Eva blev förlamad – då förverkligade hon sin dröm

Att kliva in i Eva Nilssons lägenhet är som att hamna i ett konstgalleri. På väggarna i varje rum hänger hennes alster, alla signerade med

en röd kyssmun.

– Det är mitt signum, tavlorna är målade med hjälp av min mun.

Hon sprudlar av livsglädje, skrattar mycket, och återkommer ofta till hur tacksam hon är att hon lever. För allt kunde ha tagit slut den där sensommardagen 1998 då dykolyckan, som gjorde henne förlamad från nacken och ner till fötterna, inträffade.

Ändå ångrar hon inte att hon hoppade från den där bryggan på ön.

– Nej, varför skulle jag göra det? Det bidrar inte till att jag mår bättre, eller får mitt gamla liv tillbaka. Det här är mitt liv nu och jag vill leva det fullt ut, säger hon och börjar lugnt berätta om vad som hände.

Läs också: Förlamade Josefin: Sitta i rullstol ingen katastrof

Varje höst åkte Eva med sina vänner till en ö i Sundsvalls skärgård och övernattade. Eva kände mycket väl till platsen. Dagen hade varit helt underbar, och i den sena augustikvällen var det varmt både i luften och i vattnet.

Då skymningen föll tände de en eld och njöt av gemenskapen och stämningen. De bestämde sig för att avsluta den härliga dagen med ett kvällsdopp. Vännerna gick ner till strandkanten och vadade ut i vattnet. Eva gjorde som hon alltid brukade göra, sprang ut på bryggan och dök ner i vattnet. Men eftersom det var mörkt ute, såg hon inte att vattenståndet var lägre än vanligt.

Krossade nackkotor

När hon landade hörde hon hur det knakade i kroppen. Helt plötsligt kunde hon inte röra sig och hon kände direkt att något var väldigt fel. Hon hade ingen känsel i sina ben och fick inte upp armarna från vattnet.

– Jag bara låg tyst i vattnet och kände mina hjärtslag. Tanken kom, ”kommer jag att dö nu”? Jag kände hur jag började sjunka, ändå greps jag inte av panik.

En av vännerna uppmärksammade att Eva saknades och började söka efter henne. Eftersom det var mörkt var det svårt. Men plötsligt fick en av dem tag i Evas arm, under vattenytan, och kunde få upp hennes orörliga kropp på land. Hon berättar om hur hon började frysa, och att alla försökte hålla henne varm med hjälp av sovsäckar och täcken. Någon ringde efter hjälp, men det var en lång båtfärd ut till ön. Först efter 45 minuter kom Sjöräddningen. Då de nådde land tog ambulansen Eva till Sundsvalls sjukhus.

– Där väntade helikoptern, som flög mig till Umeå universitetssjukhus. Det var bråttom, de visste inte hur mycket som var skadat i min kropp och denna typ av olyckor behöver snabbt vård.

Vid röntgenundersökningen konstaterades att 4:e nackkotan hade en fraktur och 5:e var krossad, 6:e och 7:e hade också frakturer. Läkarna fixerade hennes kropp och hon fick ligga utsträckt i tre dagar.

– Fjärde dagen kom en kirurg som jag kallar för världsbäst. Under nästan tolv timmar opererade han mig. Det är tack vare honom som jag

i dag är så pass bra återställd och inte haft besvär sedan operationen.

Läs också: Tina fick MS: ”Vill bara vara en vanlig mamma”

Beskedet, att hon inte kommer att kunna gå mer, var förödande. Eva bröt ihop, men någonstans inom henne vaknade viljan och hon bestämde sig för att inte sluta leva.

– Jag vet att det låter konstigt, men jag grät i två och en halv minut, sedan tänkte jag: Nu ska jag kämpa mig tillbaka.

– Det är bara att leva på livets villkor. Det var nog mer min familj och vänner som sörjde. Men jag, Eva, fanns ju kvar och jag tänkte inte ge upp bara för att jag blev förlamad.

Eva fick stanna på Umeå sjukhus i fyra månader för rehabilitering.

Under denna tid frågade hennes arbetsterapeut om hon hade tänkt på vad hon ville arbeta med, det var inte säkert att hon kunde återvända till sitt tidigare yrke, som kock.

Svaret blev:

– Jag vill vara självständig och kunna måla, måla massor!

Började måla med munnen

Innan olyckan hade Eva målat på sin fritid, mest som en hobby. Nu bestämde hon sig: Konsten skulle bli heltidssysselsättning och hon skulle starta eget.

Det var ingen som riktigt trodde på Eva när hon kom med idén, men det brydde hon sig inte om. I stället tog hon reda på hur hon kunde lära sig att måla med munnen. Hon sökte och fick stipendium till konstskolan i Stockholm och kom in på en kurs. Efter två års envist tränande lyckades hon måla sin första tavla med munnen.

– Det var så mycket glädje för mig, och ännu roligare när jag sålde den. Då tänkte jag: Nu kör jag på! Av med skygglapparna och följ ditt hjärta!

Sedan tog konstnärslivet fart. Nu har hon haft ett flertal utställningar och hennes målningar finns att köpa på olika gallerier i Sverige. Många av hennes tavlor har motiv från hennes paradisö, Hawaii. Dit har Eva åkt två gånger för att hämta inspiration.

Läs också: Sofias Änglar: Ebba, 18, blev förlamad över en natt

– Ett par år efter olyckan kände jag att jag behövde få nya utmaningar i mitt liv, det var för mycket tristess i vardagen och min inspiration började sina.

Hon hade redan som liten målat motiv med vulkaner och fjärilar och alltid drömt om att få åka till Hawaii, men innerst inne tänkt att det var för dyrt. Men en dag kände hon att hon skulle dit, kosta vad det ville, och allt går att ordna.

För att få ihop pengar till resan sålde hon sin lägenhet och hyrde en tillfällig bostad. Sedan packade hon sina väskor och reste, med två assistenter. Det blev inte bara en utan två inspirerande resor till ögruppen.

– Det är mitt paradis på jorden och när jag var där andra gången så kom min idé: att skriva ett filmmanus!

Och om allt går som Eva vill kommer även filmen att bli verklighet.

– Manuset är klart och även titeln på filmen, och jag ska ha ett viktigt möte i Los Angeles under 2018, mer kan jag inte säga.

Det är alltså inte bara konst Eva skapar med munnen, förutom filmmanuset har hon även skrivit boken Änglavakt, om livet före och efter olyckan. I dag kan hon röra armarna och

händerna lite grann, men handlederna är försvagade och hon måste fortfarande använda rullstol. I boken, som tog henne två år att skriva, berättar hon öppet om sina tankar och känslor och hon hoppas att den kan hjälpa andra, i liknande situationer, att hitta glädjen i livet.

– Visst, mitt liv är i dag beroende av att assistenter finns här dygnet runt, de är mina armar och ben eftersom jag sitter i rullstol och är förlamad, säger Eva, som varken är bitter över olyckan eller ältar det som inträffade.

– Jag hade lika gärna kunnat vara död. Jag är otroligt tacksam och i dag lever jag ett lyckligt liv som konstnär. Jag älskar mitt nya liv!

Hon berättar om sitt arbete med kommande utställningar, hon planerar redan för en privat vernissage i augusti i år.

– Då har det gått 20 år sedan olyckan. Jag säger till alla att jag hade änglavakt, annars skulle jag inte sitta i rullstolen. Livet gav mig en andra chans och det var meningen att jag skulle förvalta min gåva att måla.

Läs också: Nellie, 5, blev förlamad efter nästäppan

Eva tror att det finns en mening och en tydlig livsväg för alla att vandra efter. Ibland krävs kanske en hård törn för att man ska hitta rätt väg att följa.

– Jag kallar makten där uppe i himlen för chefen, om det är en han, hon eller något annat som bestämmer över mig, det vet jag inte.

Hennes övertygelse är i dag att det var olyckan som öppnade en möjlighet att börja måla på heltid.

–  Annars hade jag jobbat på som kock, vilket jag trivdes med, men det är konsten som är mitt kall i livet. Varje dag är en gåva för mig och jag nyper mig ofta i armen för att förstå att mitt liv i dag är verklighet och ingen dröm.

Eva Nilsson

Ålder: 44 år.

Familj: I ett förhållande.

Bor i: Sundsvall.

Yrke: Konstnär, driver företaget My Art.

Aktuell: Med en konstutställning, 20 år efter olyckan. Skriver på ett filmmanus.

Av: Anna Olofsson Foto: Anna Thors