Därför ger Bagge upp pappadrömmen: "Blir nog inga barn"

Hunden sägs vara människans bästa vän, men i det här fallet är det nog i stället Anders Bagge, 49, som är hundarnas bästa vän. För tv-profilen, som just nu är aktuell med programmet ”Bagges hemlösa hundar” på Sjuan, skulle ett liv utan hund nämligen vara helt otänkbart.

När Anders vovve Esther för några år sedan skars upp svårt av ett rotorblad på en helikopter och sedan, efter att hon blivit frisk från skadorna, i stället drabbades av cancer, var det den värsta perioden i hans liv.

Läs också: Förlossningsdepression hos män – vanliga symptom

– Att hon hoppade in i en helikopter är det värsta som hänt. Sedan var jag tvungen att ta bort henne på grund av sjukdomar i slutet. Det var fruktansvärt jobbigt en lång tid, hon somnade in i mina armar. Jag har inte kommit över henne än, säger Anders till Aftonbladet.

Läs mer från Hänt: Anders Bagge om sorgen: ”Hon var min trygghet”

I dag finns Esther i en urna hemma hos Anders och flickvännen Johanna Lind, 45. Tillsammans har de nu tre andra hundar, Johannas två jack russell-hundar Ebba och Selma, och Anders engelska bulldog Iris.

Men trots villa och vovve, så blir det inga barn för paret. Anders Bagge berättar att han har börjat ge upp sin långa dröm om att bli pappa, eftersom han tycker att han börjar bli för gammal för att fortsätta försöka. I stället har han sina fyrbenta vänner som sin familj.

Läs också: Därför faller kvinnor för män som liknar deras pappa

– Hundar har en oändligt kravlös kärlek. Du har en vän i alla lägen, en trygghet. Det är klart att de blir lite som en familj. Hundarna är mitt substitut för barn, eftersom jag inte har några. Nu är man nog lite för gammal, 50, så det blir nog inga, säger Anders till tidningen.

Och i stället för barn så funderar paret redan nu på att skaffa, just det, fler hundar.

– Man kan aldrig ha för många hundar. Vi har en stor trädgård – har man tre kan man lika gärna ha sju, säger han.

Foto: IBL

Mia Skäringers fina text om kärleken till barnen

Läs också: Mia Skäringers fina text om kärleken till barnen