, legitimerad läkare och specialist i allmänmedicin.
- Christina Lundell, legitimerad läkare som även forskar inom kvinnohälsa på Karolinska Universitetssjukhuset.
- Anna Bennich, legitimerad psykolog och psykoterapeut.
- Nathalie Siljerud Joo, legitimerad psykoterapeut med KBT-inriktning.
- Maria Jacqueline Bratt, socionom, specialiserad på bland annat konflikthantering.
- Sandra Hiort, personlig tränare, kostrådgivare, friskvårdskonsult och stressrådgivare.
Vill du läsa mer? Här hittar du alla frågor och svar från våra experter.
Om både du och din partner tycker att barnet blir för påverkat av händelsen är också frågan vad som är bäst att göra. En sorgeprocess är olika lång för alla och det är naturligt att det alltid kommer vara ett sår för mamman. Att tala om det avlidna barnet är i sig inget problem, utan det vittnar om familjens historia. I alla familjehistorier finns både glädje och sorg och det klarar ett barn normalt av.
Men om barnets mamma däremot verkar vara i en depression kan hon behöva hjälp av omvärlden. Jag vet inte vilken relation din partner har till henne, men det är viktigt att gå varsamt fram och inte skuldbelägga henne för den sorg hon känner, utan att fråga henne hur hon mår och om ni kan stötta henne på något sätt. Jag hoppas att ni hittar en väg framåt i detta.
Foto: TT/Shutterstock