Läsarberättelse: Vår vänskap tog slut efter 30 år ihop
Lina har varit min väninna ända sedan barndomen. Vi växte upp i samma stad och gick i samma skola. Efter att vi gått ut skolan fortsatte vi att ha tät kontakt. Och när vi båda bildade familj var det självklart att besöka varandra regelbundet tillsammans med våra män och barn.
I över tre decennier har vi varit som systrar. Därför är det så ledsamt att det slutar så här.
För några månader sedan drog jag ett djupt andetag innan jag tog bort Lina som vän på Facebook. Det var bara några enkla klick med musen, men för mig var det en stor symbolisk handling. Till slut hade jag uppbringat styrkan att säga stopp, och sätta punkt för ett stort kapitel av mitt liv.
Svårt att släppa taget
Jag har varit igenom hela känsloregistret under de senaste åren, ända sedan det började gå utför med vår vänskap. Jag har känt mig sårad, avvisad, fyllts av ilska, bitterhet och blivit djupt besviken.
Genom åren har Lina och jag delat så mycket: De tidigaste barndomsminnena, samtalen om våra första kärlekar, fantastiska resor… Och vi har bevistat varandras bröllop och barndop.
Vi har stöttat och hjälpt varandra i svåra tider, eller när världen känts hård och orättvis. Ja, vi fanns alltid där för varandra. Och känslan var alltid att ifall allt annat gick åt pipan i våra liv, så skulle vi ändå ha varandra.
Med så mycket gemensam historia är det väldigt smärtsamt att släppa taget, och inte i min vildaste fantasi hade jag trott att jag skulle mista Lina som väninna. Den tanken hade helt enkelt aldrig slagit mig, och det var också därför jag i det längsta hoppades att vi skulle hitta tillbaka till varandra och den vänskap vi haft.
Men det skedde inte.
Bara tomma ord
Jag minns mycket väl när jag märkte den första förändringen. Det var när Lina började få framgång med det nätföretag som hon startat tillsammans med en väninna i Danmark, där hon bor med sin familj. All Linas tid och energi riktades mot företaget, och allteftersom tiden gick verkade hon mer och mer uppslukad av sig och sitt. Det var som om hon inte längre hade plats för något annat i sitt liv än för företaget och sin egen familj. Och när vi pratade märkte jag att hon bara lyssnade med ett halvt öra.
Hon var så upptagen med företaget att ett sedan länge inplanerat besök hos mig måste skjutas upp på obestämd tid. Även om jag mycket väl förstod att hon hade mycket att stå i, blev jag ändå sårad över att ständigt vara den som blev bortprioriterad.
Hon svarade knappt på mina mejl längre, och det gick allt längre tid mellan våra tidigare så täta telefonsamtal.
Jag hoppades ändå att det bara var en fas vi skulle ta oss igenom. Varje gång vi pratades vid, så avslutade hon ju alltid med att nu skulle hon nog snart hitta ett datum för ett besök. Men till min besvikelse var det tomma ord, och hon fick aldrig tummarna loss.
Bad om ursäkt
När jag sedan av en händelse fick veta att Lina faktiskt varit i Sverige flera gånger och hälsat på familj i närheten av där jag bor, blev jag helt paff. Det var inte alls likt henne att dölja sina besök i Sverige för mig. Varför hade hon inte avsatt tid för att träffa mig? Vad hade jag gjort som fick henne att välja bort mig?
Jag hade verkligen ingen aning och kanske borde jag ha konfronterat henne istället för att dra mig undan, men jag var så arg, sårad, ledsen och besviken att jag under en tid bara valde att ligga lågt.
Innerst inne hoppades jag att min tystnad skulle få Lina att inse att hon saknade mig lika mycket som jag saknade henne.
Det fick faktiskt önskad effekt. Efter ett halvår kom Lina tillbaka och bad om ursäkt för att hon inte hade haft tid med mig. Men nu skulle det bli annorlunda, lovade hon, och då väcktes mitt hopp om att vi skulle kunna hitta tillbaka till det vi varit för varandra.
Slut på självplågeri
Besvikelsen blev därför ännu större då jag förgäves försökte få till ett besök, och det återigen visade sig att det var ord utan intentioner. Samtidigt kunde jag följa på Facebook hur mycket tid och energi som Lina la på att uppdatera och svara på allt möjligt på sin företagsprofil. Däremot kommenterade hon sällan mina statusuppdateringar, eller korta hälsningar till henne.
Så fortsatte det i månader, samtidigt som jag fylldes av en djup känsla av bitterhet varje gång jag kollade våra profiler på Facebook. Här fick jag svart på vitt över hur lite hon prioriterade mig, eller tänkte på mig.
Så kom den dagen då jag bestämde mig för att nu måste det bli ett slut på detta självplågeri. Oavsett om Lina velat det eller inte, så hade hon valt bort vår vänskap – och jag måste sluta spekulera kring varför, och helt enkelt bara acceptera att det är så det är.
Lina är nu borta från min vänlista på Facebook. Och även om jag är ledsen över att ha mist en så nära vän, så har jag också fått energi i känslan av att äntligen släppa taget.
/ Anna
Foto: TT (Obs! Bilden föreställer inte Anna)
…
LÄS MER:
MåBra-läsaren Pernilla: ”Jag har svårt att sluta dricka efter karantänen”