Annons

Annons

Relationsakuten: Dottern väljer pappa före mig

När 13-åringen vill bo mer hos sin pappa blir Lisa ledsen – och skäms för att hon inte kan glädjas åt deras goda relation. Det är naturligt att sörja när barnen flyttar, svarar psykologen.

Lisas dotter väljer sin pappa framför henne (bilden är arrangerad).

Lisas dotter väljer sin pappa framför henne (bilden är arrangerad).

Lisa, 38:

Annons

Jag är frånskild mamma till ett tvillingpar, en pojke och en flicka på 13 år.

Ända sedan de var 6 år har de bott varannan vecka hos mig och varannan hos sin pappa. Jag har levt för att barnen ska må bra och de är jättefina. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag lyckats, men det kan man ju aldrig riktigt veta.

Gilla MåBra på Facebook

Nu säger min dotter att hon vill bo två dagar extra hos sin pappa. Visst är jag glad att hon har en trygg och bra relation till honom. Det är ju bra för tjejers självkänsla.

Problemet är att jag också blir ledsen och känner mig bortvald. Inte nog med att jag mått dåligt i sju år för att jag bara får ha mina barn på halvtid, nu får jag ännu mindre tid med henne…

Gör hon så här för att straffa mig? Hon är ju trots allt tonåring. Vi bråkar inte speciellt mycket, men hennes humör svänger – ena stunden är hon glad som en lärka, nästa är hon arg och ledsen. Vi har varit jättetajta förut och nu känner jag hur hon glider bort från mig.

Jag har inte pratat direkt med henne om varför hon vill flytta, men jag vet att hon tycker att det är jobbigt att flytta fram och tillbaka, och jag förstår henne – det är egentligen barnmisshandel att låta barn leva på det sättet!

Jag vet inte vad jag ska tänka och förstår inte varför jag reagerar som jag gör. Jag känner mig som en dålig mamma. Hur ska jag göra för att tänka positivt om hennes önskemål?

Jag vet att jag har lite svårt att släppa taget om mina barn. En ny tid måste förstås ta form, lite på samma sätt som när jag fick dem. Det är jag medveten om och att mycket ligger på mig själv. Jag måste skaffa mig ett liv vid sidan om mina barn och inte leva genom dem, men det är egentligen en helt annan historia.

Det som gäller nu är: Varför känner jag mig som en väldigt liten och rädd person för att min dotter vill bo hos sin pappa?


Psykologen svarar: Det är okej att känna sig ledsen

Jenny Klefbom.

Jenny Klefbom.

Jag tror att de flesta föräldrar kan förstå och känna igen sig i dina kluvna känslor. Samtidigt som man vill att barnen ska utvecklas, så kan det kännas hemskt att de behöver en allt mindre. Och kanske blir det ännu svårare för den som är ensamstående och har fått mycket av glädjen i livet genom barnen.

Du funderar över om din dotters förslag kan vara ett känslomässigt utspel riktat mot dig. Visst kan det vara så, men vare sig det är så eller inte så gör du bäst i att inte ”gå i gång” på det känslomässigt. Det finns ju faktiskt många alternativa förklaringsmodeller.

Det är till exempel ett välkänt faktum att de största konflikterna i tonåren ofta blir mellan mor och dotter. Kanske är din dotter så klok så att hon vill förebygga detta och på så sätt ta både dig och sig själv igenom tonårstiden på ett skonsamt sätt.

Det är också vanligt att ungdomar när de kommer i tonåren tycker att det är allt jobbigare med flyttarna. Nu blir de inte färre med hennes förslag, men det är kanske någonting att tänka på: Att er dotter under de kommande åren kommer att gå ifrån att vara barn i era familjer till att i allt högre utsträckning bli huvudperson i sitt eget liv. Det kommer att vara kompisar och aktiviteter som blir viktigast och hos vem man bor blir underordnat.

Man kan spekulera kring olika orsaker, men jag tycker också att du ska ta och fråga din dotter hur hon tänker. Var bara känslomässigt förberedd, så att du klarar av att acceptera hennes svar vad det än är.

Det är inte alls konstigt att du – som lagt ner all din tid, energi och omsorg under de senaste 13 åren på dina barn – känner dig livrädd för hur det ska bli att leva utan dem i framtiden. Och det är inte heller konstigt om du känner dig bortvald, avvisad och försmådd av din dotter, och kanske till och med avundsjuk på din före detta man. Tillåt de känslorna att finnas (även om du inte behöver visa dem för vare sig barnen eller deras pappa). Och tillåt dig också att känna den sorg som alla separationer för med sig. De här känslorna är ju tecken på hur mycket du älskar dina barn! Jag hoppas också att du har någon klok vän som du kan prata om känslorna med.

Du skriver att det är en helt annan historia att du behöver hitta annat att engagera dig i förutom barnen. Jag tänker att det i allra högsta grad hänger ihop och att det är på det området du behöver göra något för att inte bli så känslomässigt sårbar. Men det räcker inte att tänka och göra upp vaga planer – du måste sätta dem i verket också.

Jag vet inte vad du är road av, men det brukar vara bra att skaffa sig en hobby som verkligen engagerar. Skaffa en kattunge eller valp. Om du har en konstnärlig ådra: Börja med en kreativ hobby som du kan uppslukas upp. Eller utöka helt enkelt ditt sociala liv genom att ta initiativ till mer umgänge. Gör det nu! Då har du väldigt mycket vunnet inför den långa frigörelseprocess som du har framför dig och som annars kan komma att bli väldigt plågsam.

/Jenny Klefbom

Av Anki Sydegård
Bild: Thinkstock


Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…