Annons

Annons

Jag grät av lättnad när pappa dog



Det var i en dröm som de vidriga minnena från övergreppen i källaren kom fram. Efter åtta års terapi har Siv Olsson, 58 år, slutit fred med äcklet och hatet mot sin pappa. För sin egen skull.

"Kan man förlåta vad som helst"?, är en av frågorna som Siv Olsson levt med länge.

"Kan man förlåta vad som helst"?, är en av frågorna som Siv Olsson levt med länge.

Kan man förlåta vad som helst? Och vill man ens förlåta en pappa, som borde ha älskat och tagit hand om sin dotter – men som istället förgrep sig på henne?

Annons

De här frågorna har Siv Olsson, 58 år, i Mora levt med länge. Ända sedan de förträngda minnena från barndomen dök upp i en dröm, för elva år sedan.

Tiden innan dess var fylld av glömska. Idag kan Siv tydligt se hur starkt det hon inte mindes påverkade henne.

– All energi gick åt till att inte komma ihåg, jag hade fruktansvärd värk av fibromyalgi och var sjukskriven på heltid. Idag vet jag att värken till stor del berodde på att jag var så spänd hela tiden, min kropp mindes allt som hänt men mitt medvetande var frånkopplat. Smärtan var för stor.

Siv kände en ständigt krypande oro inom sig.

– Jag höll alltid på att greja med någonting, med radion på i bakgrunden. Stod inte ut med tystnad. Men då tänkte jag inte ens på det, jag bara körde på.

”En karl vill alltid, en karl får aldrig nog, sa han alltid.”

Det fanns fragment av saker hennes pappa sagt, som etsat sig fast som ”sanningar” – utan att Siv reflekterade över det.

–”En karl vill alltid, en karl får aldrig nog” var något han ofta sa. Som vuxen var jag livrädd att min man skulle få för lite sex, att han skulle tröttna och lämna mig – så jag blev översexuell. Det spelade ingen roll hur trött jag var, jag pockade alltid på sex så att han inte skulle bli missnöjd.

Siv spricker upp i ett sorgset leende. Idag vet hon hur absurt hon resonerade. Samtidigt var hon på något plan medveten om att pappan inte var att lita på. Hennes egna barn fick till exempel aldrig vara ensamma med sin morfar.

– Jag har alltid tänkt att han är en ful gubbe, men jag tog liksom inte in innebörden av det.

”Jag drack öl så fort jag fick chansen”

Siv drack för att döva oron i kroppen.

– Jag vet inte när jag blev alkoholist, men redan första gången jag drack kändes det skönt att bli lullig och avskärmad. När jag var tonåring drack jag öl så fort jag fick chansen.

Som vuxen gömde Siv flaskan i tvättstugan, för där skulle ingen leta. Så stod hon där bland de vikta äppelblomsdoftande handdukarna och lakanen och drack.

Vändpunkten kom en dag när Siv var tvungen att åka till chiropraktorn för att hon hade ont i ryggen. På vägen dit lämnade hon sina dagbarn, som hon passade, hos en annan dagmamma.

– Jag hade som vanligt druckit kvällen innan, och hon såg att allt inte var som det skulle. Så när jag körde iväg kom hon ikapp mig och stoppade mig. ”Äntligen är det någon som ser vad jag gör” sa jag. Det var så skönt att bli ertappad, att bli tvingad att söka hjälp.

Och det var där på behandlingshemmet som drömmen kom till Siv. Den som skulle bli den första nyckeln till de fasansfulla minnena.

– Jag drömde om när jag blev gravid som 16-åring med min dåvarande pojkvän, och hur pappa sa att jag var förbrukad. I nästa drömsekvens var min lillasyster med, hon var åtta år och hade precis tappat framtänderna. Och jag lärde upp henne hur hon skulle tillfredsställa pappa.

”Äcklet och hatet jag kände mot pappa går inte att beskriva”

Siv var i chock när hon vaknade.

– Jag vägrade tro att det var sant, så jag ringde upp min syster och frågade om det verkligen hade hänt. ”Ja, det har det väl” sa hon. Jag blev alldeles kall. ”Varför har du inte sagt något?” frågade jag. Då svarade hon: ”Du har ju aldrig frågat”.

Fler minnesfragment kom upp till ytan, till exempel hur Siv stod med en kniv i handen bredvid pappans säng när han låg och sov – hur hon ville att han skulle dö. Liksom känslan av att kliva ur sin egen kropp, att göra sig helt tom, för att det som hände var outhärdligt.

– Jag mådde fruktansvärt illa och trodde att jag skulle bli galen. Äcklet och hatet jag kände mot pappa går inte att beskriva. Och all skuld för att jag inte kunde rädda min syster. Att bli frisk från alkoholismen var ingenting jämfört med det här.

Siv började i terapi för att försöka hantera alla minnena.

– Jag var fruktansvärt arg på allt och alla, varför hade ingen sett något? Anade ingen vad som pågick? Inte ens mamma?

Minnena som vällde fram var så starka att nutid och dåtid smälte samman.

”Jag litade helt och fullt på min teraperut”

På nätterna låg Siv halvt vaken halvt sovande och pratade bebisspråk. Hon såg sig själv som flicka, liggandes i sängen mellan henne själv och Sven, hennes man. Siv vaknade av sin egen gråt, och såg hur flickan sprang iväg utom synhåll.

– ”Nu försvann hon” viskade jag till Sven. Jag var nog tvungen att gå in i mig själv som barn och möta alla de där känslorna igen. När smärtan kom upp till ytan och jag bara lät den finnas inom mig slutade den att vara ett hot. På det sättet blev ångesten jag haft i så många år med tiden mer hanterbar.

Sven var ett stort stöd under den här tiden. Med honom kunde Siv prata om allt som kom fram, och han höll om henne och gav trygghet.

– Och jag litade helt och fullt på min terapeut. Jag fick till och med hennes mobilnummer så att jag kunde ringa när som helst på dygnet om det blev för jobbigt.

Ett avgörande steg i terapin var när Siv återvände till huset hon bott i under sin uppväxt, och gick ner i källaren där övergreppen ägt rum.

”Jag var ett hjälplöst barn”

Steg för steg tog sig Siv nerför källartrappan.

– Det var jättetungt. Men när jag till sist stod där nere i dunklet blev det så tydligt att det som hänt är dåtid. Det händer inte nu. På det sättet har jag efter hand kunnat konfrontera minnena utan att bli i deras våld. Jag var ett hjälplöst barn, men jag är inte det längre. Det är en viktig skillnad.

Siv gick i terapi i omgångar i åtta år. Och under hela den tiden fortsatte hon att hälsa på sina föräldrar då och då.

– När det kändes alltför tungt fick det bero i perioder, men annars träffade jag dem och vi pratade om ytliga saker, precis som tidigare. Jag konfronterade aldrig pappa, för jag hade inte stått ut med om han sagt att det aldrig hänt.

Men varför sa du inte upp kontakten med din pappa?

– Det hade tagit ännu mer energi än att fortsätta ses. Jag hade fått dåligt samvete, och känt mig som en dålig dotter. Hade fortfarande så låg självkänsla. Det kändes faktiskt ofta bra när vi sågs, jag kunde stänga av minnena för en stund.

Tiden gick. Men bitterheten och alla varför-tankarna var svåra att bli av med. Varför hade detta hänt just Siv? Varför var livet så orättvist?

En dag när hon körde bil lyssnade hon på ett radioprogram som handlade om förlåtelse. Och det var särskilt en mening som fastnade: ”Så länge du bär agg håller du dina egna sår öppna”.

– Håret reste sig på armarna och jag var tvungen att stanna bilen. Och då bestämde jag mig: Jag ska faan inte ha några sår öppna! Det han har gjort mot mig ska inte längre begränsa mitt liv!

”Jag har inte förlåtit handlingarna, men pappa har jag gett förlåtelse”

För sin egen skull började Siv jobba med att förlåta sin pappa, i terapin.

– Nyckeln för mig i förlåtelsen är att den ger avstamp för ett liv där jag är fri. Det har varit svårt, och jag har inte förlåtit handlingarna – men pappa har jag gett förlåtelse. Jag kan aldrig radera det jag varit med om men jag kan glömma det på det viset att jag inte ältar det. Jag känner sorg över att min barndom togs ifrån mig, men jag tillåter inte att det som förstörde för mig då ska få fortsätta att göra det.

Siv har jobbat mycket på att försöka förstå hur hennes pappa kunde göra så hemska saker.

– Det finns inga svar, men en stor del av förklaringen tror jag ligger i hans egen barndom. Jag skrev en uppsats för länge sedan, innan jag kom ihåg allt han gjort, och valde av någon anledning att intervjua honom. Han berättade om en föräldralös, kärlekslös barndom, där ingen ville ha honom. Det har hjälpt mig att kunna känna viss empati för den han sedan blev.

Har du pratat med din mamma om det här?

– Jag har varit fruktansvärt arg på henne, hon borde ju ha anat något. Men hon nekar bestämt, då får jag acceptera det. Jag kan såhär i efterhand se hur nertryckt hon var av pappa. Hon vågade kanske inte ens tänka tanken att ta ton mot honom, och valde omedvetet att inte se.

Fibromyalgin har blivit mycket bättre, allt eftersom Sivs spänningar i kroppen har lättat. Efter sex års sjukskrivning jobbar hon numera halvtid på ett café.

Sivs pappa dog för drygt fyra år sedan, det har också betytt mycket för henne.

– På begravningen rann tårarna och jag fattade inte varför. Det var först senare som jag förstod att det var tårar av lättnad. Äntligen var jag fri på riktigt.

Räddningen för Siv under uppväxten var somrarna hon tillbringade hos sin moster och sina kusiner i Bollnäs.

– Där fick jag en fristad. När jag träffade mina kusiner för några år sedan pratade de om vilken glad tjej jag varit som liten, och jag förstod inte vad de menade. För jag kände mig aldrig glad, bara tom. All energi gick åt till att överleva. Men nu har jag bestämt mig för att jag ska bli den där glada tjejen på riktigt, den där Siv som mina kusiner trodde att jag var. Och jag börjar närma mig henne nu.

Av Anna Carsall
Foto Susanne Hallman


Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…