"Jag vägrade operera bort livmodern – och blev gravid vid 46!"
Jag har levt med smärta i hela mitt vuxna liv. Länge trodde jag att det hörde till om man var kvinna.
Redan i övre tonåren började jag få hemska smärtor vid mens och då blev jag undersökt av en läkare – som inte hittade något fel på mig. Så jag trodde det var normalt att må så dåligt av mensen. Men någonstans innerst inne undrade jag ändå. Har verkligen alla så här ont?
Jag fick inte ihop det, eftersom jag är så smärttålig. En gång klev jag på en planka och fick en rostig spik rakt in i foten. Och då satte jag mig lugnt och drog ut den. Ändå var jag den av mina vänner som led mest under mensperioderna.
När jag passerat 30 blev smärtan ännu värre.
Jag började få feber och fruktansvärda smärtor i ryggen. Det var nästan som om jag fick ström i mig, en ilande smärta som tog över både kropp och själ. Lyckligtvis kunde jag styra mina arbetstider. Jag kunde ta det lugnt och sköta administrativa uppgifter varje gång jag hade menssmärta – det var som om jag gick i ide i två dagar tills det lättade.
Det här var mitt öde, jag var tvungen att hitta något sätt att hantera det.
Jag antog att smärtan brukade eskalera med åldern. Det intrycket förstärktes på rutinkollerna hos gynekologen. När jag nämnde att jag hade ont brukade läkarna bara fråga om jag blödde mycket och eftersom svaret på den frågan var ”nej” skrev de bara ut mer smärtstillande. De gick aldrig vidare med fler undersökningar.
Eftersom jag inte fick någon diagnos funderade jag inte på om smärtan på något sätt kunde påverka mina chanser att få barn. Men när jag var 35 fick jag en ny, ung läkare på vårdcentralen. När vi var klara tittade han på mig och sa:
– Har du tänkt på att skaffa barn? Jag ville påminna dig eftersom jag jobbat med fertilitetsutredningar och det är så många som väntar för länge.
Han sa det allvarligt och omtänksamt och jag fick en riktig tankeställare. När jag gick hem tänkte jag på hur livet bara flyter på och så kommer någon och väcker en. För han fick mig att vakna till och tänka ”det får inte hända mig”.
Så jag och min dåvarande pojkvän försökte bli gravida. Men så tog förhållandet slut och allt rann ut i sanden. Med tiden accepterade jag att jag kanske inte skulle få egna barn. Men visst fanns det sorgliga stunder då det kändes som om jag stod ensam på en brygga och såg båten gå…
Men så blev jag förälskad. Djupt förälskad.
Vi träffades genom gemensamma bekanta och fick en helt otrolig kontakt. Vi kunde kommunicera med mer än talet. Så jag föll. Föll för hans ödmjukhet och intelligens, för hans kunnande och för att han är känslosam och snäll. Egentligen fanns det bara en hake: Han kunde inte flytta från Stockholm och jag kunde inte flytta från Sundsvall. Alltså pendlade vi fram och tillbaka. En dag när vi pratade om framtiden sa han plötsligt:
– Vill du ha barn?
Det var så underbart, så bejakande. Klart att jag svarade ja.
Men jag var 42 år och kände att tiden tickade allt snabbare. Alltså bokade jag tid hos en specialist i Göteborg för att kontrollera kvaliteten på mina ägg.
Då började det hända saker.
För första gången upptäcktes det att jag led av endometrios, en sjukdom när livmoderslemhinnan finns någon annanstans än inne i livmodern. Läkaren hittade också ett myom, ett slags muskelknuta. Båda sjukdomarna orsakar smärta och kan göra det svårare att bli gravid.
Läkaren trodde att jag haft endometrios sedan tonåren och att den förmodligen var orsaken till smärtorna – och de kunde i sin tur vara anledningen till att myomet utvecklats.
Jag blev helt ställd och fick en mängd alternativ: jag kunde frysa, bränna eller operera bort cystan. Dessutom tyckte läkaren att det kunde vara en bra idé att ta ut lite av mina ägg och frysa ner – för att använda senare.
Jag blev dessutom ganska rädd, för man måste även kolla att knutan var godartad.
Det var den lyckligtvis, men jag insåg att jag borde göra något åt myomet. Så jag gick till min vanliga gynekolog som föreslog att jag skulle operera bort livmodern för att slippa smärtan.
– Det är så många kvinnor som behåller livmodern som ett slags ”tröst”, fast de är över 50, som hon uttryckte det.
Men det ville inte jag. Jag visste att det är den absolut sista åtgärden man tar till och att det är en stor och jobbig operation. Och innerst inne har jag alltid haft en tro på mirakel.
Så, förra året, när jag stod på en mässa och sålde mina bukettstöd blev jag erbjuden en energidrink av tjejen i montern intill. Den visade sig fungera så bra – jag blev pigg och fick ökad tolerans – att jag började dricka den varje dag.
Läs även: ”Jag ville vara nyttig – men höll på att dö!”
När tiden för mensen var inne hände något märkligt. Jag hade druckit min energidryck på morgonen, men inte hunnit ta smärtlindrande som jag brukar göra i förebyggande syfte. Trots det kände jag att något hände i kroppen. Det var som en värme, ett lugn som när en kramp släpper. Jag fick inte ont – och det fortsatte nästa gång jag skulle få mens, och nästa…
Vilken befrielse det var. Det var som att dra ut en kniv som suttit i kroppen.
Jag vet ju inte varför drycken hjälpte och ingen läkare jag pratat med kan bekräfta att det har ett samband. Men jag ser det tydligt och tror att det beror på att den innehåller ämnen som ökar blodcirkulationen ända ut i de små kärlen och det hjälper när man har smärtkramper.
Som om inte det räckte dök mensen inte upp när den skulle en dag i höstas. Jag väntade några dagar och till slut köpte jag ett graviditetstest. Det var positivt! Och ytterligare några dagar senare fick jag det bekräftat hos barnmorskan – jag var gravid!
Det kändes helt overkligt. Det hade hänt ett mirakel – igen!
Tänk om jag lyssnat på läkarna? Tänk om jag hade tagit bort min livmoder? Men om jag lärt mig något av den här resan så är det att man inte kan förlita sig blint på alla råd man får.
Jag har fått höra en mängd förmaningar och råd, redovisning av alla upptänkliga risker, men jag fortsätter att tro på det bästa. Det känns skönt att ha erfarenhet och inre trygghet. Jag ser inte att åldern är det avgörande, utan hur mycket kärlek jag kan ge barnet.
De enda extra undersökningar jag har gjort är att kolla så att myomen inte kan ställa till det, för med tiden har jag fått flera muskelknutor. Och så har jag tagit ett fosterdiagnostiskt blodprov, NIPT-testet, för att kontrollera att fostret är friskt. Och vår flicka är frisk.
Jag brukar tänka att jag hade alla odds mot mig, men när hela världen sa nej – då sa livet ja!
Maria Johansson, idag 47 år, är entreprenör, innovatör och coach och bor i Tynderö utanför Sundsvall. I somras blev hon och särbon föräldrar till en liten dotter.
Fakta: Endometrios
Ibland finns livmoderns slemhinna på andra ställen än på insidan av livmodern, oftast på äggstockarna eller i bukhinnan. Det kallas endometrios och kan ge svåra smärtor, särskilt vid mens. Ungefär en av tio kvinnor drabbas av endometrios, som även kan leda till att man har svårt att bli gravid.
Fakta: Myom
Myom är godartade tumörer, ett slags muskelknutor, som växer utanför eller inuti livmoderhålan. De tillbakabildas oftast i klimakteriet när hormonnivåerna sjunker. Vanligtvis ger de inga symtom, men om de orsakar smärtor eller rikliga blödningar kan de opereras bort.
Källa: 1177Vårdguiden
BERÄTTAT FÖR: Anki Sydegård
BILD: Linus Wallin
LÄS MER: