Annons

Annons

”Nu slipper jag vara fångad i en manskropp”

För tre år sedan var Rebecca Stork en machoman som tränade kampsport. Men inombords kände hon sig som en kvinna. Efter två självmordsförsök bestämde hon sig för att göra en könsoperation ­– och bli den hon innerst inne alltid varit.

Annons
"I hela mitt liv har jag känt mig som en kvinna", säger Rebecca Stork.

"I hela mitt liv har jag känt mig som en kvinna", säger Rebecca Stork.

Redan som femåring började Rebecca Stork, 45 år, undra varför hon inte såg ut som sin syster. Hon var en pojke, men kände sig som en flicka.

– Jag minns så väl min första skoldag, i årskurs 1. Jag var utklädd i grå gabardinbyxor, guldfärgad skjorta och grön fluga. Alla andra tjejer hade på sig vackra sommarklänningar. Och jag kunde inte förstå varför jag skulle ha pyjamas när min syster fick ha nattlinne, eller varför jag skulle leka med pojkar när det kändes naturligare att vara med flickorna.

Rebecca, som nu opererat sig till kvinna, vill berätta hur det är att vara transsexuell, hur det känns att dag efter dag känna sig som en annan än den man ser ut att vara. Och att försöka låtsas vara något man innerst inne vet att man inte är.

– Att födas med den här starka känslan är oerhört jobbigt. Det påverkar hela ens tanke- och känslovärld.

”Var det något fel på mig?”

Som fjortonåring började Rebecca leta efter information kring sina frågor om identitet och kön. Men det här var innan internet fanns, och på biblioteket fanns ingenting att läsa i ämnet.

– Vem var jag? Varför kände jag så här? Var det nåt fel på mig? Jag hade bara frågor, men hittade inga svar. Det var extremt frustrerande.

När skägget började visa sig i tonåren tog Rebecca bort hårstråna med pincett.

– Jag ville inte raka mig för då skulle utväxten bli grövre än innan, trodde jag. Jag fick en rakhyvel i julklapp när jag var 17 år. Det är nog den mest ouppskattade present jag någonsin fått…

Rebecca, som bodde i Växjö, kände ingen samhörighet med klasskompisarna. Så hon försökte hitta andra som delade hennes tankar, på klubbar och barer. Men snart upptäckte hon att de flesta inte var sökande på samma sätt som hon.

– Det var mest transvestiter ute på klubbarna, som ville klä sig uppseendeväckande. Till skillnad från mig var de nöjda med sitt kön. Det var inget för mig. Avvikande var en känsla jag redan gick runt och bar på och som jag ville bli av med.

”Det kändes som att jag levde ett dubbelliv”

Rebecca gjorde allt hon kunde för att passa in. För då skulle kanske känslan av att vara kvinna i en manskropp gå över…

Hon la sig till med typiskt manliga attribut: blev duktig på kampsport och tog två SM-titlar i jiujitsu, utbildade sig till byggnadsingenjör, blev framgångsrik entreprenör med flera vd-poster och officer vid Kustjägarskolan.

Rebecca var minst sagt förvirrad över sin självbild.

– Om dagarna utbildade jag poliser i självförsvar och på kvällarna, hemma i min ensamhet, målade jag mina naglar. Det kändes som om jag levde ett dubbelliv.

Rebecca var 36 år när hon gifte sig med den kvinna hon sedan levde tillsammans med i 16 år.

– Giftermålet var sorgligt, för det innebar att jag hade accepterat att jag inte kunde leva mitt liv fullt ut. Nu blev jag ju tvungen att vara den man jag antogs för att vara. Det var en kamp. Jag levde med min hemlighet i alla år, och min fru och jag fick två underbara barn tillsammans. Jag var en man mitt i karriären med toppjobb, hade bakåtslickat hår och klädde mig i svart Armanikostym och handsydda skor. Men det var inte jag.

”Skammen var så stor att jag såg självmord som den enda utvägen”

Två gånger försökte Rebecca ta sitt liv. Den första gången tog hon bilen och körde över på fel sida, in i en stor lastbil.

– Allt kändes hopplöst, skammen var så stor att jag såg det som en enda utväg. Detta är ett gemensamt drag bland många transsexuella; att vilja avsluta. Man ser ingen annan möjlighet.

Bilen blev kvaddad, men Rebecca överlevde. Trots kärleken till sin familj kände hon sig besviken över att hon överlevde.

– Andra gången satt jag med svärfars jaktvapen rätt in i munnen. Jag orkade inte mer… Men precis innan jag skulle knäppa av var det något som stoppade mig. Jag kunde inte genomföra självmordet, för mina barns skull. Hur egoistisk var jag egentligen? Jag är oändligt tacksam över att förnuftet segrade.

Rebecca började i smyg gå på speciella träffar för transsexuella. På den årliga Båstadsträffen tog hon en massa bilder på sig och några kompisar. Det blev den stora vändpunkten.

– En dag när jag kom hem efter att ha skjutsat barnen till dagis satt min fru vid köksbordet och väntade på mig. Hon hade hittat korten i min väska. Tydligen hade hon trott att jag var otrogen, eftersom jag var hemma så sällan. När hon letade efter bevis så hittade hon de här bilderna.

”Min fru frågade om jag var otrogen”

Men först såg hon inte att det var Rebecca på korten.

– Hon frågade om jag var otrogen och vad det var för kvinna på bilderna. Då var jag ju tvungen att berätta att ”hon heter Rebecca och är transsexuell”.

Först då förstod Rebeccas fru.

– Hon blev förstås väldigt chockad. Jag däremot kände en enorm befrielse. Jag gav henne all information jag kunde om transsexualitet, och med tiden blev hon en otrolig stöttepelare. Vi har alltid varit bra vänner, och är så än i dag.

Det värsta var att berätta för barnen.

– När jag frågade min son som då var åtta år gammal hur han skulle reagera om pappa gjorde en könsoperation, svarade han att han inte tyckte om det. Men det som fick mig att senare ändå operera mig var tanken på att det är bättre att ha en pappa som lever än en som inte gör det.

Rebecca hade stora samvetskval över vad hon utsatte sin familj för.

– Jag skulle tvingas att skilja mig, min fru ville inte leva med en kvinna. Var jag egoistisk? Vad gjorde jag mot mina barn? De hade inte valt detta, men inte jag heller. Jag mådde väldigt dåligt och blev inlagd på psyket. Där fick de mig att förstå att jag inte varit ärlig vare sig mot mig själv eller omgivningen. Rebecca började i terapi för att ta reda på om en könsoperation var det rätta för henne. Hon började leva som kvinna helt öppet, sminkade bort skäggstubben, hade bröstproteser och använde peruk under tiden som hon lät det egna håret växa.

”Jag har alltid haft en attraktion till tjejer”

I samma veva träffade hon sin nuvarande sambo, Helene.

– Jag har aldrig känt mig osäker i min sexualitet, utan har alltid haft en attraktion till tjejer. Helene stöttade mig helhjärtat i min förvandling från man till kvinna.

I terapin fick Rebecca bekräftat att det rätta för henne var att ta steget fullt ut. Som en förberedelse inför operationen fick hon ta bort ansiktshåren permanent och att börja ta östrogen.

– Varje gång jag får östrogenet injicerat i mig får jag ett slags kick. Alla sinnen blir liksom förstärkta, jag blir känslig och får humörsvängningar. Det kanske är så kvinnor känner när de har mens?

Det är nu mer än två år sedan som Rebecca åkte till Thailand, betalade 250#000 kronor och la sig på operationsbordet i en ganska enkel operationssal – för att byta kön. Hon valde den thailändska kirurgen eftersom han hade många framgångsrika operationer bakom sig.

”Efter operationen kände jag bara lycka”

Rebeccas penis skulle nu byggas om till blygdläppar och en slida. Ollonet skulle förvandlas till G-punkt och klitoris. Och bröstimplantat skulle sättas in.

– Det kändes väldigt ensamt i operationsrummet, och att inte förstå språket minskade inte precis känslan av utsatthet. Tankarna snurrade i huvudet. Gjorde jag rätt? Vad gjorde jag mot mina barn? Men samtidigt kände jag att jag inte hade någon annan utväg.

Innan Rebecca sövdes frågade kirurgen ”Are you sure?” och när Rebecca svarade ”yes” sa han: ”Today is your birthday.”

– Jag grät och somnade sedan. Operationen tog drygt sju timmar, och när jag vaknade upp kände jag bara lycka. Kände ingen värk alls, den smärtstillande behandlingen var fantastisk. Glädjen att inte längre ha ett kön på utsidan var helt obeskrivlig, äntligen!

”Det enda som gjort ont är att ta bort allt hår”

Rebecca har från den stunden två födelsedagar, en när hon föddes som man och en som kvinna.

För att förbli kvinna måste hon fortsätta tillföra östrogen och med jämna mellanrum ta bort ansiktshår med diametri.

– Att ta bort håret är det enda som gjort ont under hela den här förvandlingen. Det som varit svårt är människors trångsynthet. Jag har till exempel blivit mordhotad av organisationer och personer som ”vill hålla Sverige rent” från sådana som jag.

I dag lever Rebecca annars ”som vanligt”. Hon håller på att starta ett finansbolag i USA, och hemma i huset klipper hon gräsmattan och lagar mat.

– Jag har behållit de flesta av mina vänner, men är besviken på många av mina tidigare kolleger. Plötsligt platsade jag inte i vissa styrelserum.

Barnen har numera helt och fullt accepterat Rebecca som kvinna. Och hon kommer alltid att vara deras pappa.

– Men bra på att skejta med min son blir jag nog aldrig, säger hon och skrattar.

Text & foto: Frida Funemyr


Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…