Jessica: "Jag hade dött om jag inte gått ner i vikt"
Hon sitter på en caféstol och dricker en cola, klädd i kortärmad klänning med skärp i midjan. Inget konstigt med det, men för 32-åriga Jessica Nyholm är det något speciellt.
– För några år sedan skulle jag aldrig ha tagit på mig den här klänningen, eller vågat sitta på den här stolen. Jag har suttit sönder några stolar i mitt liv, säger hon rakt på sak.
De senaste sju åren har Jessica gjort en viktresa som hon är stolt över. Hon har gått ner en bra bit över 100 kilo och mår bättre än hon vågade tro var möjligt. Hon är lycklig, även om hon aldrig blir någon ”smalis”.
– När jag var yngre drömde jag om att vara normalsmal. Samtidigt trodde jag inte att jag skulle lyckas gå ner i vikt alls. Först när jag släppte fixeringen vid ett visst viktmål blev en
förändring möjlig. Kunde jag gå ner 10 kilo var det bra, 20 kilo ännu bättre. Jag kunde njuta av vägen nedåt.
I dag är Jessica en förebild för andra som kämpar för att nå en hälsosam vikt. Hon driver en populär blogg där hon delar med sig av matinspiration och insikter från sin kamp mot kilona, och där kallar hon sig ”Tjockkocken”.
– Det är ett namn som väcker nyfikenhet, som folk kommer ihåg. Tjock har jag blivit kallad hela livet, på ett negativt sätt. I dag är det inte längre en förolämpning för mig. Det är egentligen ett ganska roligt ord. Bloggen handlar om mat och jag är lite tjock, ordet har inget med mitt värde att göra.
Åt i smyg
Jessicas viktproblem började i de tidiga tonåren. Som barn var hon lite rund men under högstadietiden lade hon på sig ordentligt.
– Det hände mycket då. Jag hade min första pojkvän och vi åt väldigt mycket kebab ett tag. Och smörgåsar – och vi drack jämnt O’boy. Vi kollade på film och spelade tv-spel och jag rörde mig inte på fritiden. Vi var tillsammans i två år och jag gick upp 30 kilo, medan han bara gick upp två.
När Jessica var 14 år drabbades hennes familj av ett dödsfall. Hon tog i princip på sig mammarollen för sin lillasyster, eftersom deras mamma mådde väldigt dåligt. Jessica tröstade sig med mat. Stora och många portioner.
– Jag smygåt mycket, ett skamfyllt ätande när ingen såg. Jag intalade mig själv att om ingen ser att jag äter händer inget, berättar hon.
Efter studenten flyttade hon från Kristinehamn till Karlstad, och sedan vidare till Stockholm. Hon ville komma bort från Värmland och starta på nytt.
– Jag fick ett jobb där jag arbetade natt på ett nummerupplysningsföretag under flera år. Jag hade superbra chefer och fick kompisar bland arbetskamraterna. De såg mig för min personlighet, ingen var elak. Jag tog nästan alltid taxi till jobbet, la väldigt mycket pengar på det för att slippa åka kollektivtrafik. På bussen eller tunnelbanan tog jag upp två säten och folk tittade, pekade och kommenterade.
Vid den här tiden vägde Jessica 220 kilo och vikten låg på samma nivå under ett par år.
– Det fanns ingen våg som gick högre. Men jag tror jag hade nått en punkt där jag inte kunde äta mer, och därför låg vikten stilla. Det var helt absurt, säger hon med ett litet skratt.
Förstod allvaret till slut
Jessica hade förstående vänner som stöttade henne, men hon ville helst inte visa sig bland folk på dagarna. Livet var begränsat. Hon hade problem med ryggen och knäna och var alltid trött.
– Var vi ute på stan måste jag ofta sätta mig och vila. Ville mina kompisar gå på till exempel en konsert var det enda jag tänkte: Får jag plats där? Jag kunde inte flyga för jag fick inte plats i en flygstol. Min första utlandsresa med flyg gjorde jag för fyra år sedan.
Hon ville så gärna komma ur sin situation men visste inte hur. 2011 tog Jessica kontakt med en läkare för att diskutera en viktminskningsoperation.
– Han tittade på mig och sa: Vill du leva om fem år måste du göra något nu. Jag blev egentligen inte så chockad för jag fattade allvaret. Jag hade tur som var inte fått högt blodtryck eller diabetes. Det berodde förmodligen på att jag var så ung, men min kropp skulle inte klara övervikten länge till. Jag hade sömnapné och riskerade att dö i sömnen.
Läkaren föreslog en gastric bypass- operation, men innan den kunde genomföras måste hon gå ner 20 kilo. Då skulle hon ändå vara bland de största man opererade. Beskedet gjorde Jessica ännu mer uppgiven. Hon hade redan gjort ett antal misslyckade försök att banta. Hon var 25 år och tänkte att hon fick försöka njuta av tiden hon hade kvar.
– Det låter jättehemskt, men jag kände att det aldrig skulle gå. Jag trodde att jag skulle äta ihjäl mig.
Inom henne fanns ändå livsviljan, och en kväll på en fest hände något som fick henne att fatta det avgörande beslutet. Bland gästerna fanns en kille som Jessica var väldigt förtjust i.
– Jag råkade höra vad han sa till en annan kompis – att han tyckte väldigt mycket om mig, men han skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon som var så stor, säger hon tyst.
Jessica blev jätteledsen, men det fick henne också att vakna upp.
– Är det så här jag vill ha det? Jag vill ju hitta kärleken, ska jag aldrig få det, funderade hon. Han vet inte att jag hörde och vi har ingen kontakt i dag. Men jag är tacksam för det han sa.
Gick ner 33 kilo
Jessica började pröva sig fram med olika dieter. Hon gick ner några kilo med en pulverdiet och började sedan lägga till lite mat. När hon hade minskat 21 kilo kontaktade hon läkaren
och fick tid för operation. Innan den blev av i januari 2012 hade hon gått ner 33 kilo.
– En vän föreslog att jag skulle strunta i operationen nu när jag hade gått ner så mycket. Jag önskar att jag hade gjort det, för det är ingen bra lösning att operera en frisk magsäck när problemet sitter i huvudet. Men jag vägde fortfarande runt 180 kilo och kände att jag inte skulle klara det innan kroppen lade av, säger hon.
Första tiden efter operationen fortsatte Jessica att gå ner i vikt. Men efter drygt ett år stannade viktnedgången av. Hon vägde då cirka 130 kilo, och fick panik. Hon började äta sämre och hade plötsligt gått upp 9–10 kilo igen.
– Då började jag och en kompis testa LCHF-dieten. Han släpade också iväg mig till gymmet och jag gick ner ungefär 30 kilo på ett år. Det var 2014 jag träffade jag min blivande man, Eric. Han hade också minskat i vikt så vi hade något gemensamt. LCHF funkade väldigt bra för oss båda.
Jessica hade satt upp ett mål. När hon kom under 100 kilo skulle hon hoppa fallskärm, vilken hon kunde göra 2015.
Sedan dess har det hänt andra stora saker i hennes liv. För två år sedan stod bröllopet mellan henne och Eric och i augusti samma år föddes lilla Ella.
– När jag var som störst trodde jag aldrig att jag skulle kunna gifta mig och bli mamma. När jag träffade Eric tog det lång tid innan jag vågade tro att vårt förhållande var långvarigt. Nu känner jag mig väldigt lyckligt lottad. Ibland vaknar jag och ligger och tittar på Eric och Ella och förstår inte riktigt hur det gick till, säger Jessica känslosamt.
I början av graviditeten var hon orolig för att tappa kontrollen över vikten igen, men känslan försvann efterhand. Både hon och bebisen mådde bra hela tiden. Hon gick upp 24 kilo och har 2–3 kilo kvar att gå ner.
– De får försvinna med tiden. Jag är inte intresserad av siffrorna på vågen längre. Jag mådde som bäst när jag vägde 97 kilo, och vill tillbaka till den känslan. Jag vill kunna vara en aktiv mamma som orkar leka med Ella tills hon blir trött, säger Jessica.
”Jag var tjock men inte värdelös”
När det gäller mat är målet att hela familjen ska äta i huvudsak nyttigt, utan regler och pekpinnar. Jessica har övergått till en mer varierad kost, inte bara LCHF. De äter mer vegetariskt – linser, bönor och rotfrukter. Inte så mycket ris och pasta.
– Det viktiga är att äta bra, god och fräsch mat. Kalla det vad du vill. Jag vill absolut inte tillbaka till att leva på chips och pizza, men livet är för kort för att man aldrig ska få unna sig att njuta av något som är riktigt gott, om än onyttigt.
Till sin dotter hoppas Jessica kunna förmedla en sund inställning till mat och till sin kropp. Hon ska inte behöva genomlida det hennes mamma gjort.
–Det är inte lätt för tjejer som växer upp i vårt utseendefixerade samhälle. Men jag vill försöka visa Ella att jag tycker om mig själv som jag är. Det tog många år innan jag pratade om min maxvikt, det var så skamligt att nämna siffran. Men nu är jag stolt och har fått mitt liv tillbaka.
Jessica njuter nu av vardagliga saker som att orka gå långpromenader med barnvagnen, och sitta på en gräsmatta utan att somna av utmattning. Hon minns känslan första gången säkerhetsbältet i en bil nådde runt hennes kropp, och glädjen när hon kunde följa med sina kollegor på en båttur. Det fanns en flytväst som passade.
Det händer att människor utan att tänka sig för ger henne komplimanger som ”vad fin du har blivit”. Jessica vet att de menar väl, men det gör ändå lite ont.
– Var jag inte fin förut? Jag var tjock men inte värdelös. Jag har ett friskare och bättre liv nu, men jag var fin förut också. Jag kan sörja att jag förlorade en del år, men skäms inte över den jag har varit. En del av det jag missade då tar jag igen nu istället.
Av Lillian Ottosson Foto: Theresia Köhlin