Att vara nära nån som tar sitt sista andetag är självklart nånting som förändrar livet, liksom.
Jag var på väg att sluta tävla och skaffa familj och göra andra saker.
Men när den första beskeden kom så var det lite som en blick från en klar himmel att vänta nu.
Vad händer nu? Vad är det som händer?
Den där första svängen innan, alltså först inför operationen, då var det ju verkligen så här.
Vad är det vi kan göra? Hur ska vi hantera de här sakerna?
Vi skulle ju försöka leva på så mycket som vi kunde.
Men det var ju inte så.
Det var ju inte så.
Det var ju inte så.
Hur ska vi hantera de här sakerna?
Vi skulle försöka leva på så mycket som möjligt, som vanligt.
Så då var det nog väldigt mycket av att det här projektet, nu ska vi bli friska.
När den kom tillbaka så var det ju liksom 40 procents chans att överleva.
Och det blev ju helt plötsligt helt annorlunda. Man får en typ av odds.
Och också se på Peter, hur stor skillnad det var för honom att gå in i den cellljusförhandlingen.
Där började det mycket mer kämpande.
Jag höll ifrån mig väldigt mycket. Jättemycket.
När de här sista beskeden kom, att nu är det inte lång tid kvar.
Då hade jag inte alls kommit fram.
Jag hade inte alls kommit fram.
Jag hade inte alls kommit fram.
Jag hade inte alls kommit fram.
När de här beskeden kom, att nu är det inte lång tid kvar.
Då hade jag inte alls kommit fram. Så långt.
Det jag hade föreställt mig är att jag bara skulle vråla av smärta när Peter dog.
Men det gjorde jag verkligen inte.
Det blev så väldigt...
En tomhet och en sådär...
Nu är det här.
Då kom den där första förståelsen av att nu behöver jag säga några saker.
När vi var borta och reste där var jag ofta väldigt arg.
För att det kändes som att mitt liv var förstört.
Det svåra är att de flesta som går livet vidare nu...
Och jag hade inte...
Jag hade inte en aning om vart jag skulle ta vägen.
Jag började skriva väldigt mycket för min egen skull för att reda ut alla de här tankarna jag hade.
Apropå att jag lopade väldigt mycket och tyckte att jag skulle kunna ha förstått det här.
Eller att jag skulle gjort mer av det. Jag kunde ju ha gått till läkaren tidigare.
I sorg kan det komma så mycket skuld och skam över vad man har gjort.
Kanske bara för att man inte vill att det som har hänt skulle ha hänt.
Att sova för att skratta och må bra igen och att det fanns saker jag ändå tyckte om.
Det var jag själv väldigt förvånad över hur svårt det var.
Eftersom jag ofta har varit en väldigt positiv person.
Hur kan jag må bra om min man har dött?
Om jag skulle ge någon ett råd så skulle det vara att våga stanna kvar i det svåra.
För jag tror att vägen igenom är ändå inte bara att tiden går utan lite vad vi gör med den tiden.
Vågar jag möta de här sakerna? Vågar jag...
...ta tag i de saker som faktiskt har förändrats i mitt liv?
Att jag skulle kunna må bra idag som jag gör det fanns inte på kartan i det akuta skedet.
Överhuvudtaget.
Och att vara både för mig själv och för min familj.
Och att kunna se tillbaka på den här tiden.
Dels vara tacksam för de målen jag faktiskt fick med Peter.
Det fanns inte på kartan. Då skulle jag bara blivit arg om någon sa att jag vill ha mer.
Att nu se det. Att jag har fått leva efter den tiden.
Och haft nu snart sex år av att bygga upp ett annat liv som jag är väldigt nöjd med.
Och att få vara mamma idag är fantastiskt.