Annons

Annons

Martina Haag: Jag är beroende av min oro

Martina Haag botade sin höjdskräck alldeles själv. Men annars vill hon fortsätta oroa sig för allt hemskt som kan hända. Något annat skulle hon aldrig våga.


En sak är säker när man väl börjar tänka på det: Det finns hur mycket hemskt som helst som kan hända. För författaren Martina Haag har katastroftankarna nästan fått vidskepliga drag.

– Jag oroar mig jämt och ständigt, och mest för att det ska hända barnen något. Eller för att min man Erik ska gå genom isen när han är ute och jagar, då blir han alldeles vild och ser sig inte för. Visst tar oron mycket energi, men jag skulle ändå aldrig vilja vara utan den. Det skulle jag inte våga! För tänk om jag kände mig lugn och så gick allt åt helsike … För mig har oron blivit som ett slags besvärjelse för att det inte ska hända något. Det känns tryggt att ha den där.

Annons

Martina tycker att det är en del av mamma-grejen att oroa sig för sina barn, det är bara att gilla läget.

– När man får barn är det som att man öppnar en oroslucka som aldrig stängs igen. Det är nog oundvikligt, tror jag.

”Jag har accepterat att min sömn nog aldrig blir normal”

Sedan finns den så kallade tok-oron, den som mer handlar om att hjärnan löper amok och plötsligt tycker att de trivialaste av detaljer är rena katastrofen. Och den jobbar Martina stenhårt för att få bukt med.

– Jag vaknar nästan alltid vid ett-tiden på natten. Förut låg jag och vred och vände på mig och var skitstressad för att jag inte kunde somna om. Och så började jag tänka på hur jag skulle hinna med allt nästa dag. Jag gjorde upp långa listor i huvudet: 1: Packa alla barnens väskor. 2: Glöm inte lägga i frukt. 3: Hmm, kom jag ihåg att köpa frukt? Nästa tanke: Åh vad trött jag kommer vara imorgon! Sådär höll jag på. Dessutom hade jag alltid glömt min finurliga lista på morgonen, så det var ju helt bortkastat från början till slut.

Kommer aldrig att sova som en stock.

– Jag har fyra barn, en man och en katt att trängas med i sängen. Min sömn har varit störd i så många år att den nog aldrig blir normal igen. Men jag har accepterat att det är så, man får helt enkelt göra det bästa av saken.

Martina råkade höra ett radioprogram som handlade om hur man såg på sömn förr i tiden, och att man delade upp natten i ”stora” och ”lilla” sömnen.

– Det där lät ju jättebra, tyckte jag. Och så kom jag på att jag ju alltid somnar vid nio när jag lägger barnen. Så nu när jag vaknar vid ett tänker jag: Jaha, då har jag haft min stora sömn, alltså den viktigaste djupsömnen. Toppen! Sedan går jag och lägger mig i någon av barnens tomma sängar och läser. Jag älskar böcker! Den där timmen på natten har blivit min egentid, jag kan till och med längta efter den.

Efter ett tag börjar det oftast dra i ögonen. Då släcker Martina lampan och ser vad som händer, om det blir några sidor till i boken eller om hon somnar.

– Det är den lilla sömnen jag har kvar då, och den är inte lika viktig som den stora. Det här sättet att tänka hjälper mig helt enormt har jag märkt! Jag har släppt sömnfixeringen, och då sover man ju bättre bara av det.

”Jag var så höjdrädd att jag grät – sen släppte det”

Våra gränser för när det börjar kännas riskfyllt är väldigt olika, vissa kastar sig utan tvivel utför forsar på små flottar medan andra tycker det känns som en livsfara att hänga upp gardiner. Martina har hört till den senare kategorin.

– Jag har varit extremt höjdrädd. Jag kunde inte ens byta en glödlampa utan att få svindel. Åka flygplan kunde jag göra utan problem, då var det ju upp till någon annan att se till att vi inte kraschade. Men så fort det hängde på mig att inte ramla och slå ihjäl mig blev jag livrädd för att klanta till det.

När Martinas bok Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också bra) skulle filmatiseras 2007 gjorde hon huvudrollen själv. Det fanns bara ett problem: I en scen skulle hon hissas upp 20 meter i luften liggandes på ett tunt galler.

– Jag skulle inte ha gjort det för pengar, men nu var jag ju tvungen. Det stod i manus, och gick inte att trickfilma. Vad skulle jag säga? Tyvärr ni får stryka den här scenen som jag själv skrivit i boken …

Och så var det dags.

– Jag svettades och frös, mådde illa och benen var som spagetti. Och jag kan säga att det inte är spelade tårar man ser på filmen. Jag var så rädd att jag grät.

Medan Martina berättar sjunker hon ihop i hela kroppen, och greppar tag om näsan, som att hon vill hålla i sig i något stadigt.

– Ja, jag håller visst i mig för att inte ramla, utbrister hon och skrattar.

Hur gjorde du för att inte få panik?

– Femton minuter skulle det ta, sedan skulle det vara över. Jag räknade ner sekund för sekund för att inte tankarna skulle fara iväg. Hade jag släppt fram ”nu dör jag”- skräcken hade det varit kört.

Efteråt när Martina satt på golvet och darrade applåderade hela filmteamet.

– Jag var så lättad att jag bara skrattade!

Efter den dagen hände något stort: Martina blev botad från sin höjdfobi.

– Jag var inte alls rädd för höjder längre. Som när jag var med familjen och åkte skidor i Sälen till exempel, jag brukade blunda i sittliften och så fick Erik säga till när det var dags att gå av. Min största skräck var att liften skulle stanna och att de skulle säga i högtalarna: ”Alla måste klättra ner”. Men nu var jag kolugn, jag tittade ner och såg att vi var tre, fyra meter upp i luften. Det var ju ingenting! Jag som hade legat på några ståltrådar 20 meter upp …

Martina har blivit lite av sin egen kbt-terapeut. Och insikten att hon klarar att övervinna sina rädslor har gjort att hon utmanar sig själv lite mer nu när det gäller fysiska strapatser.

Hon har precis kommit ut med sin nya bok Glada hälsningar från Missångerträsk, där romanfiguren Nadja är med i ett vilt renrace. När Martina började skriva kom hon fram till att hon var tvungen att prova själv, trots att det kändes hur läskigt som helst.

Galna renar

– Annars skulle det ju bara bli min schablonbild av det i boken. Men jag visste inte vad jag gav mig in på, och det var nog tur det. För det visade sig att jag skulle ligga på en träbit, efter en galen ren som kutade allt vad den kunde över isen. Och det gick fort kan jag säga! Det är konstigt hur det blir när man är riktigt rädd för man hör inga ljud. Det var fullt med folk som tittade på, men jag såg dem inte, det var bara jag och den sjövilda renen, och tanken ”Snart är det över”. Tänk att 20 sekunder, som det tog, kan vara så enormt långa!

Efteråt var lättnaden total.

– Det känns så fantastiskt härligt efteråt när man utmanat sig själv, man känner sig så modig och stolt!

”Det är som att jag letar efter grejer att vara orolig för”

En sak som Martina noterat efter hand är att så fort en oro försvinner poppar en ny upp.

– Det är som att jag letar efter grejer att gå runt och vara orolig för, som att jag är beroende av det.

Beroende av oro, hur då menar du?

– När jag var yngre var jag den ständiga singeln, och väldigt orolig för att jag aldrig skulle träffa en kille. Det finns ju kvinnor som lever ensamma hela livet, tänk om jag skulle bli en av dom?

Martina var 30 år när hon mötte sin ex-man Erik på en chaterresa, och de blev snabbt ett par.

– Och då började jag oroa mig för min karriär istället. Jag drömde om att bli skådespelare, men det lossnade aldrig. Jämt när jag var på fest frågade folk hur det gick och jag pratade vitt och brett om min senaste insats som kastrull i någon reklamfilm, och försökte få det att låta som en långfilmsroll. Usch, det var hemskt!

Martina vägrade ge upp sin dröm.

– Jag trodde stenhårt att bara jag ville tillräckligt mycket så skulle drömmen slå in till sist. Idag vet jag att det inte stämmer …

Martina började skriva krönikor mest på skoj, i väntan på det stora teatergenombrottet. Ja, resten vet vi. Hittills har hon gett ut sex böcker, och just nu håller filmbolagen på och budar över varandra för att få göra film av hennes nya bok.

– Och jag ska såklart spela huvudrollen! Ärligt talat så är det mycket roligare att spela roller jag själv skapat än att vara någon överarbetad trött polis eller brottsoffer i Beck. Min högsta dröm var att bli fast anställd på Dramaten. Idag skulle jag inte tacka ja om de ringde och frågade.

Självförtroendet svänger mellan noll och hundra flera gånger om dagen än idag, men det är en helt annan sak.

– Jag pendlar hela tiden mellan hybris och förtvivlan. ”Nu har jag tappat det” kan jag tänka när det går trögt att skriva, men så försöker jag säga åt mig själv att det faktiskt är en del av processen att det går upp och ner.

Martinas dröm nu är att kunna skaffa eget kontor med ett stort fönster med utsikt mot en öppen vy.

– Där ska jag sitta och blicka ut. Och på en av väggarna ska jag ha alla mina filmaffischer, böcker och översättningar. Och jag ska sätta upp alla priser jag fått genom åren, ja till och med simborgarmärket. Varje gång jag tvivlar på mig själv ska jag vända mig om titta på den där väggen!

Psst! Du har väl inte missat vår populära 3-stegsmetod som hjälper dig bli kvitt onödig oro och ångest? Klicka här för att komma dit!

AV ANNA CARSALL
FOTO: ANNA-LENA AHLSTRÖM

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…