Annons

Annons

Yvonne Ryding: Jag har känt mig så otillräcklig

Yvonne Ryding kände sig dränerad av alla måsten. Hon jobbade långa dagar och skötte allt där hemma. Till slut sa hon upp ”jobbet” som hushållerska – och började hitta balans i livet.
"Jag kände mig utnyttjad och tagen för given", säger Yvonne Ryding.

"Jag kände mig utnyttjad och tagen för given", säger Yvonne Ryding.

Hur får man balans i tillvaron? Som mamma, i jobbet, i kärlekslivet och inte minst som människa? Det är något Yvonne Ryding, äntligen börjar komma underfund med.
Som när det gick upp för henne att viljan att finnas där för familjen hade förvandlats till en ofrivillig hushållstjänst.
– Det ligger så djupt i mig det här att göra saker för andra och se till att andra har det bra. När jag var gift (med skådespelaren Kjell Bergqvist, red anm) tog jag hand om allt där hemma, tvättade, lagade mat och städade. Men då var det självvalt. Jag tycker om att ha kontroll, att veta att det inte slinker med en lila strumpa som missfärgar hela tvätten till exempel. Dessutom tog det mindre energi att göra allt själv. ”Jag gör det så går det fort”, tänkte jag alltid.
”Har varit väldigt pressat”
Efter skilsmässan för elva år sedan, när Yvonne blev singelmamma, fortsatte hon på samma sätt – samtidigt som hon slet hårt med att bygga upp sin egen hudvårdsserie, YR.
Det senaste året har hon dessutom varit programledare i Förkväll i TV4. Och då ställdes allt på sin spets.
– Det har varit otroligt kul och jag har lärt mig mycket. Men det har också varit väldigt pressat. Ofta hann klockan bli tolv på natten innan jag stängde av datorn. Helgerna ägnade jag åt att tvätta, städa och komma i kapp med matlagningen. Gjorde till exempel matlådor för hela veckan åt min 15-åriga dotter, som hon kunde ta fram när hon kom hem från skolan.
”Jag kände mig utnyttjad och tagen för given”
Yvonne började känna sig dränerad av alla måsten, hon räckte inte till, ville bara fly.
– Det var inte så att jag var olycklig som mamma, men jag var så trött på att serva min dotter med allt! Tiden räckte helt enkelt inte till. Kände mig utnyttjad och tagen för given. Men jag insåg också att det var mitt eget fel, jag krävde ju ingenting av henne.
Vad gjorde du?
– En söndagseftermiddag när jag som vanligt fixade matlådor slog det mig hur orimligt det var. Där stod jag och var jättestressad och gjorde allt detta som jag egentligen inte ville göra, men hade fått för mig att jag måste. Jag hade knappt någon egentid alls och hann aldrig umgås med mina vänner. Dessutom kände jag mig som en martyr, som inte fick någon tacksamhet tillbaka. Och det var då jag insåg att jag var tvungen att sätta ner foten.
Yvonne visste att tjat inte ledde någon vart, det hade hon provat förut.
– Så jag satte mig ner med min dotter och berättade ingående hur mitt liv ser ut, om mina långa arbetsdagar, att jag inte orkar göra allt och att vi måste hjälpas åt.
”Både hon och jag växte”
Gensvaret Yvonne fick var över all förväntan.
– När jag slutade tjata och i stället försökte förklara förstod hon mig. Det var helt fantastiskt, vi möttes verkligen där och jag tror att både hon och jag växte. Plötsligt började hon plocka ur diskmaskinen självmant. Och jag får bita mig i tungan för att inte utropa: Åh vad fantastiskt duktig du är! För då tar jag bort hela hennes känsla för att vi samarbetar, då blir det liksom att hon ska göra det hon gör för att få beröm, säger Yvonne, och ler eftertänksamt.
Så säger hon:
– Jag tycker det är smärtsamt och svårt det här att börja kräva saker av andra.
Varför då?
– Det har alltid varit en så stor del i min självbild att vara den som fixar, lagar mat och får andra att må bra. Och det ser jag som en bra sida hos mig… Men jag inser ju att det inte fungerar längre.
Ligger det dåligt samvete bakom, till exempel efter skilsmässan?
– Nej, det tror jag inte. En skilsmässa är förstås aldrig bra för barnen. Men jag kan också se att det finns positiva saker med att gå igenom vissa svårigheter under uppväxten. Jag tror att mina döttrar har mognat. De vet att de klarar sig, även om de går igenom något jobbigt här och nu. Växer man däremot upp i en skyddad bubbla faller man väldigt djupt när man råkar ut för sin första riktiga motgång som vuxen.
”Relationen hamnar lätt i skuggan”
Yvonne pratar mycket om att livet snurrar på i ett sådant högt tempo. Och hur svårt det är att mitt i alltihop hålla liv i ett långt förhållande.
– Det är så lätt att relationen hamnar i skuggan av allt som ska göras, man ska jobba, skjutsa barn och ta hand om hemmet. Och plötsligt lever man två parallella liv och har tappat vi-känslan. Jag kan fortfarande tycka att det är tragiskt att jag har skilt mig… Kanske påverkas jag av mina föräldrars långa äktenskap, att jag har det som en inre måttstock för hur det ”ska vara”. Att man ”ska” hålla ihop hela livet.
Yvonne jobbar mycket med att känna efter vad hon vill innerst inne, inte bara som mamma – utan också i kärlekslivet.
– I vissa kärleksrelationer jag haft har det tagit lite för lång tid för mig att ta reda på vad som är det bästa för mig. Jag har inte velat förstå att det inte fungerar. Har varit rädd för att bli ensam igen, och det har känts som ett misslyckande att separera… Men numera försöker jag verkligen känna efter vad jag har för behov, vad jag behöver få ut av en relation för att må bra. Då blir det ganska enkelt att veta om man passar för varandra eller inte.
”Får se vart det leder”
Yvonne har precis träffat en man, som hon har starka känslor för.
– Jag ser med stor förväntan på framtiden. Har länge önskat mig en relation med en man som ser och respekterar mina behov, precis som jag ska respektera hans. Och jag tror att jag har hittat honom nu. Jag hoppas att vi får utveckla vår relation i lugn och ro för att se vart den leder, säger Yvonne och ler stort.
Ett annat område i livet där det kan vara marigt att hitta balans är stress kontra lugn. Men Yvonne börjar få koll på hur hon funkar. Lösningen är att vara lagom uppe i varv.
– Jag gillar den där känslan av att utvecklas, dessutom blir jag effektivare av stress. Men blir det för mycket kommer jag ur balans. Blir väldigt känslig och sårbar, kan börja gråta när som helst, ibland mitt i ett skratt. Vallningar hör till min ålder, men när jag är för stressad märker jag direkt att de blir kraftigare.
”Jag hatar att bråka”
Att vara snäll och ha tålamod med andra människor är enormt viktigt för Yvonne.
– Jag hatar verkligen att bråka för det leder ingen vart, det blir bara en massa negativ energi som drar ner en! Men när jag är för stressad kan jag bli förbannad på människor som jag annars skulle ha haft tålamod med. Jag kan snäsa av och bli kort i tonen, och då mår jag verkligen inte bra över mig själv. För det är det sista jag vill!
Men att ha stiltje runtomkring sig är inte heller något bra alternativ, har hon blivit varse.
– Är det för lugnt blir jag rastlös och börjar grubbla på en massa konstigheter. Börjar tvivla på mig själv, hur jag ska klara av olika saker i jobbet och sådär… Jag vet inte varför, jag blir nog helt enkelt understimulerad. Behöver känna att jag utmanar mig själv för att må bra. Det är en ständig vågskål det där.
Njuter av tystnaden
Det är i skogen som Yvonne hittar tillbaka till sin inre balans. Så fort hon har tillfälle ger hon sig ut på de slingrande stigarna runt Eskilstuna där hon bor, och joggar eller bara njuter av stillheten.
– Så fort jag kommer ut bland träden, in i tystnaden, eller är ute och vandrar i fjällen på semestern kommer jag ner i varv. Jag lyssnar på trädens sus och på fåglarnas sång, super in dofterna av barr och mossa. Jag älskar den där känslan av att vara liten i det storslagna. Naturen ger kraft och energi, den tar inget, kräver inte att jag presterar något. Och det är en oerhört skön känsla.


Av Anna Carsall
Foto: Lennart Dannstedt


Annons
Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…