Är jag egoistisk som vill skaffa barn utan en partner?

Psykoterapeuten: 5 kännetecken för en sund familj

Hej Maria, det enda jag har önskat i livet är en egen familj, men jag har aldrig fått till en fungerande relation. Olycklig kärlek och svek har gjort mig missmodig och jag har tappat tilltron till män. Jag har försökt jag få till en annan, alternativ mening i livet, ett liv utan familj och barn, men förgäves och åren har gått.

Jag ägnade flera år av att ta hand om mina älskade föräldrar och när de dog hade jag ingen annan kvar. Nu snart 48 år gammal, har jag upptäckt och fått godkänt från en fertilitetsklinik och har nu möjlighet att försöka bli mamma på egen hand. Då jag är ensamstående och till åren kommen är dubbeldonation dock mitt enda alternativ.

Men jag grubblar dygnet runt nu. Har jag rätt till detta? Får jag sätta min egen lycka först? Får jag försöka sätta ett barn till världen när jag både är ensamstående och "för gammal"? När barnet förmodligen inte kommer kunna få syskon eller andra biologiska släktingar? När världen är som den är? När tid, kärlek och pengar är det enda jag har att erbjuda.

Detta är det enda jag vill nu och det enda jag har kvar att hoppas på för egen del. Naturligtvis ska jag i så fall göra allt som står i min makt för att detta barn ska få det bra. Skapa kontaktnät, engagera mig i barnets intressen. Men jag vill ju inte att ett barn ska få ett tufft liv på grund av min egoism. Att ett barn ska känna sig rotlös, vilsen och ensam. Att ett barn ska få utstå andra människors fördomar. Kanske blir mobbad. Kanske föräldralös, jag kan ju bli sjuk o dö i förtid.

Hur kan man se klart och fatta ett bra beslut med alla dessa svåra avväganden? Kan jag försöka bli gravid eller är jag alldeles för självisk och oansvarig som i så fall utsätter ett barn för alla dessa potentiella svårigheter?

Relationsexperten Maria Jacqueline Bratt svarar: ”Idag lever vi längre och åldern för att föda barn har förskjutits uppåt”

Jag förstår verkligen din längtan efter barn men också de dilemman som du beskriver. Det hedrar dig verkligen att du tänker dig in i hur din situation kan påverka ett barn. Sedan är det ju så att man aldrig kan få några garantier i livet.

Vad som helst kan hända vem som helst, oavsett de förutsättningar man har. Vem som helst kan bli mobbad och utsatt för fördomar, känna sig ensam trots stor familj och vem som helst kan mista sin förälder eller föräldrar. Med det sagt så är det någonting vi alla får bära med oss i livet och tampas med om och när det eventuellt dyker upp.

För en del är livet väldigt hårt och kämpigt medan andra inte utsätts för lika många prövningar. Och hur och vem det drabbar går inte att förutse. Att vilja ha barn är en djupt rotad instinkt och visst kan man säga att den till viss del är egoistisk, men också väldigt naturlig. Idag lever vi längre och åldern för att föda barn har förskjutits uppåt. Du är på gränsen nu men det finns fler än du som fött barn i den åldern. Du skriver att du har kärlek, tid och pengar och det är en bra början. Kärleken är förstås viktigast men pengar är också en viktig faktor då det kostar att ensam försörja ett barn och tillvaron blir enklare om du har ekonomiska resurser. Men det jag tycker att du ska ägna mest tid, tanke och möda åt är att skapa dig ett ordentligt och stabilt nätverk.

Att ha flera bra människor runt om dig och barnet är en stor trygghet och hjälp. Du kanske kan hitta några som vill fungera som mormor och morfar åt ditt barn och vänner som kan avlasta dig ibland. Om du blir gravid som du önskar, så var öppen och prata om din situation på mödravårdscentralen och senare på barnavårdscentralen. De ordnar ofta grupper där man kan få kontakter och om du behöver mer hjälp och stöd så tveka inte att be om hjälp.

Det finns både psykologer och kuratorer knutna till dessa ställen. Nu är det upp till dig att ta ställning och kanske vore det skönt för dig att prata med någon och lufta alla dina frågor lite mer. Du verkar klok och kan säkert fatta ett väl övertänkt beslut.

Foto: TT