Fråga psykologenNarcissismUtmattningssyndromHögkänslighetPsykopatiska dragHantera känslor

Semesterläsning: Jag tappade musikglädjen

15 jul, 2012 
Annons

Sonja Aldén var hes, ledsen och trött – och hade tappat glädjen till musiken. När rösten försvann helt insåg hon att hon måste sänka tempot och börja sätta gränser.

I dag är Sonja Aldén en väl anlitad artist och låtskrivare, och hon måste inte längre tacka ja till vartenda jobberbjudande. Men hon har i färskt minne hur det var förut, innan hon slog igenom, när det var osäkert om hon ens skulle kunna fortsätta att sjunga för att rösten tog slut och hon gick in i väggen.

– Som frilansande sångerska vill man inte tacka nej till jobb för då ringer de någon annan i stället. Och man kan inte heller ha en ersättare. Man är ju själv sitt varumärke, säger Sonja.

Jobbade jämt

Det blev en ond cirkel. Sonja sjöng i en showgrupp, ett soulband och i husbandet på Stockholmskrogen Blue Moon Bar.

Hon jobbade mer eller mindre jämt, repade på förmiddagarna, soundcheckade på eftermiddagarna, och uppträdde på kvällarna. Det var hög volym, stojig miljö och tung cigarettrök (det var på den tiden man fick röka på krogen). Ofta kom hon inte hem förrän mitt i natten, och försökte varva ner och sova en stund – inför nästa förmiddagsrepetition.

Annons

– Jag var alltid hes när jag vaknade och det tog längre och längre tid innan jag återhämtade mig. Ibland önskade jag att krogen skulle brinna ner, så att jag skulle slippa gå dit och sjunga igen. Och då är det ju någonting som är väldigt fel, jag som egentligen brinner för sången. Jag borde ju längta upp på scenen!

Vad var det som höll på att hända? Varför kände hon sig så håglös? Hon som älskade att sjunga, som fick jobba med sin stora passion… Varför kändes det inte kul längre?

– Jag tänkte att om jag sover bättre, dricker mycket vatten, äter nyttigt och lever hälsosamt, så fixar det sig. Det måste det! Jag ville inget hellre än att få tillbaka känslan för att sjunga, och hyran skulle ju dessutom betalas.

”Inte kunde väl jag vara utmattad”

Under nästan fem år vägrade Sonja lyssna på kroppen. Hon upplevde allt oftare att ingenting var roligt, att hon inte var glad. Samtidigt som hon kämpade på i samma höga tempo.

Annons

– Jag kunde inte le längre. Jag som egentligen är en positiv person gick runt och låtsaslog. Jag gick som på autopilot, kände inte igen mig själv längre och det skrämde mig. För jag hade ju läst att det var tecken på att man riskerade att gå in i väggen. Men inte kunde väl jag vara utmattad, jag var ju bara 27 år och älskade mitt jobb. Eller hade älskat det, rättare sagt…

Till slut var Sonja tvungen att minska på repertoaren för att skona rösten.

– För varje kväll tog jag bort en låt. Det var väldigt ångestladdat minns jag, att ha viljan att sjunga och uppträda men inte orken och glädjen. Det var en oerhörd stress och jag hade en ständig panikkänsla inombords.

”Jag levde som i en dimma, bara vilade och sov”

Situationen blev ohållbar och Sonja gick till en läkare. Det visade sig att stämbanden var inflammerade. Domen blev total tystnad i minst två veckor.

– Där fick jag det svart på vitt, det var vila och tystnad som gällde. Det som jag hade försökt ignorera. Jag gick omkring med en griffeltavla överallt som jag skrev på. Det var hemskt frustrerande att inte få använda rösten, och jag var så trött och spänd och stel i kroppen. Jag levde som i en dimma, vilade och sov och vilade ännu mer, säger Sonja.

Annons

Hon blev sjukskriven på heltid i tre månader och sedan lika länge på halvtid. Genom bekanta fick Sonja tag på den då okända sångpedagogen Kishti Tomita, som senare skulle bli en av domarna i den omtalade Idoljuryn.

– Hon kallas ”röstängeln”, och trots att jag bara gick till henne två gånger så gav det resultat.

Kishti Tomita sa åt Sonja att lägga sig på golvet, för hon ville se om hennes ben var lika långa. Det var de inte, så Sonja fick rådet att uppsöka en naprapat.

– Och väl där fick jag veta att jag hade en massa låsningar i ryggen. Jag hade inte märkt någonting för jag var ju så fokuserad på min röst! Så visade det sig att jag var trasig” lite överallt. Naprapaten sa att jag hade energi som en 80-åring, och det var verkligen så det kändes…

”Ville vara omtyckt”

Sonja tvingades dra sig tillbaka, levde ett avskärmat liv, och började fråga sig själv vad hon ville.

– Jag har alltid varit empatisk och velat att andra ska ha det bra. Jag ville väl vara omtyckt också förstås, och det innebar att jag inte fick göra andra besvikna. Det kunde handla om allt ifrån att ta en fika, till en resa eller att lära mig tio låtar på några dagar. Det blev ju mitt fall kan man säga, att jag inte tackade nej till någonting utan bara sa: ”Jaja, jag fixar, jag hänger på”, hela tiden.

Annons

Nu såg jag Sonja tydligt hur hon slagit dubbelknut på sig själv för att kunna vara den där som var lätt att ha att göra med, som inte krånglade.

Och hon frågade sig: Vill jag fortsätta så här? Vad får det i så fall för konsekvenser? Och vad händer om jag säger nej?

När insikten kom var det inte svårt att säga nej, för hon hade ju inget val. Och det var då hon insåg att det eviga ja-sägandet faktiskt mest hade krånglat till det.

– Jag ställde ju bara till det för mig själv när jag försökte anpassa mig efter andra, det var det enda som hände. Och ganska snart märkte jag att det inte var hela världen att säga nej. Ingen katastrof inträffade. Och det var en enorm stressbefriare!

Krafterna återvände oväntat fort, bara efter ett par månader. Sonja tror själv att det beror på att hon fick läka från flera håll i och med kroppsbehandlingarna.

– Jag började ta det lugnare, gå närmare människor och prata, sänka rösten, anpassa den till situationen. När jag kom tillbaka var rösten bättre och starkare än någonsin.

Annons

”Min inre stressmätare har blivit mycket känsligare”

Sonja menar att insikten har varit som att lära sig att cykla: Har man en gång lärt sig så vet man att man inte ska luta för mycket åt ett håll för då ramlar man.

– Jag har kommit ut på andra sidan känns det som. I dag finns en helt annan medvetenhet. Visst blir det mycket ibland, men min inre mätare har blivit så mycket känsligare. Det är som om osynliga varningsklockor börjar ringa och jag känner i magen hur stressen byggs på. Det ger mig en chans att prioritera om, att ta det viktiga först och skjuta resten på framtiden. Förut kastade jag mig bara in i allt, nu frågar jag mig vad som är rimligt och troligt.

Den nya skivan I gränslandet har tagit tre år att spela in. Sonja har aldrig haft som mål att bli känd, utan hennes mål har varit att få göra det hon blir lycklig av. Och den känslan har hon hittat tillbaka till nu.

– Jag ville inte ge ut skivan när jag var gravid eller nyförlöst. Men nu känns det hundra procent rätt. Ännu en gång har jag lyssnat inåt. Och alla låtarna handlar om att stå vid ett nytt skede i livet som man inte riktigt vet vad det innebär.

Annons

I dag mår Sonja bättre än någonsin, säger hon. Hon har sonen Teddy som snart är ett år och hon har jobb, trots att hon ibland säger nej.

– Jag är en bättre artist och trevligare person att samarbeta med, tror jag.  Allt det här har kommit sedan jag lärde mig att sätta gränser. När man respekterar och accepterar sig själv får man större respekt och förståelse från andra också. Jag kommer aldrig att tillåta mig själv att hamna i samma stress igen. Varningsskyltarna fanns där förut också, men nu kan jag läsa.

 

Sonja Aldén

Ålder: 34

Yrke: Sångerska och låtskrivare

Familj: Sambon Jörgen och sonen Teddy, snart 1 år

Bor i: Stockholm

Aktuell: Med nya skivan I Gränslandet och en kyrkoturné i sommar och i vinter

Av: Anne Haavisto

Bild: Lasse Nyman

 

Annons