Cissis pappa tog sitt liv – nu vill hon hjälpa andra: ”Finns en stor okunskap”

Det är en februaridag 2016 och Cissi Hagberg har precis kommit hem till sin mamma, som bor på en gård utanför Skövde där Cissi också har sin häst. Hon sitter och pratar med sin morfar som också är på besök på gården, när hennes mobiltelefon ringer. Det är en granne som undrar var hon är – och som säger att polisen letar efter henne vid hennes bostad.

Cissi förstår direkt att något allvarligt har hänt – varför skulle polisen annars söka upp henne? Hon skickar instinktivt ett sms till sin pappa och till sin bror. När hennes bror svarar förstår hon det som polisen senare bekräftar – hennes pappa är död.

– När jag förstod det började jag först storgråta. Sen när poliserna väl kom fram till gården var jag mest tyst och frågade hur det hade gått till, säger Cissi Hagberg.

Det visade sig att hennes pappa hade tagit sitt liv. Det kom som en chock, och chocken blev ännu större när Cissis fick veta att det var tjänstemän från Kronofogden som hade hittat honom, när de kommit till hans lägenhet för att avhysa honom därifrån. Att hennes pappa hade allvarliga ekonomiska bekymmer hade Cissi ingen aning om.

– Han var sjukskriven, så det var klart att jag förstod att det inte kunde vara jättelätt ekonomiskt. Men att det var så här illa kom som en total chock.

De anhöriga fick inget veta tidigare

Samtidigt som Cissi fick beskedet som fullständigt vände upp och ner på hela hennes tillvaro, var hon tvungen att ta tag i en massa praktiska saker. Innan hon ens hade hunnit börja förstå vidden av det som skett och innan begravningen hade ägt rum, var hon tvungen att packa ihop sin pappas lägenhet och överlämna den åt Kronofogden för försäljning.

Dessutom fick hon snart veta att hennes pappa hade försökt att ta sitt liv flera gånger tidigare. Men trots att han varit i kontakt med vården vid flera tillfällen fick vårdpersonalen inget säga till Cissi eller någon annan anhörig.

– Det kändes ganska sjukt att både vårdpersonalen och polisen visste om att han försökt ta sitt liv tidigare men att ingen av oss som kunde ha gett honom stöd visste någonting. Sekretessen är så stark, ingen fick ringa oss. Först var jag arg på det där, men sen började jag tänka på vilken otrolig press alla de här personerna måste leva med. Att veta om sådana saker men inte få berätta det.

Och så har hon fortsatt.

– Jag har pratat mycket om det och skitit i om folk blivit obekväma. Om någon har frågat om min pappa har jag berättat helt öppet om vad som hänt. Det blir lättare för en själv om man slipper gå runt och dölja det. Jag bestämde mig fort för att jag inte ska behöva skämmas för något som har hänt i en annan människas liv. Jag tror att det också kan hjälpa andra att höra just det, att man inte ska lägga energi på att känna skam för någon annans livssituation.

Kände inte till varningstecknen

För Cissi har det också varit viktigt att försöka mota bort tankar på om hon kunde ha gjort något annorlunda och på så sätt förhindra det som skedde. Tankarna har dykt upp med jämna mellanrum under åren, men Cissi har aktivt valt att inte låta dem få utrymme.

– Man måste försöka bromsa tankar som ”varför såg jag inget, vad kunde jag ha gjort?” för på något sätt har det ju redan hänt. Det finns liksom ingen anledning att tänka på vad man kunde ha gjort annorlunda. Däremot kan man försöka ändra situationen för andra.

Till en början var Cissi övertygad om att det inte hade funnits några varningstecken hos hennes pappa som hade kunnat ge en fingervisning om självmordet. Men när Cissi gick en utbildning hos organisationen Suicide Zero fick hon något av en aha-upplevelse.

– Jag kunde checka av de flesta varningssignalerna på deras lista. Det är så simpla saker egentligen, men när man inte har kunskaper är det svårt att se dem. Till exempel kan det vara att en person som mått dåligt plötsligt verkar må mycket bättre. Eller att man plötsligt kontaktar gamla vänner, eller börjar ge bort sina saker. På julen hade vi julklappsspel med släkten och då fick pappa några fina glasskålar. Han gav dem till mig och sa något i stil med ”ta dem du, jag kommer ändå inte att behöva dem”. Allt det här är pusselbitar och först när man sätter ihop dem ser man hela bilden och förstår att de var just varningssignaler.

Skrev en bok om självmord

Sedan hon gick den där utbildningen har Cissis engagemang i Suicide Zero, vars syfte är att förebygga självmord, vuxit.

I dag håller hon föreläsningar för olika yrkesgrupper och förra sommaren spelade hon in ett eget sommarprogram om sina erfarenheter som sändes i P4 Skaraborg. Tidigare i år kom hennes bok, Fyra om dagen, ut. Titeln anspelar på det antal självmord som i snitt sker varje dag i Sverige.

– Jag höll en föreläsning för ambulanspersonal i Skaraborg. Efteråt insåg jag att det fanns en stor okunskap bland människor inom till exempel vården om självmord – men också en stor kunskapstörst. Jag kände också att det fanns mer att berätta än jag hann med på en föreläsning. Så då får det väl bli en bok, tänkte jag.

I arbetet med boken har Cissi intervjuat personer inom flera olika yrkesgrupper som kommer i kontakt med suicid i sin profession. Som exempel nämner hon poliser, tjänstemän på Kronofogden, personal inom socialtjänsten, ambulansförare, specialistläkare, forskare och anställda på begravningsbyråer. Hon hoppas att hennes bok ska fylla ett tomrum.

– Jag märkte att det finns väldigt lite kunskap om självmord även bland grupper som borde ha stor kunskap. Någon jag pratade med inom vården sa att de hade haft en utbildning för sådär tio, tolv år sedan och att de sedan dess hade gått lite på känsla.

Har bättre förståelse för sin pappas situation

Cissi upplever att det också bland allmänheten råder okunskap kring självmord. Att ungefär 1 500 människor i Sverige tar sitt liv varje år (enligt uppgifter från Suicide Zero) känner inte alla till, vilket delvis kan bero på att medierna sällan rapporterar om det.

Genom arbetet med boken och sitt engagemang i Suicide Zero har Cissi också fått en djupare insikt i och förståelse för sin pappas situation. Ilskan som hon till en början kunde känna över att han bara lämnade allt och lät henne reda upp i röran, har ersatts av empati och en förståelse för att pressen till sist blev så stor att han inte såg någon annan utväg. Hon hoppas att fler ska ändra sin inställning till självmord och se det för vad det är.

– Många säger att man väljer att ta sitt liv. Men det är ett missförstånd, för det är inget medvetet val. Det är en typ av sjukdomstillstånd. Tänker man på det så, är det som att säga att man väljer att få cancer eller diabetes. Jag tror att många pratar om självmord som ett val eftersom man är rädd för att ta reda på orsakerna bakom.

– Det är också helt okej att berätta om det när jag kommer fram till jobbet. De känslorna kommer att finnas kvar hela livet, så är det när man saknar någon.

I kölvattnet av coronapandemin förutspås psykisk ohälsa öka, enligt en rapport från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES). Dels löper vårdpersonal och personer som intensivvårdas för covid-19 en större risk att drabbas, och dels väntas oro och depression att öka bland befolkningen i stort. Under april månad 2020 ökade samtalen till självmordslinjen, som drivs av organisationen Mind, med 60 procent jämfört med året innan, rapporterar Göteborgsposten.

– Jag blir mörkrädd när jag tänker på alla som har blivit av med jobbet och som kanske redan levde på gränsen rent ekonomiskt. Många är också väldigt ensamma och isolerade nu. Jag tror att det kommer att finnas massor av jobb med det här framåt, säger Cissi.

Medveten om sina egna tankar

För henne har livet fortsatt att gå framåt. Sorgen finns alltid hos henne, men hon säger att hennes sätt att förhålla sig till den och betrakta den har förändrats. Hon har ett jobb och ett ideellt engagemang hon trivs med, hon bor i en villa i Töreboda i Västergötland tillsammans med sambon Johan och för tre år sedan blev hon själv mamma för första gången. Hon vill gärna visa andra anhöriga att det går att ta sig igenom den kris ett självmord för med sig.

– Jag har alltid varit ganska medveten om mina egna tankar, jag försöker att inte hamna i onödiga spiraler. Men jag vill poängtera att man inte ska vara rädd för att söka sig till stödgrupper om man känner att man inte reder ut det själv. Man kan försöka se sig själv utifrån. Då kanske man lättare upptäcker att man har suttit och skuldbelagt sig själv, man vaknar till och blir medveten om tankarna. Då kan man också fråga sig – hur hjälper det här mig? Hur får de här tankarna mig att må bättre? Att prata öppet om vad man tänker och känner gör det lättare.