Annons

Annons

Mari Ljungstedt: Jag kunde inte lita på män

Så fort det började bli allvar i en relation vällde svartsjukan fram hos Mari Jungstedt. För hur skulle hon kunna tro att hon verkligen var älskad? Vändpunkten kom när hon började i terapi.

Mari Ljungstedt har lärt sig att tro på kärleken.

Mari Jungstedt har alltid varit social och framåt och har aldrig haft problem med att träffa män. Redan som tonåring älskade hon känslan av den pirrande förälskelsen i en ny relation.  Men känslan höll aldrig längre än några månader.

Annons

– När det blev för seriöst började jag provocera fram gräl. Jag letade efter fel, ställde till med scener, bråkade och grät. För ”det skulle ju ändå inte hålla”, det var liksom ingen idé ens att försöka. Jag såg till att det tog slut, innan killarna hann lämna mig. För jag stod inte ut med tanken på att bli lämnad, minns hon.

Mari härleder bristen på tillit och självkänsla till sin egen uppväxt, i ett radhus i ett välordnat område i Upplands Bro, utanför Stockholm. Och det var framför allt sin pappas bekräftelse hon saknade. Pappan som inte mäktade med att finnas där för henne.

– Pappa skulle alltid göra någonting annat, ta en tupplur, läsa en tidning eller mecka i garaget. Det var som att jag anpassade mig efter det och inte förväntade mig något av honom. Han var som en främling som kom och gick och som inte fick störas för mycket. Fast jag har också fina minnesglimtar, som när han åt guldnougat i bilen, jag kan höra prasslet från det glansiga pappret än, säger Mari och ler vid minnet.

”Jag kände när bråken där hemma var på gång”

Och så var det bråken. Mammans och pappans röster som ökade i styrka. Pappan som hade problem med spriten, som fyllde på sitt glas, och mamman som med jämna mellanrum, i ilska, hällde ut spriten i vasken.

– Ofta var lördagskvällarna värst. Då kände man i hela luften att bråken var på gång. Först hade pappa under eftermiddagen öppnat sex, sju starkölsburkar framför Tipsextra på tv. Sedan under middagen drack de vin och när vi barn ätit klart och skulle mysa framför tv:n satt mamma och pappa oftast kvar vid köksbordet. Vi kunde höra hur rösterna höjdes. ”Gräla inte”, ropade vi. Vi bara diskuterar, blev svaret. Men så blev det värre och värre och till slut var bråket i full gång. Det var hemskt, det fanns inget vi barn kunde göra. Jag skämdes och tyckte att vår familj var annorlunda, säger Mari.

Föräldrarna skilde sig när hon var nio år och Mari träffade bara sin pappa sporadiskt. Som den helgen när han tog med henne ut på landet.

– Jag var så lycklig. Jag minns att jag undrade varför han ville slösa en hel helg på mig. Men väl framme dröjde det inte länge förrän hans suparkompisar dök upp och sen drack de hela helgen. Då fick jag det bekräftat: att jag inte räckte till. Det var inte mig han valde i första hand. Det är ett av de allra största sveken, som jag minns…

Sorgen över att pappan lämnade dem och saknaden under alla år har satt djupa spår i Maris känsloliv.

– Jag hade svårt att lita på killar, svårt att tro på att förhållanden kunde funka . Jag hade ju sett hur det var mellan mamma och pappa.

”Jag saboterade relation efter relation”

I tjugoårsåldern blev det destruktiva beteendet i Maris relationer allt tydligare. Hon var svartsjuk och anklagande, ofta utan anledning. För så djupt satt känslan av att inte vara värd något.

– Vi kunde sitta med tända ljus och äta en mysig middag och så bara kände jag att jag snart skulle förstöra allt. Det var som ett mörkt moln kom glidande och la sig över mig. Jag skulle till varje pris sabotera relationen. Jag tänkte att jag aldrig kommer att kunna vara tillsammans med någon en längre tid.

Tvärtemot vad man skulle kunna tro så drogs hon aldrig till män som drack.

– Min mamma sa ”håll dig borta från killar som dricker och ljuger” och det gjorde jag faktiskt. Jag har aldrig blivit illa behandlad av män, det är jag som har varit dum, både mot mig själv och mot andra.

”Jag är glad och positiv” – det var min styrka”

Men trots den låga självkänslan i samband med kärleksrelationer har Mari alltid haft något som hjälpt henne framåt.

– Jag är av naturen en glad och positiv person och det har varit min styrka genom livet. Och att jag haft vänner och min mamma som jag har kunnat prata med.

Maris pappa dog när hon var 26 år gammal. Då hade hon bara träffat honom några enstaka gånger under alla år efter skilsmässan.

– Jag och min bror åkte till pappas lägenhet och där hängde hans gamla mockajacka som han alltid hade på sig. Det var en stark och speciell känsla, en märklig blandning av sorg och trygghet. Den där jackan hade ju hängt med jämt…

Mari träffade sin nuvarande man Cenneth på journalisthögskolan i Sundsvall.

– Vi gick i samma klass, började prata och tyckte om varandra direkt. Sen strulade vi och hamnade i säng, men det betydde inget speciellt, sa vi.

”Han var min grekiska gud”

Sedan blev känslorna allt starkare.

– När Cenneth, efter några månader, sa att han var kär i mig blev jag så jäkla lycklig. Det var april och solen sken, och jag cyklade runt och ropade: ”Jag är kär i Cenneth Niklasson!” Jag var så kär att jag höll på att gå sönder. Han var min grekiska gud och jag ville kyssa marken han gick på.

Men efter ett tag gjorde sig Maris förflutna påmint, som vanligt.

– Första tiden var underbar, vi var tokkära. Men jag hade ju mitt bagage och det där svarta molnet kom förstås glidande. Och nu fick jag verkligen ångest, eftersom mina känslor för Cenneth var så starka.

Mari gjorde som hon brukade när sårbarheten slutit sig kring henne: letade fel, grälade och gjorde slut. Men den här gången utan resultat.

– Cenneth brydde sig inte ett dugg. ”Du kan tramsa så mycket du vill, men jag går ingenstans”, sa han. Han var så enveten och han satte gränser. Det gick inte att köra med honom. Och med gränser kommer ju tryggheten. Men det dröjde många år innan jag vågade lita på oss fullt ut, att det skulle hålla. Det växte fram i och med att han hela tiden fanns där. Efter ett gräl kunde han säga ”Mari, det kommer att bli bra. Två steg framåt och ett steg tillbaka.” Jag kände att det är okej att det blir fel ibland, men att vi i det långa loppet faktiskt gick framåt. Det var en väldigt fin tröst för mig när Cenneth sa så.

Inom loppet av två år hade de fått två barn och en sommarstuga som de byggde om till permanent boende. Mari hade allt hon hade drömt om, men problemen med tilliten fortsatte att bryta igenom tomtebolyckan.

 ”Jag kunde se hur pappa påverkat mig”

Det satt djupt inne att söka hjälp, men av en slump fick Mari genom jobbet kontakt med en terapeut som hon till en början bokade tio möten med.

– Jag fick lära mig att se och tolka mitt beteendemönster. Skilja på vad som var då och vad som är nu. Pappa kom förstås fram och jag kunde med större klarhet se hur han hade påverkat mig. Att gå i terapi är det bästa man kan ge sig själv – och sin familj för den delen. När man börjar förstå sig själv börjar man också tycka om sig själv mer. För det fanns ju ett starkt självförakt i mitt beteende.

Den nyfunna tryggheten gav ringar på vattnet och fick självkänslan att växa. En ny säkerhet gjorde sig sedd.

– En fråga jag började ställa mig själv var: ”Vill jag?” För man krymper ju som människa när man inte tar sina egna behov på allvar, och så var det nog mycket under min uppväxt.

”Har lärt mig att tro på kärleken”

I dag kan Mari räkna till 22 år tillsammans med Cenneth.

– Min man har helat mig och fått mig att tro på kärleken. Och jag tror också på att kärleken kan komma igen, även om det skulle ta slut mellan oss. Och det är jag så tacksam för. Cenneth har varit så modig och stark. Och vilket tålamod han har haft! Men det är väl det som är att älska någon?

Att deras kärlek hållit så länge beror på att de tar hand om relationen och ger utrymme för varandra, menar Mari.

– Vi har ett väldigt levande förhållande, tar mycket på varandra och håller handen.

Mari har en försonande syn på sin uppväxt och är inte bitter på vare sig den eller sin pappa.

– Visst har jag tänkt att ”tänk om jag hade haft en sån pappa som Cenneth”. Men det har ju våra barn, och det är jag tacksam och lycklig för. Och äntligen kan jag säga till mig själv och känna att ”Mari, du är värd att ha det så här bra”.

Mari Jungstedt

Ålder: 49

Yrke: Författare

Familj: Maken Cenneth och barnen Rebecka, 19, och Sebastian, 18

Bor: På Södermalm i Stockholm

Aktuell med: Kriminalromanen Den sista akten

Av: Anne Haavisto
Bild: Katarina Grip Höök

 

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…