Annons

Annons

Fem år efter tsunamin: Jag hade inte överlevt utan mina nya barn

"Jag tänker på Freja varje dag", berättar Sara.

Fem år har gått sedan Sara Dannborg förlorade sin ettåriga dotter Freja i tsunamin. År av outhärdlig sorg och hårt arbete för att orka vidare. Men också stor glädje. – Jag känner en djup och lugn lycka idag, mycket tack vare mina underbara söner.

Fem år har gått sedan Sara Dannborg, 35, förlorade sin ettåriga dotter Freja, sin mamma och sin morbror i tsunamin.

– Många har frågat hur jag orkar leva vidare, men det gör man ju, för att man måste. Jag insåg tidigt att jag aldrig skulle klara det här om jag såg på mig själv som ett offer. Det finns ingen kraft i det.

Annons

Minnena från själva tsunamin känns numera långt borta.

– Det är som en film när jag tänker på det. Jag och min man Erik hade åkt i väg med en båt för att dyka, medan de andra var kvar på stranden i Khao Lak. Plötsligt kom en enorm flodvåg, och tätt efter två till, som nästan välte båten.

På håll såg Sara och Erik hur vattnet vräkte in över land, så att trädtopparna försvann.

– Vi förstod på en gång att något fruktansvärt hade hänt, och åkte tillbaka till stranden så fort det gick. Sedan minns jag bara att det var kaos. Det var en chock som inte kan jämföras med något annat. Jag blev helt avstängd känslomässigt.

Saras svärmor, som mirakulöst nog hade överlevt, berättade att hon sett Saras mamma springa i väg med Freja i famnen, innan de sveptes i väg av vattnet.

Sara och Erik letade desperat efter sina anhöriga, men utan resultat.

– Först letade vi på sjukhusen, och sedan på bårhusen. Min famn och mina armar ville hålla om Freja, men hon fanns inte. Hon var borta. Mitt barn var borta…

”Jag hade inget kvar att leva för kändes det som”

Några dagar senare bestämde sig Sara och Erik för att åka hem till Stockholm.

– Det var fruktansvärt att ta det beslutet, men samtidigt förstod vi att varken Freja, mamma eller min morbror kunde ha överlevt. Inget spelade längre någon roll, jag hade inget kvar att leva för kändes det som. Den tredje januari, samma dag som Freja skulle ha fyllt ett, kom vi hem till Sverige…

Men vad skulle de göra här hemma?

– Det går inte att beskriva hur det var att sitta här och vänta. Att inte veta var hon var. Så vi åkte tillbaka till Thailand.

Sara satt i bungalowen de hyrde och slogs av tanken: Vem är jag nu?

– Är jag en sådan som har förlorat ett barn nu? tänkte jag. En sådan jag tidigare läst om och tyckt synd om… Det var chockartat att försöka identifiera om mig själv. Jag var fortfarande en mamma, men mitt barn levde inte längre… Hur tar man in det?

Drömde marddrömmar

Efter ett tag var Sara och Erik tvungna att lämna Thailand igen, det fanns inget mer de kunde göra på plats.

– På nätterna drömde jag att alla kroppsdelar slets av från min kropp. Och det var precis så det kändes. Jag hade slagits ut som människa, det fanns inget kvar av mig.

Identifieringen drog ut på tiden, och Sara och Erik gjorde allt de kunde för att få de svenska myndigheterna att skynda på processen. De skapade föreningen ”Saknade barn i tsunamin”.

– Det var skönt mitt i alltihop att jag och Erik hade kraft att påverka. Än i dag är jag förvånad över hur illa myndigheterna skötte informationen till oss anhöriga.

Sara fick en psykolog som hon träffade två gånger i veckan, och via Röda korset fick hon och Erik kontakt med andra föräldrar som förlorat sina barn i tsunamin.

– Omgivningen blev livsviktig. Jag behövde ställa samma frågor om och om igen. ”Kommer jag att bli lycklig igen?” frågade jag psykologen säkert hundra gånger. Och när hon sa ”ja, det kommer du” så litade jag på det på något sätt. Utan min psykolog hade jag aldrig mått så bra som jag gör i dag. Jag tror faktiskt att hon räddade mig.

Sara delade in tiden i delar. När ångesten blev för svår bestämde hon sig för att stå ut i alla fall till nästa gång hon skulle träffa psykologen eller stödgruppen.

– När jag pratade och ältade lättade ångesten lite. Det var de stunderna jag levde för.

”Jag kände mig så ensam”

Många av Saras vänner och bekanta hade svårt att hantera den totala katastrof som drabbat henne.

– Det räcker ju inte att ringa ett par gånger och fråga om man vill ta en fika, och sen inte höra av sig igen. Så här i efterhand kan jag önska att vissa hade varit mer uthålliga och fortsatt höra av sig. Men jag har också fått nya nära vänner från stödgruppen. Vi finns verkligen där för varandra.

Insikten om den oerhörda förlusten kom pö om pö. Och hela tiden var Erik där.

– Vi hade båda förlorat ett barn, men jag upplevde ändå att jag var hårdast drabbad. Året innan hade min pappa dött i cancer, och nu var min mamma och min dotter döda. Kände mig så ensam… Senare, när jag var lite starkare, bröt Eriks sorg ut och jag kunde stötta honom.

Det fanns aldrig några tvivel om att deras relation skulle klara de enorma påfrestningarna.

– Vi bestämde oss för att klara det här. Vi har sett varandras totala utsatthet, och det har gjort oss väldigt sammansvetsade.

”Det var en gåva från mamma att jag överlevde”

Mitt i sorgen kunde Sara också känna en försiktig tacksamhet.

– Erik levde ju. Och jag själv också. Jag vet att jag funderade på att stanna kvar på stranden den där morgonen, men mamma sa åt mig att åka med båten. Annars hade troligen också jag dött, och Erik hade blivit ensam kvar. Det var en gåva från mamma att jag överlevde. Och den gåvan måste jag ta hand om.

Redan i Thailand bestämde sig Sara och Erik för att försöka skaffa ett barn till.

– För att överleva det här måste vi ha ett barn, kände vi. Vi är föräldrar och föräldrar har barn. Två månader senare blev jag gravid, och det var en märklig upplevelse. En del av mig ville dö och en annan leva. På ett sätt ville jag inte ha barnet, för det var ju inte Freja som kom tillbaka.

Sara besökte ett medium för att försöka få ett tecken från Freja. Tanken på att hon inte längre skulle existera var outhärdlig.

– Mediet förmedlade en enorm kärlek från Freja, men också från mamma och pappa. Jag blev alldeles varm inombords. Och då kände jag så tydligt att de inte är borta… Det ger en viss tröst att jag kommer att få träffa dem igen när jag dör.

”Först när jag såg den lilla kistan förstod jag att hon är död”

Tre månader efter tsunamin identifierades Saras mamma. Och först åtta månader senare identifierades Freja.

– Hon hade tydligen hittats tidigt, men det hade varit någon siffra i hennes dna-matchning som inte stämt. Min första reaktion var att det kändes skönt att hon inte spolats ut till havs och legat länge i vattnet…

Kort därefter kom Freja hem med flyget.

– Det var helt surrealistiskt att stå där på Arlanda, med halvstor mage, och ta emot den lilla kistan. Och det var först då som jag verkligen tog in att hon är död. Det är inte lätt att acceptera att ens barn inte längre lever…

Det var Saras psykolog som fick henne att se på det hon varit med om i ett större perspektiv.

– Det som hjälpte mig sluta älta ”varför jag, varför just min dotter” var tanken på alla andra föräldrar världen över som förlorar sina barn. Den tanken gör mig mer ödmjuk inför livet.

När förlossningen närmade sig hade Sara tagit till sig att hon skulle få ett till barn. Och hon hade accepterat att hon inte skulle vara den där översvallande mamman hon varit med Freja. Det fick bli som det blev. Men oron för att något skulle gå fel vid förlossningen var svår att tackla.

– Och jag var väldigt rädd för smärtan, hade haft så mycket psykisk smärta så jag orkade inte med mer.

Sara fick psykologisk hjälp, och allt gick bra. Freja fick en lillebror.

–#I början var det jobbigt att det inte blev en flicka. Identifierade mig så starkt med att vara mamma till en dotter…

”Det känns konstigt att Frejas småsyskon är äldre än hon”

Att få ett barn, som dessutom hade kolik, krävde all energi Sara och Erik kunde uppbåda. Plötsligt handlade allt om att lösa det som var nu.

– Det var flera andra i stödgruppen som också hade fått fler barn, och jag vet att vi pratade om att vi inte längre hade tid att ta hand om barnen vi förlorat… Och nu är Leo fyra år, det känns konstigt att han är äldre än sin storasyster.

Även Leos lillebror Ludvig, 2 år, har hunnit bli dubbelt så gammal som Freja.

– Jag älskar mina tre barn lika mycket, men Freja kommer alltid att vara speciell. Hon var ju min förstfödda, och jag såg mig själv i henne. Det var hon och jag liksom…

Gradvis har sorgen blivit mer hanterbar.

– Den där djupa sorgen när jag gråter och verkligen tar in saknaden kommer då och då, men för det mesta rullar livet på. Man hinner inte gå ner sig när man har två vilda småbarn att ta hand om. Men jag tänker på Freja varje dag, hon finns under ytan hela tiden. Sorgen har blivit som ett hål som jag lärt mig leva runt.

Ibland drar en tanke förbi hur Freja skulle ha varit om hon hade fått leva.

– Hon skulle ha fyllt sex nu i januari… Jag kan nudda vid tanken på allt hon går miste om, alla stunder vi skulle ha delat, och vilken framåt och duktig tjej hon hade varit. Men den tanken går inte att fullfölja, det är för smärtsamt, säger Sara, tystnar en stund och tillägger med ett försiktigt leende:

– Och jag hade ju troligen inte haft Leo om inte allt det här hänt…

”Jag är tryggare i mig själv nu”

I flera år handlade sorgen bara om Freja.

– Det var först senare som jag tog in sorgen efter mamma. Jag saknar min mamma och pappa enormt mycket. Och jag sörjer dem också som de underbara morföräldrar de hade blivit åt Leo och Ludvig.

Hur har du förändrats som person under de här åren?

– Som grundperson är jag ungefär densamma som innan, men jag är tryggare i mig själv. Jag har varit med om det värsta som kan hända, och skulle inte klara av det en gång till – men jag har tagit mig levande igenom det här. Är oerhört stolt och tacksam över att jag mår bra i dag och har ett fungerande liv, att vi kunde få två barn till och att jag nu ska börja jobba.

Är du lycklig?

– Ja, det är jag. Det är en djup och lugn lycka över allt jag har kvar i mitt liv och allt jag fått. Erik och jag har en stark kärlek till varandra och vi har fått två underbara och vackra söner.
Mer tsunami-läsning:

Malin Sävstam: ”Kärleken är starkare än döden” 

 

Av Anna Carsall
Foto Susanne Hallman

 

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…